Higge Erövraren

Då vi satt hos Greven och Veronica och åt födelsedagstårta i fredags, så hade Fanjunkaren en ganska kul sak att förtälja om vårt krogbesök lördagen före. Det hade med otukt att göra, och jag fick äntligen ordning på ett gäng snurriga minnesfragment.

Fanj: Minns du hon som kom fram till oss i lördags, när vi stod utanför?
Jag: Hmm... Va?
Fanj: Minns du inte vad du gjorde? HAHA
Jag: Amen för helvete... nej, jag vill inte veta...
Fanj: Nähä?
Jag: Näää.... eller? Fy fan...
Fanj: Minns du verkligen inte?
Jag: Fy vilken ångest, nej för fan säg inget... Var det illa?
Fanj: Hahaha, näää, du gjorde väl inte nåt illa...
Jag: Vad var det om då? Jag minns nån brud...?
Fanj: Den där 19-åringen!?
Jag: Pfth, hvaba?
Fanj: Men hon kom ju fram till oss och undrade om vi kunde gissa hur gammal hon var...
Jag: Jaja, och vad hände sen??
Fanj: Jamen då började du och hon hångla där, eller liksom... ja...
Greven: Vad fan säger han, vad har ni gjort?
Jag: Jag har tydligen hånglat med en 19-åring!??
Fanj: Nja, eller hånglat var väl mycket sagt, men ni stod där och kysstes helt plötsligt, och så ville hon att vi skulle följa med henne hem, båda två!!
Jag: HAHA, VA!?
Fanj: Jo, ni stod där och kysstes, och plötsligt så stack hon in handen under skjortan på mig och började försöka!
Greven: Näääääää!??
Jag: HAHAHA, YES!!! Vad fan gjorde du då???
Greven: Nja, jag gick ju därifrån och ställde mig på behörigt avstånd, sa väl typ att ni fick sköta det där själv.
Jag: Haha, ojoj... vad hände då? 
Fanj: Nä, då var det väl inte intressant, hon var tydligen inställd på att få med oss båda, så då stack hon...
Jag: 19 år? Åfan... *skiner som en sol, minns dessutom plötsligt att hon såg fantastiskt bra ut*
Greven: STORT *sträcker fram knytnäven för att trycka knoge*
Jag: Hehehehehe... sweeet *besvarar knogtryckningen*  
Gullan: Va? Vad händer? Nu har jag missat något!?
Veronica: Men hur fan tänkte hon då? Hon kan ju inte ha haft någon särskild smak!??
Fanj: Hurdå?
Veronica: Ja, ni är ju inte direkt samma typ?
Greven: Ja, ni är ju rätt olika om man säger så!?
Fanj: Nää, det är sant... det var kanske nån "fem-i-tre" grej från hennes sida, hon såg väl att vi stod där själva liksom...
Jag: Uppenbarligen en fin tjej med ett öppet sinne, tycker jag!
Fanj: Hehehe, ja...
Greven: Hon ville kanske ha det bästa av två världar? hehe
Jag: HAHA... fint... "Laurel & Hardy" hehehehe...
Veronica: Alltså vilken en, va?
Jag: En eloge till hennes föräldrar som har uppfostrat en sund och fördomsfri jänta!

Nu litar ju jag förvisso blint på mitt fylle-alter ego Johnny Skan som oftast sköter de här situationerna, och jag vet att det inte hade blivit av, eftersom det var fel ratio. Två snubbar, nej nej. Sen måste ju nämnas att Fanjunkaren är en man med enorm integritet, så är det. Fast det solidariska i den här situationen hade ju för honom varit att spela med, och sen smita ut genom toafönstret hemma hos den där tjejen när det blev business. Så hade nog iaf Lindblom gjort! Men där har man för att man umgås med kristdemokrater, gud välsigne honom.

Detta var heller icke den enda underhållande diskussionen som fördes i fredagskväll.

Jag: Jag tänker börja sola solarium! Hehe, nu ska vi höra!
Veronica: Haha, ska du?
Jag: Jepp!
Fanj: Du vet vad jag tycker!
Greven: Vad händer, vad säger ni?
Veronica: Higge ska börja gå å sola!
Gullan: Ska du?
Greven: Va? Nää, sluta nu!
Jag: Äh!
Fanj: Dom har nå gammalt solarium på hans jobb, fullt med gammalt intorkat...
Jag: DE E NYTT Å FINT! 10 kronor för 20 minuter! Brun å fin!
Greven: Fy fan va dumt! Fjolla!
Fanj: Ja, börjar du med det så jävlar, jag har lagt en kommentar på din blogg innan, och börjar du så blir det en till!
Jag: HA! Ni två jävlar ska inte säga nåt... hmmm...
Fanj: Nä sånt är illa.
Jag: Rakar du dig under armarna?
Fanj: Nä, det gör jag inte!
Jag: Greven, rakar du dig under armarna?
Greven: Nä, varför skulle jag det?
Fanj: Det är klart, man ansar ju lite...
Greven: Jojo, det gör man ju:
Jag: VA!?? Vaddå ansar?
Fanj: Ja, klipper ner det, det är ju inte så fräscht med långt jävla armhålehår som sticker fram.
Greven: Nä, visst kapar man det ju.
Jag: AHA!!! Ni två, ni två jävlar! Ni kan inte säga nåt, jag är OANTASTLIG, jag är oantastlig för er, er två jävlar, haha, jag kan sola bäst fan jag vill, och ni två tomtar kan inte säga ett skit!
Fanj: Ansar inte du ditt armhålehår? Det är ju äckligt!
Jag: Nähä, det är det visst inte!
Greven: Jo, inte fan kan man ju låta det växa fritt!
Jag: Äh, mitt blir inte långt alls, det sticker inte fram nånstans.
Greven: Men visa då?
Fanj: Ja, få se då!?
Jag: ÄH! NÄÄ! Jag tänker tamejfan inte sitta här och visa er nåt jävla armhålehår! Ni kan inte säga nånting! Hmm... måste jag klippa skiten nu? Dom där två jävlarna...


Emma: Och du gör det i en så skön bil dessutom. Jag minns när jag hade dåligt trafikhumör i min 144 som gått 56 000 mil. När jag blev arg och ville vålda förbi någon och tryckte på gasen, så lät den bara "BRRLÅÅÅÅÅÅ", och började skaka lite. Jag blev jätteledsen och ville bita ratten... 

Elin: Jag och Ragnar fick vara med och ta bort en Grand Danois hos Håkan i Lycksele, för ägarens fru och ungar tyckte det var äckligt när den skakade på huvudet så det for dräggel på kläderna. En två år gammal tik, jättefin. En hel liter avlivningsvätska hällde dom i henne. Och bökig som satan att få ut i frysrummet. Dansken som ägde den ville inte heller att någon annan skulle få den. Vi lipade inte dock inte den gången, vi var mest förbannade på danskjäveln.

Keyser: Fasen också, Wilhelm Erövraren! Jag hade ju tänkt ta upp 1066, men det kom bort... Sorry.

Bäst just nu: Matlåda tills imorrn, för en gångs skull.

Sämst just nu: Jag får vara tråkig och säga vädret!

Ikväll hade jag bokat en plats i mitten på rad tre, i stora salen på Filmstaden. Där skulle nämligen Quentin Tarantinos "Inglorious Basterds" visas, och jag har sett fram emot den i ett år nu .

Redan på väg in till stan höll det på att gå åt helvete dock. Man har nämligen grävt upp vägen på ett avsnitt för att byta en stor vägtrumma. De har inte hunnit lägga ny asfalt ännu, så för att det inte ska damma, så har man fullkomligt marinerat gruspartiet med olja. Oljan fastnar på däcken, och följer med ut på asfalten. Varje bil tar med lite olja, och tillslut är asfalten som följer också indränkt en bra bit.

Innan detta vägarbete hamnade jag, killen med norra Sveriges sämsta trafikhumör, bakom en BMW 525 med två osnutna onanimissbrukare med snedkeps i. Dessa hade bestämt sig för att inte köra fortare än 30, varför jag började vifta med händerna som en italiensk medelålders man som har en diskussion med sin mor om att han måste flytta hemifrån, samt gasta gåtfulla zoologiska könsord för mig själv. "DET ÄR EN BMW DITT JÄVLA SVINARSEL, DEN VILL STRÄCKA UT FÖR FAN, IDIOT, GRIS*****!".

Slutligen kom vi till en rödljuskorsning där jag skulle svänga höger mot en vanlig "lämna företräde"-skylt, medan idioterna skulle rakt fram. Jag växlade ner, stämplade fast gasen i golvet, och svepte förbi kretinerna på högersidan, samtidigt som jag svängde skarpt åt höger. Tilde svängde dock icke, utan fortsatte på framhjulsdrivna bilars vis, istället rakt fram på den oljesmetiga asfalten. Men med imponerande rutin och kallsinne rättade jag upp min söta lilla Opelstumperumpa, så hon åter blev lydig som en tacksam hustru importerad från tredje världen, och svängde undan just innan en otäckt hög refug med ett oförlåtande stålräcke på.

I triumf parkerade jag vid bion och lovade Tilde att strax vara tillbaka. Jag hämtade biljetten, och åkte med Tilde till "Godishuset " där jag köpte 100 gram dyr mörk choklad med väldigt lite kolhydrater i. Flickan i kassan var väldigt söt och sådär lite överstajlad som dom är innan dom slutar försöka, och passerar bäst före-datumet. Jag flinade upp mig och lurade av henne ett litet leende, men hörde genast Olefin och Elsa i huvudet: "Men för helvete, hon är ju bara ett barn!".

"PFFF", undslapp jag mig högt då jag passerade ut genom dörren, och tänkte "hon var ju MINST 19 iaf, så de så!".

Sedan satt jag och njöt av chokladen och filmen i 2 timmar och 32 minuter.

Lägger man filmmusik på minnet, så var det en väldigt intressant film. Tarantinos filmer är ju späckade med detaljer och kuriosa, så när det i en scen började spelas samma musik ("Tiger Tank" av Lalo Shifrin) som när gänget i "Kellys Hjältar" (världens bästa film jämte "Den gode, den onde, den fule") intar sina positioner i den lilla staden Claremont, så började jag nästan dansa runt som en galafjolla i stolen.

Jag har med flit undvikit att skaffa så mycket förhandsinfo om filmen, men kände direkt i inledningscenen att filmen var lite av en hyllning till "Spaghetti Western"-genren. Alltihop var väldigt likt första scenen med Lee van Cleef (den onde) i "Den gode...", då han kommer till gården och sätter sig till bords med den mexikanske bonden. Quentin spelar t.o.m. Ennio Morricones vackra musik i bakgrunden.

Storslaget. Se den! Om inte annat för geniet Mike Myers grymma insats som den lille fräknige brittiske officeren.

Sen körde vi hem, jag och Tilde. Hon fick rejält extra smisk när vi passerat den smetiga asfalten, och sjöng vinande vackert och turbinlikt för mig då vi flög hem olagligt genom natten. 

Ingvar: Ja just det. Ni hade ju den där gamla snälla svarta jycken som brukade traska runt kring huset i Adak.

Mest udda telefonsamtalet just nu: En gammal kompis ringde och berättade att han satt och tittade på små bröst i terapisyfte, på sidan dinatuttar.com. Han är sjukligt fixerad vid stora bröst, och vill nu försöka lära sig att även små bröst kan vara fina. På denna sida, vars existens faktiskt var okänd för mig fram tills idag, kan svenska tjejer skicka in bilder på sina bröst och få dom kommenterade. Min erfarenhet är dock att tjejer sällan uppskattar kommentarer om sina bröst, och flera av bilderna torde vara inskickade av ex-pojkvänner som söker någon slags bekräftelse för att dom lyckats få omkull någon med fina tuttar, eller nåt.

Bäst just nu: Att få mjukna till i soffan framför något nerladdat och chillaxa.

Sämst just nu: Det var längesen det åktes nån bräda. Svinungarna har skräpat ner på cykelstigarna med sten och jordklumpar. Jävla skitungepatrask och slödderdräggs vedervärdiga skitavkomma!

Ja, här kommer alltså fortsättningen på min sammanställning av världens historia, som påbörjades här i februari i år. Härunder uppdagas bl.a. varför Irländare är rödhåriga och alkoholiserade, och hur det helt osannolikt kunde komma sig att renässansen uppstod i Italien, ett kollektiv stadsstater, styrda av svagsinta morsgrisar och lättmutade sodomiter.



Skåningarna inser att den nya och extremt expansiva religionen Islam, är ett hot mot den skånska exportindustrin. Främst är det svin och alkohol som börjat sälja dåligt. Eftersom det enda hindret Islam har kvar innan nordeuropa är de illa tvättade och fysiskt förtvinade Frankerna, så skickas en mindre styrka skånska elitbärsärkar dit, som dödar de arabiska härförarna och stoppar den muslimska expansionen. Frankerna; äregiriga, svagsinta och småaktiga, tillskriver genast sig själv äran för dådet, och skåningarna, ett ödmjukt och generöst folk, låter så ske. Detta kanske främst av medlidande för de degenererade och av orenheter svårt besudlade infödingarna.



Skåningarna har sedan plundringen av klostret på Lindisfarne fortsatt med livet som vikingar. Nu bestämmer man sig för att kuva det efterblivna lilla folket i väster, och skapar en Norsk centralmakt genom skånske bulvankungen "Harald Hårfager", som krossar norska småpåvar i slaget vid Hafrsfjord, och enar landet. Nu har skåningarna bättre koll på vad idioterna på andra sidan bergen håller på med.



Ett danskt fyllo landstiger med vad som förefaller vara ett gäng byfånar i Skåne, och börjar bråka och bete sig. Skåningarna blir snart på det klara med att han är Kung Harald Blåtand, och att det hela i själva verket är ett invasionsförsök. Man skrämmer bort hans byfånearmé, och låter honom hänga upp och ner på stranden i Höganäs i ett dygn, med en flaska Tuborg uppkörd i röven. Sedan släpper man ner honom, och förklarar att Danmark numera är skånskt, och att han istället är lydkonung.



Skåningarna beslutar sig för etnisk rensning hemma i Skåne. Man samlar ihop alla rödhåriga man kan hitta, och finner att dessa består till hälften av mycket tåliga alkoholister. Av respekt för fylleriets fulländade konst så avrättas inte dessa, utan deporteras till Irland. Övriga rödhåriga säljs som trälar till danskarna, som inte förstår bättre. Kriminaliteten sjunker drastiskt, och spridningen av gonorré och flatlöss bromsas till ett minimum. Föräldrar till rödhåriga beläggs med avelsförbud och straffskatt, samt dryga böter för "framkallande av fara för annan, genom samlag resulterande i maliciös, själsligt befläckad och oberäknelig avkomma".



Skåne går in i en ny guldålder. Skånskt mode blir det senaste i Europa, och de lättpåverkade Frankerna lägger sig till med att skorra på sina r då de talar. Utanför Örkelljunga uppfinner man tampongen, smörkniven samt högkonjunkturen, och en storman i Förslöv låter bygga Hallandsåsen för att slippa ha slösinta hallänningar rännande och besudla de skånska blodslinjerna. Arbetarna vid bygget består mest av bortrövade fattighjon från trakterna kring Säffle och Mellerud.



Skånska entreprenörer grundar Tempelherreorden, vilken primärt är ett modernt bankväsende. Utifrån sett fokuserar man dock på trams som att skydda pilgrimer och annat, för att slippa tjafs från katoliker och dylikt patrask.



Temujin, en ung utbytesstudent från Mongoliet kommer till Skåne för att studera krigskonst.



Nils-Petter Sundgren börjar recensera film.



Japanska sändebud anländer i Skåne för att begära hjälp att försvara Japan mot en eventuell mongolisk invasion, och med denna hjälp blir Japan året efter i princip det enda landet någonsin som mongolerna försökt, men inte lyckats erövra.



Mongolväldet kulminerar. Till häst har mongolerna upprättat ett rike 25% större än Sovjetunionen, men börjar nu komma alldeles nära; de står på andra sidan Östersjön. Skåningarna, som varit välvilligt inställda till mongolerna sedan dessa totalförstörde Bagdad 1258, ber nu Kublai Khan att sluta "spela allan", varpå expansionen mot Europa upphör.



Skånska turister åker till Italien, och blir bestörta över att se hur romarnas stolta arv förvaltas. Ingen har orkat bygga ett nytt hus sedan 900-talet, kriminaliteten är skyhög, männen ammar sina mödrar tills dess att de fyller 20, och bor hemma tills dess att de är 40. Fattiga hushåll som inte har råd att försörja sina barn, säljer sina yngsta söner till Påvens gossebordell. De italienska kvinnornas armhålehår mäter i vissa fall 20 cm, och ingen tycks bry sig. Skånska sändebud kritiserar Påven och kräver bättring innan vidrigheterna sprider sig norrut över Alperna.



Påven låter som hämnd för vad han anser vara en förolämpning, avrätta de flesta i den skånska Tempelherreorden.



Skånska elitstyrkor genomför den största hemliga militära operationen i världshistorien och avrättar Påven, samtliga kardinaler och samtliga kriminella element i Italien. De kyrkliga ersätts med dubbelgångare, och övriga dödsfall maskeras som åsneolyckor, sjukdomsfall och självmord. Halva befolkningen stryker med i processen, som tar fyra dagar. Under de följande århundradena försöker Skåne sedan styra upp Italien och göra något fint där, man bygger nytt, skickar dit skånska arkitekter, filosofer, målare, skulptörer och diverse andra kulturnördar. Perioden blir känd som "Renässansen" och varar knappt 300 år. Sedan skiter det sig. Hur mycket man än försöker, så misslyckas man med att få till stånd en långsiktig förbättring på den italienska halvön. Det tycks vara något i vattnet, eller luften, som korrumperar och fördärvar människorna.

Följer fortsättning? Vi får se.


Anonym: Sätta en Gyttorp (skjuta, för er som inte känner till "Gyttorp") i en egen hund kräver nog speciella omständigheter känns det som.

Elsa: Ja. Fast kommer du hem med någon Siciliansk getherde så tar jag tillbaka.

Bäst just nu: Krasslig under ledigheten, så jag slipper karensdagar.

Sämst just nu: Värken i nacken. Svininfluensa?

SPOILERVARNING! En del av handlingen i "Marley & Me" avslöjas nedan. 

Har nyss ägnat förmiddagen åt att se "Marley & Me", med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag är inget större fan utav någon av dom, jag gillar Luke Wilson bättre än Owen. Sedan har jag alltid tyckt "Rachel" i "Vänner" varit en vidrig karaktär, som representerat många av de fel som kan återfinnas hos framstjärtshalvan av jordens befolkning.

Filmen var egentligen en enda lång jävla pina. Wilsons karaktär är gift med Anistons, och tillsammans skaffar dom en hund. Det är en gul Labrador som förefaller gravt efterbliven, och som är en vidrig pest resten av filmen. Gång efter annan hittar kräket på dumheter, medan Wilson passivt såsar runt och låter det ske, som någon jävla Sobrilsnattare. Jag blir vansinnig på hans inkonsekventa handlande, och loja svaghet. Jag kunde hålla en 45 kilos Schäfer innan jag kom i puberteten, men Hollywoodhunken Wilsons tafatta karaktär duger inte ens till att bemästra en ordinär lönnfet, hängörad toastolsbulimiker. Det är ju inte ens realistiskt!

Jag hoppades under hela första halvan av filmen att Aniston äntligen skulle få ett psykbryt och göra ett "Murder/Suicide" på sin fruktansvärda hund, och den svage maken. Men nej. 

Men i slutet av filmen har det gått en tid, och kräket börjar visa tecken på åldersvaghet. "YES" tänker jag då, "den kommer att hinna dö innan filmjäveln är slut!".  Men redan då förnimmer jag en svag känsla i maggropen, och förbannar mig själv. Jag fixar inte hundavlivningar, de är det sorgligaste jag vet. 

Jag har varit med om att "ta bort" två egna hundar, en när jag var 9, och en när jag var 20 och hade permission från lumpen. Jag bröt ihop totalt vid båda. Man kommer dit och har intalat sig att man utför en barmhärtighetshandling. Dom rakar ena frambenet på hunden, och letar upp en ven. Hunden får en spruta lugnande först, och tittar undrande på en, eftersom man snörvlar och pratar tröstande, stryker den över huvudet.

Sedan får hunden antingen en stor spruta, eller en hel flaska dropp (beroende på hundens storlek), med "avlivningsvätska", den heter så; död är dess enda syfte. Och så kommer en känsla av ett fruktansvärt svek över en; Jag har tagit dit någon jag älskar, och som älskar mig mer än något annat, för att döda denna. Avlivningsvätskan åker in och verkar på någon halvminut, hunden släpper sitt kiss, och livet försvinner ur ögonen på den. Jag tjuter, snörvlar, hulkar och dreglar, gråten svider i halsen och jag ber den om förlåtelse och önskar att den kunde börja leva igen. Men det gör den inte.

Så efter att varit arg hela filmen, så måste jag resa mig och svära högt: "ÄH JÄVLA SKIT DÅ, FAAN" och gå ut i köket för att diska något. Annars hade underläppen börjat darra. Alltså; "Marley & Me" gör mig först arg, och sedan ledsen. Vad är det för svineri att hitta på en så diabolisk film? 

Fy fan!  

Vidare!

Samma mamma? Den gamle Marvelskurken "The leader" och killinggängets Martin Luuk.

 

Moar: Nej, ingen singel. Inte i hela världen. De är inte riktiga vet du, i huvudet.

Anneli: Jag flyttar ingenstans. Eventuellt temporärt till Afghanistan, men that's it. 

Elsa: Visst, du måste bara hitta en lämplig hane. Lycka till.

Bäst just nu: Mr Conway Twitty (Spotifiera). Lite skön antiironi.

Sämst just nu: Vet inte.

Ja, i dagarna gick det upp för mig, även om misstanken levt undertryckt i bakhuvet några veckor; Jag "boar". Det hela är nog en smula genant. Att "boa" (att skapa lämpligt bo för sina små) är något som tikar ägnar sig åt då de ska ha valpar, eller om de blir "skendräktiga", d.v.s. råkar ut för en "falsk" graviditet.

Jag kan inte förklara den senaste tidens personlighetsförändring på något annat sätt. Jag bakar kakor och muffins till höger och vänster, som jag inte ens äter. Jag läser högt ibland för kollegan Elsa så hon ska kunna somna, och plötsligt, efter 30 år, så har jag börjat hålla ordning omkring mig. Det är osannolikare än att jag skulle gå ner 28 kg. Jag behöver uppenbarligen någon/något att ta hand om, men kollegerna blir bara bittra om jag göder dom. "ät kakorna själv, för fan", liksom.

Kanske jag kan börja ta hand lite om min alkoholiserade granne? Laga mat och se till så han äter ordentligt, ge honom kakor och natta honom med sagor.

Hohoho! Hur tragiskt är inte det här? Jag behöver en minigris eller nåt. Fast som jag bakar skulle grisjäveln bli illa svullen och stryka med i fetthjärta innan jul.

Fanjunkaren stör sig på beteendet, han "hade förväntat sig lite mer", som han uttrycker sig på sitt lite gåtfulla vis. Hade jag haft de fysiska förutsättningarna så hade jag dragit till Främlingslegionen för längesen, men nu är det som det är. Jag sitter här fet, singel och närsynt i min etta, och jagar den perfekta muffinsen.

HAHAHAHA!

Anonym: På en snopp växer det inget hår, det finns eventuellt runtom. Även om det var trevligt sagt, så kan jag inte heller hålla med om att just Bohman är söt. Jag tycker han är despotisk och irrationell. Han är en dålig kompis och förstör dessutom min sömn så fort jag börjar motionera mer på dagarna.

Elsa: Om en kvinna saknar underhudsfett så slutar hon menstruera och går inte att använda till avel. Hon ska således ICKE vara deffad. Jo, jag vet att du såg "Chaos Theory", men jag var ju tvungen att se den själv... Hårklyverier, hon var ändå smutsig smutsig! Lägga upp sig för kompiskretsen och äckla sig.

Anneli: Jag vet inte ens om jag sett den än. Är den jolmig?

Nolen: Ja, givetvis! När den gula snön tycks vara formad till namn eller initialer kan man dock vara försiktig.

Emma: Du är ju hur klok som helst! Nå, vad anser du om utvecklingen så här långt i "True blood"? Visst är den snuskigt bra!??

Bäst just nu: Löning imorrn, välbehövlig och efterlängtad.

Sämst just nu: Jag anar att det finns en del säsongstarter att tanka, men Pirate Bay ligger nere!

Jag gillar den här  killen och hans filmer väldigt mycket. Han heter Ryan Reynolds, och om han är med i det, så laddar jag ner det. Han är extremt produktiv, och har under bara 2009 medverkat i fyra filmer. 

"Waiting" och "Van Wilder" är två riktigt bra komedier man kan se honom i. Han har en liten men väldigt skön roll i filmen "X-Men origins: Wolverine", han spelar förvirrad familjefar i "The Amityville horror" och nästa år kommer han att spela den för oss svenskar ganska okände superhjälten "Green Lantern". Fysiskt/estetiskt eller åtminstone symmetriskt, kan man förresten nog klassa honom som perfekt . Ikväll såg jag en film med Reynolds som heter "Chaos Theory", eftersom jag alltid blir på gott humör av hans filmer och behövde piggas upp lite. Istället fick filmen mig att må illa, bli väldigt arg och vilja hugga något. Fel film att se när man är bakis och känslig, helt klart.

Ryans rollfigur är gift och har en liten dotter på sju år. En kväll när han är på väg hem med sin bil, så håller han på att krocka med en kvinna som har värkar. Han hjälper henne till BB, saker strular till sig och av ett misstag hamnar hans namn på barnets födelseattest, så han blir officiellt barnets far. Detta får hans fru veta innan han hunnit hem och förklara, så när han väl kommer hem, så skriker hon och beter sig, kastar ut honom och förbjuder honom i huset tills han bevisat att han inte är far till det nyfödda barnet.

Så han gör ett test, vilket då visar att han har en extra X-kromosom. Det innebär inte bara att han inte är far till barnet, han är dessutom helt steril sedan födseln, och kan omöjligt vara far till "sin" sjuåriga dotter. Så hans fru, det vidriga horande avskrädet, har alltså själv gjort vad hon grundlöst anklagat honom för. Fadern är dessutom hans bästa vän. 

Fruktansvärt!

Sånt där klarar jag helt enkelt inte se. Hur kan man nånsin lita på någon? Usch så vansinnigt deprimerande.

Bäst just nu: Jokkmokksfalukorv. Den är något helt annat. Har man smakat den, så tappar man all respekt för övriga korvar. Det är nästan så man skulle kunna säga att det bara finns två sorters falukorv; Jokkmokksfalukorv, och skitkorv. Det är som att jämföra "Lejonet & Björnens" nobelfestglass med gul snö.

Bäst just nu2: Jag bakade tre plåtar småkakor ikväll, efter eget recept. De smaksattes med farin, finmalda hasselnötter och chokladklumpar, och blev alldeles fantastiskt trevliga. Så nu har jag 90 goda kakor jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Sämst just nu: Tvättid om tre timmar.

Urgh! Så har jag ännu en gång vaknat på F.d. Elevs soffa i stan, och tvingats gå hem. Jag och Fanjunkaren anlände till ett packat Allstar inatt vid halv ett, och sen blev det tal om efterfest med Borat. Nu när jag tänker efter så såg vi på "Stockholmsnatt" istället, vilken jag aldrig sett tidigare. Paolos skådespelarinsats sög verkligen arsel.

På vägen hem har jag tänkt på en hel massa bra grejer att blogga om, men dom glöms ju alltid bort när det är dags. Det enda jag minns är att jag filosoferade kring Isralernas gnäll om någon artikel i Aftonbladet, samt den svenska insatsen (eller bristen därpå) i andra världskriget. Nej, Sverige gjorde inte mycket annat i kriget än tjänade pengar på det, vilket jag tycker fungerade alldeles lysande. Jag har läst om dylikt gnäll från israeliskt håll tidigare, vilket är både efterblivet och förvånande.

Tack vare att Sverige höll sig utanför kriget, så kunde vår nation fungera som en fristad för de judar som flydde från Danmark och Norge (som efter patetiskt motstånd på klassiskt norskt vis, golade ut sina judar, på klassiskt norskt vis, till Tyskarna). Dessutom så hade aldrig Raoul Wallenberg kunnat rädda några ungerska judar om vi gått in i kriget. Men menar kanske israelerna att förintelsen helt kunde ha undvikits om Sverige gått med i kriget? Det är ju smickrande, men knappast realistiskt.

Med facit i hand så kunde hundratusentals Judar räddas på olika sätt, tack vare att Sverige var neutralt. Men vad är tacken? Jo, dom mördade Folke Bernadotte. Tack för det. Oscar Schindler räddade inte ens 10% så många som Raoul, men han fick en film av Spielberg som tack.

Vidare!

En snabb titt på Aftonbajset.se ger mig både bloggmaterial och aggressioner.

Till att börja med så tycker i skrivande stund 54% att Usain Bolt är den störste idrottaren som någonsin levat. Detta innebär att 54% av dom som röstat är jävla puckon, och dumma i huvudet så in i helvete.

När Ben Johnson sprang 9.83 i Seoul 1988, så hade redan Carl Lewis (själv dopad enligt egna uppgifter senare) påtalat misstanke om doping. När Johnson sedan mycket riktigt åkte dit, så nickade alla jävla kappvändare instämmande och sa att "det förstod man ju, så överlägsen kan man ju inte vara".

Nu har den här Bolt sprungit 9.58, och hela världen trängs för att få lovprisa honom och slicka honom i röven. LÄR ER AV HISTORIEN NÅGON JÄVLA GÅNG! Jag hatar sportjournalister! Jag blir förbannad!

Bolt är inte värd bromsspåren i Patrik Sjöbergs (han rökte, men hoppade ändå 2.42) kalsonger, inte svetten i Salmings susp, eller ens flottet i Stenmarks toppluva! Jävla steroidpajas, fy fan!

Det mest förvånande för egen del är precis som under tidigare sportevenemang, att jag är rysligt attraherad av Blanka Vlasic . Helt obegripligt! Icke desto mindre vill jag låsa in henne i källaren och bita henne i rumpan, eller nåt. "Snälle konstapeln, jag begriper inte hur den där kroatiskan hamnade im in källare. Den måste följt efter mig hem!"

Sen läser jag att Dede Lopez gjort slut med förre landslagsmålisen Magnus "kokainet-i-min-ficka-är-inte-mitt-konstapeln" Hedman! Bra! Det irriterade mig som fan att dom hängde ihop när han åkte dit, eftersom hon vid flera tillfällen tjatat om hur illa det är med droger, och hur förkastligt det är med knarkande kändisar. Men nu är det alltså slut, och Hedman kan ju gå tillbaka till antingen vidriga Linda Bengtzing, eller plastapan Graaf, som enligt vissa rykten är den som ska ska ha lärt honom snortandets ädla hantverk. Fast det är ju bara lösa rykten.

Keyser: Haha, Sundspärlan... Vilken smutsig plats. "Om dessa väggar kunnat tala".

Nolen: Bra skämt har en tendens att hänga med ett tag!

Anneli: Jag får väl ta ditt ord på det.

Sarah: Ja du är en sån klok jänta.

Bäst just nu: Kalas på en stund.

Sämst just nu: Demonerna som river och sliter i min person.

Den lite trista uppdateringstakten på "Higge Erövraren" fortsätter. Men tids nog så kommer det alltid ett nytt inlägg, det vet ni ju.

Dessbättre så är jag i motsats till vad vissa säkert tror i och med misslyckandekonstaterandet tidigare, sedan en tid på mycket bra humör. Detta kan drabba min omgivning på ett antal olika sätt. Förutom att jag ikväll bakat några plåtar småkakor att pådyvla folk, så har jag även förgyllt mina kollegers vardag med lite fräscha vitsar.

Elsa: Uh, varför är jag så trött!?
Jag: Ja, du får kanske göra som den trötta den där trötta grisen som flyttade till England?
Elsa: Vaddå?
Jag: Ja, han blev ju Pig(g) Huhuhuhu! Fattar du? Pigg!

Jag: Vet ni att dom som målar klockor i Schweiz, dom har ett jävla dåligt humör?
Kollegerna: (med onda aningar om ett fräscht skämt) Mhm, vaddå?
Jag: Ja, dom lackar ju ur hela tiden! HAHAHAHA!

Kollega: Vad stor (alt. lång, smal, hård o.s.v. eller ex. "vad snabbt det gick") den är (om vad som helst, som t.ex. en cykel, bil eller hundlort)!
Jag: Wuhuhuhu! Öh! Öh!
Kollega: Men äh...
Jag: Men! Uh!
Kollega: "That's what she said"?
Jag: HEHE, YES! Hihihi!

Jag: Hahaha, den här är för jävla bra, den har morfar lärt mig.
Kollegerna: Vilken?
Jag: Jo, den om han läkaren som var ny på sjukhuset, så ville han ju gå runt och prata lite med patienterna som var inlagda, höra vilka dom var och hur det var med dom.
Kollegerna: Ja? (resignerat)
Jag: Jo, så kom han till psykavdelningen, och började snacka med en patient i en av sängarna; "Hejsan, hur var det här då?" "Jo, bara fint, du förstår att det är jag som är Kejsar Napoleon!" "Jasså, på så vis... och hur vet ni det då?" "Jo, för det har Gud sagt!" Då sa gubben i sängen jämte; "Det har jag minsann inte alls!" HAHAHAHA!!! För jävla bra den!

Kolleger: Bla bla bla bla... (ordinära fikakonversationer) bla bla bla bla!
Kollega: Bla bla bla, ja tacka gud för det!
Jag: Ånej, det behöver ni inte tacka för, det var inte min förtjänst.... HAHAHAHA!!!

Nå, det som inte dödar de kära kollegerna härdar väl, får man hoppas.

Imorrn är det surströmmingspremiär, vilket inte ska glida obemärkt förbi; Här ska inmundigas trenne goda sorter av den ädla fisken, ackompanjerade av lokalproducerat brännvin och mumsiga bärs. Spellistorna kommer att vara BoKaspersfria, och domineras av Motörhead och danska Gasolin'. Inte svårt att vara munter när sådan trivsel hägrar.

På söndag blir det sedan att uppvakta den här  lille charmören, som fyller ett år. Det är Gäby och Rudos (Rudos alias här var tidigare "Svempa", men av någon märklig anledning så ville T9 i min telefon inte skriva hans namn i ett SMS en gång, utan föreslog envist just "Rudo", så nu får den gode Svempa heta "Rudo" här istället) lille Leo. Såvitt jag kan bedöma har han ärvt sin mors fantastiska utstrålning, samt sin fars jämna humör. En särdeles förträfflig filur alltså.

Elin: Jag har föraktat norrmän sedan dagen salig farfar upplyste mig om deras ruttna karaktär för drygt 25 år sedan. I prinicip alla nya erfarenheter jag får av dessa biologiska restprodukter är dåliga, så att jag nånsin skulle älska dom är  föga troligt.  Men det är ju fint att du försöker tänka positivt.

Nej, du är inte misslyckad, du har ju hund. Jag har en död Nigeriansk Fengädda, som likt den store kung Gustaf II Adolf får vänta på begravning tills dess att sorgearbetet för den närmst anhörige (jag) är färdigt.

Förresten så läser jag det som bjuds, och kören har väldigt god ekonomi, så vi kan hitta på lite kul grejer ibland. Sossepengar är lika goda som andra pengar.

Keyser: Ja visst är det en sund inställning, men ibland känns det som om jag är ensam om den. Svenskar vill ju bara trivas med/tro gott om/leva i harmoni med alla idioter runt om i världen. Danskar, Thailändare och i viss mån Kanadensare och Australiensare, de kan jag trivas med. I övrigt förhåller jag mig jävligt skeptisk!

Anneli: Ja, helt klart. Men jag fattar fortfarande inte att du fes i den där blockflöjten. Fanns det trosa emellan, eller vad? Vem gör en sån grej? Respect!

Bäst just nu: Det är nåt i luften. Jag känner det är nånting på gång! Jag vet inte vad det är, men något ligger och lurar på mig, något bra. Nästa lön är bra, men det är något annat... hmm... Kanske ger sig imorrn, mitt i all underbar surströmming och alkohol. Eller är det kanske bara självinsikt och klarhet?

Sämst just nu: Nej, allt är bara bulla, som dom säger här uppe.

Det här är förresten Gasolin' och en av de bättre rockballader som gjorts, om man nu vill höra en sådan. Sångaren är egentligen Kim Larsen, han som låtsas sjunga operastämman. Den krullige sjunger bara playback. Jag vet inte varför de spexat till det så. De är danskar, det är 70-tal, jag förmodar att det röktes på en del. För er som kan uppskatta det avslappande danska språkets harmoni och mustighet så är möjligen den här ännu lite bättre. Men det här är alltså "This is my life" med Gasolin'.

Aftoncrappets löpsedel berättade idag att "Sveriges hemligaste artist" avlidit blott 47 år gammal. Jag kände dock igen den glasögonprydde figuren vars huvud var draperat i en nylonstrumpa på den lilla bilden. Det var "Onkel Kånkel", mannen bakom de smutsigaste och sjukaste låttexterna som någonsin producerats i det lilla landet Lagom.

Till skillnad från när Michael Jackson satte tofflorna, så är det här är en död som faktiskt berör mig litegrann. Ingen av Michaels låtar säger mig nämligen något, men till Onkels musik har jag haft mycket skoj. Som 16-årig gosse är man oftast mer än någonsin inkörd på "kiss och bajs"-humor, och det var som sådan jag först introducerades för Onkel Kånkel ("and his kånkelbär" som hans grupp heter. De grundades f.ö. i Kalmar 1979, under namnet "Bult") och hans (deras) oerhört låga, dåliga och underbara julskiva "Gammeldags jul" .

Ofta nuförtiden så förbannar jag yttrandefriheten. Jag kan sällan läsa insändarsidan i NSD ("Norrländska Socialdemokraten") utan att bli arg och hetsa upp mig. Vilka jävla idioter som helst får ju komma till tals! Alltifrån idioter som vill ha 90 som högsta hastighet på motorvägarna, till idioter som påstår att en NATO-övning i Norrbotten riskerar dra igång tredje världskriget.

Onkel utmanade dock denna frihet med så briljanta men provocerande texter att jag faktiskt drar mig för att återge dom här. Fast jag kan ändå inte låta bli att bädda in ett ljudklipp från youtube med en av Onkels mer Melodiösa hits; "Tomtekuk ikväll".

Ingvar: Aftonhoran är ju till 51% norskägd, så att det är ett vedervidrigt medium råder det inga tvivel om. Dessutom är det ingen skam att åka iväg och ta norrmännens pengar genom hederligt arbete. Norrmän (och ja, jag svär vid mina föga troliga framtida barn, att jag är 100% gravallvarlig i följande påstående) har ingen arbetsmoral. De är överlag lata, och känner sällan något behov av att göra rätt för sig. Svenskarna finns överallt där borta; fiskeindustrin, oljeindustrin, i skidorterna, ja t.o.m. i elbilsbranschen, och de tjänar grova pengar på arbete som Norrmännen saknar antingen kompetens eller vilja för. Sedan tar svenskarna pengarna de tjänat, och spenderar dom i Sverige.

Och inte nog med det, under tiden Svenskarna är där, så lägrar de norska kvinnor med hjälp av sin charm och fysiska överlägsenhet, och sprider på så vis irritation och förargelse bland de norska "männen". Oerhört nobelt! Och låt oss inte för all del förargas över de svenska kvinnor som reser dit och saknar förmåga att hålla ihop benen för norrmän; om så bara ett norskt förhållande spräckts, eller en veneriskt bakterie spridits av en sådan svagsint svenska, så är det i sanning en svensk seger!

Elin: Jag är uppryckt, jag är sedan några dagar på mycket gott humör. Min status som misslyckad är blott ett konstaterande grundat på de samhälleliga normer vi marineras i. Jag är en ännu överviktig 30-åring, som bor i en liten hyreslägenhet med alkisar och enorma kurdfamiljer i lägenheterna runt omkring. Jag hoppade av min högskoleutbildning p.g.a. brist på motivation, med otäcka studielån som följd. Jag har inga ungar, och eftersom jag tycks vara en obotlig singel så blir heller inga gjorda.

Det enda som skulle kunna göra mig mer misslyckad vore om jag levde på bidrag och/eller började knarka/supa.

Statistiken visar inte att jag är en av förhållandevis få som verkligen trivs med mitt jobb, även om det inte är särskilt välbetalt. Den visar inte heller att jag t.ex. är vass på att backa med släp, eller att jag utan vidare kan räkna upp fem skådisar i "L.A. Law" ("Lagens änglar") en serie som inte intresserar mig särskilt, och som jag ytterst bristfälligt följde som späd gosse på 80-talet (Corbin Bernsen, Jimmy Smits, Susan Dey, Larry Hamlin, Susan Ruttan, Blair Underwood)

Så att jag rent faktiskt är misslyckad tycker jag inte det är något snack om. Men däremot är det ju faktiskt så att jag oftast är väldigt nöjd med min personlighet och det jag kan, och dessutom kan jag inte tänka mig bättre vänner och kolleger än de jag har. Så oftast har jag väldigt roligt i min misslyckade vardag. Fast kommer jag att vara misslyckad om tio år? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Jag tror det ligger något väldigt bra framför mig, men att jag bara fått vänta lite längre.

Elsa och Anneli: Det är rätt skönt att ha er fånstuffande i kommentarfältet iaf. Puss på er, stjärtapor.

Bäst just nu: "True Blood" och "Weeds" i "Hämtade filer"

Sämst just nu: Nä, jag är nöjd med allt just nu.

Håll till godo nu, och njut av yttrandefrihetens frukter.

Här läser jag i Aftonbladet om en ettåring som kravlat runt under ett IKEA-bord av glas, då det plötsligt gick i bitar och föll ner över den lille gossen. Pappan och mamman i familjen som bor i Haninge, heter Jonas och Anu. Den lille gossen heter Wilton.

Så här tänker jag mig att en intervju med lille Wilton skulle kunna låta.

Journalist: Hej Wilton, vilken tur du hade som klarade dig, vad var det egentligen som hände?
Wilton: Nja... Jag hade krupit runt under det där jävla bordet några svängar, och då noterat en avvikelse i bordsytan.
J: Ja?
W: Jo, jag beräknade då att bordet så småningom skulle kollapsa, så jag beslutade att hålla mig framme då så skedde.
J: Men varför i all världen ville du göra något sådant?
W: För att ta livet av mig, och således undkomma år av kommande mobbing och tråkningar.
J: Men hur menar du nu?
W: Vad heter jag?
J: Wilton?
W: Just det....
J: Men är väl inte hela världen?
W: Fråga mig vems grabb jag är!
J: Vems grabb är du?
W: Anus! För helvete; jag är Wilton, Anus son... Eller Wilton Anusson, om man så vill. 
J: Aaaah....
W: Just det, ser du nu?
J: Shit... Jo jag fattar. Testa gnaga sladdar nästa gång!
W: Bra tips, ska köra igång så fort mjölktänderna kommer fram.

HAHAHA! Ja se Stockholmare....

Elin: Ja, du har rätt. Det är illa att låta som en överenergisk viktväktarkärring, och det är bra att du säger till. Jag orkar aldrig lyssna när folk som brinner för något jag är totalt ointresserad av, sitter och ältar och ältar sitt skit. Kattmänniskor t.ex. som kommer ihop och börjar berätta om hur deras analfixerade små bordsbesudlare beter sig i lägenheterna. Lille Misse kanske bara sket i krukan till den stora Benjaminfikusen, men när ägarinnan återberättar det hela, så råder det inga tvivel om att den där skitkorven i krukan var en fantastisk bedrift i raden av flera så vidunderligt sluga gärningar företagna av lille Misse, att han utan vidare garanterat skulle få både Nobelpris och världsherravälde om man släppte ut honom ur lägenheten. 

Och om man kan snöa in så grundligt på rövslickande parasitfarmer, så är det nog ännu lättare att snöa in på vikten av att gå ner i vikt, om man för bara ett år sedan funderade i banor som "om ett par år när jag är jättefet och håller på att dö av fetthjärta, kommer jag att kunna torka mig i arslet då, eller måste jag använda en sån där käpp med en tvättsvamp på?" men sedan lyckas jobba sig ner till en vikt då man börjar se normal ut igen, och inte behöver fundera lika mycket på risken för diabetes och kassa knäleder.

Samtidigt anser jag att man bör ändra synen på problemet en del. Överlag anser man t.ex. att det är synd om tjockisar, men inte alkisar. "Det är tragiskt" kanske man på sin höjd medger. Rökare är "äckliga", men man bör resa sig för någon vars breda röv behöver två säten på bussen.

Men om då jag, en tämligen misslyckad figur vars kanske främsta bedrift kan vara en orgie i en lortig hytt på en flytande dödsfälla, kan få bukt med problemet, då är det väl rackarns om sjukvården ska blöda miljarder varje år p.g.a. alla fetmarelaterade följdsjukdomar. Men det är klart, fienden bränner stora medel på sin svinaktiga lögnpropaganda om att man "ska äta av hela kostcirkeln". Lite som när tobaksföretagen på 40- och 50-talen fabulerade om hur härligt och ofarligt det var att röka, och lyfte fram läkare som rökte i sina reklamannonser. Den där kostcirkelskiten, samt socialstyrelsens rekommendationer om limpsmörgåsar och mjölkglas har vi ju indoktrinerats med sedan barnsben, så det gör ju inte problemets karaktär lättare att lyfta fram.

Hur som helst, jag ska väl försöka hålla nere predikningarna en smula.

Hocke: Personlig assistent. Hur går det i Malmö? Finns "Privé" kvar?

Bäst just nu: Norrmännen har åkt hem.

Sämst just nu: Det finns inget sätt på vilket jag kan behålla solbrännan utan att bli emaskulerad. Fan!

Nu är sommarjobbandet i Tornedalen slut, och allt är som vanligt igen (förutom att det fortfarande är städat i lägenheten). Jag ber förresten om ursäkt för det dåliga bloggandet, med tillbakagången till den normala vardagen så hoppas jag att det ska bli bättre nu.

Idag följde jag med Elsa och snyltade till mig ett tvåveckors gratismedlemskap på det flashiga gymmet inne i stan. Där var ganska lugnt och skönt, inte mycket folk. Någon enstaka cool kille, någon stylad 16-årig pinuppa som just utvecklat bröst, samt en något äldre jänta som köpt väldigt mycket bröst. Sen var där även någon pinsam gubbe och några f.d. tjockisar som skinnet inte hunnit dra ihop sig på. Det gamla vanliga gymfolket alltså.

Jag tyckte lätt jag var grymmast som bara nötte roddmaskin i 13 km, i mina fula mjukisar och min urtvättade gamla t-shirt. Dessutom hade jag Lemmy i spellistan.

Efter avslutad träning hörde min käre gamle kumpan Psyko-Bob av sig. Han och flickvännen var på väg till Luleå, så vi beslöt att boka bord på mitt stamställe "Allstarbar". Bob blev som väntat väldigt nöjd med valet av restaurang, och jag förbluffades av hur perfekt grillade mina Scampi var. Därefter drack vi kaffe hos Bobs brorsa Axel och hans nya trevliga tjej Unni. Vi kollade lite på Axels bilder från Afghanistan, och dillade lite om ditten och datten.

Bob: Varken Danken eller Drutten laddar ner nåt längre, dom törs inte!
Axel: Jag laddar som vanligt, det gör dom flesta jag känner!
Jag: Jag laddar helt hysteriskt! Förresten har jag hört att det är större risk att få prostatacancer än att åka fast för nedladdning, så vill man vara helt säker så ber man bara en tjej ladda ner åt en, för de löper ju ingen risk alls att få prostatacancer!
Bob: Hahaha, fan vad smart, man ber bara en brud klicka på musen åt en!

Vidare kan jag på tal om Lemmy (Lemmy Kilmister; basist, grundare och frontman i "Motörhead") tipsa om hans självbiografi "White line fever" som är en mycket inspirerande och upplysande bok. Lemmy är en man som i snart 50 år intagit förbluffande mängder droger och alkohol, och som gissningsvis bör ha haft sex med omkring nrämare 15000 kvinnor.

Han är idag 64 år, och kör på som han alltid gjort. I jämförelse ter sig Kizz-stjärnan Gene Simmons som en tafflig nörd, faktum är att även Keith Richards bleknar i jämförelse. Keith är nämligen mer märkt av missbruket, och har dessutom lagt ner allt utom majja och sprit. Lemmy gräver fortfarande i sig amfetamin som om det vore fruktostflingor.

I boken skildrar Lemmy hur han i början av 80-talet gick till en läkare, eftersom han tyckte att det kunde vara en god idé att byta blod, så där som ryktet säger att Keith brukade åka till Schweiz och göra. Han tänkte att han kanske liksom borde rena systemet. Läkaren hade dock andra besked att komma med. "Vi kan inte byta ditt blod. Får du rent blod så dör du. Inte heller kan du ge blod, för ditt blod är så toxiskt, att en frisk människa skulle dö av det."

Lemmy konstaterade att det som är dödligt för andra är normalt för honom, och tvärt om. Så han ryckte på axlarna, och har kört Rock'n'Roll-livet fullt ut sedan dess.

Nu låter det kanske som om jag glorifierar Lmmys bruk av amfetamin (jag kan inte gärna kalla det "missbruk" i hans fall) men det är mest för att jag inte kan annat än imponeras av hur oberörd han tycks vara av det. Det jag sett av amfetaminmissbruk, är att det ställer till folk på ett ganska otäckt sätt. Nervsynapserna börja lattja till sig så den knarkande börjar röra sig väldigt överdrivet och pajasaktigt. Han börjar gå med en starkt tillbakalutad stil och röra överdrivet på armarna. Inte sällan får knarkaren ticks och ryckningar i ansiktet. Dessutom blir denne ofta paranoid, och börjar prata högt för sig själv.

Men inte Lemmy. Det jag kanske mest förvånas över i boken är hans klarsynthet inför vissa saker, som t.ex. politik. Det visar sig dessutom att han och jag har ganska identisk kvinnosyn (Lemmy gillar starka kvinnor som kan stå upp för sig själva, hennes rätt att själv bestämma över sitt eget liv är det som bör prioriteras, istället för att hon ska tvingas in i stereotypfeminismens trista normer där "porr ska krossas", och annat trams). Dessutom är han väldigt fördomsfri, visar det sig. Raser, hur folk klär sig eller vem de har sex med bryr han sig inte om. Om man förresten frågar Gene Simmons hur de 1400 tjejer såg ut som han påstår sig ha haft sex med, så skulle han förmodligen säga att de var väldigt snygga, och det skulle säkert stämma.

Men även här gör sig Lemmys fördomsfrihet synlig; för honom spelar det inte så stor roll om den som vill ha sex med honom inte har berikats med ett enligt samhällsnormen fördelaktigt yttre, han sätter på henne i alla fall. Annars skulle det förresten nog vara svårt även för någon som av vissa inom Metal-världen uppfattas som en Gud, att få till det med ca. 15000 tjejer. Man kan tycka att feministerna borde vilja premiera ett sådant beteende, men icke.

Ingvar: Nä. Det är bättre att prata skånska, även om det ibland hämmar mig i viss mån.

Hocke: Hemliga saker för regeringen.

Sandra: Tack ska du ha. Så är det kanske, jag är bara glad så länge jag kan hålla det uppe.

Elin: Det är lättare att förändra sig om man accepterar och känner igen att det man sysslar med när man "unnar sig" snask eller chips när man har "varit duktig" och gått på gymmet eller promenerat en längre sträcka, faktiskt är ett klassiskt missbruksbeteende. Det kan vara svårt att acceptera, men så är det. Rökare, knarkare, alkisar och fetton, vi är samma jävla missbrukare allihopa. Men när man vågat erkänna det så är det ganska skönt att bryta mönstret.

Så länge man känner att man minsann har rätt att unna sig något ibland, så kan man lika gärna skita i att försöka göra något åt det, för då har man inte accepterat sitt problem (eller så tycker man fortfarande att smaken av chips har prioritet över att slippa skämmas på stranden). Däremot så ser jag inte vitsen med att som nyktra alkisar, vara helt avhållsamma och anse sig "maktlösa inför missbruket". Det är bara trams. Ingen är maktlös inför att välja vad man stoppar i sin egen mun med sina egna händer (såvida ingen håller en pistol mot ens huvud).

Jag äter tårta när någon fyller år, och någon enstaka gång kan jag äta lite choklad för att det är gott, eller för att liksom visa för mig själv att jag är stark nog att bara äta någon bit utan att sedan anfalla lösgodiset på Kvantum som ett påtänt tryffelsvin. Poängen är den att jag aldrig "unnar" mig det där, utan om jag äter något sött, är det för att det är rätt sak att göra just då. Jag tycker det är lite asocialt att sitta som en otacksam fårskalle och tacka nej när någon bjuder på feödelsedagstårta, speciellt om orsaken är att jag är feg och inte litar på att jag sedan är stark nog att sätta gränser för hur mycket jag ska trycka i mig.

Hmm, det här hade ju nästan förtjänat ett eget inlägg... Nåväl.

Sämst just nu: Jag råkade somna i soffan, vakna vid 6 och kan inte somna om. Jobb klockan 10.

Bäst just nu: Solen skiner.

Usch, jag önskar verkligen jag haft inspiration för ett nytt inlägg, men så har icke varit fallet. Imorgon åker jag dessutom iväg på min sista arbetsrunda i Tornedalen för i sommar, så då får ni följa "Higges mobila" istället. Ett klent komplement kanske, men det är vad jag kan erbjuda. Sorry...

Inte länge efter att jag återvänt till "civilisationen", så var allt som förr igen. Utom att lägenheten fortfarande är i ordning. Varför begriper jag inte. Jag har aldrig haft ordning omkring mig så här länge; så fort jag gjort något i köket så diskar jag och torkar upp. Så fort jag upptäcker att något hamnat framme, så lägger jag tillbaks det. Så gör väl de flesta normala människor, men jag har aldrig betett mig så. 

Jag har tänkt att "det där kan jag ta bort sen", sen har det inte blivit av. Istället har röran växt och växt, och till slut har jag inte vetat vart jag ska börja för att få bort den. Men nu verkar det som om jag äntligen lyckats bryta ett mönster jag haft i 30 år. Om jag dessutom kunnat sluta äta skräp och kolhydrater, och således snart tappat 30 kg på ett år, då funderar jag lite på vad jag mer skulle kunna prestera?

Själv, också. Inga stödgrupper, inga nätforum eller interventioner. Visst har jag bra vänner, och visst har de betytt mycket i den här processen. Men jag har gjort det här själv. Brutit två livslånga beteendemönster.     

Det kanske blir bra till slut det här, ändå.

Keyser: Ja, jag har egentligen inget alls emot smileys i en nätkonversation, men här vill jag helst slippa använda dom.

Sämst just nu: Frustration, rastlöshet och väggklättring.

Bäst just nu: Strandhänget på Storsand. Nu är sommaren strax över, men jag klämmer ut allt jag kan och är snart brunare än min gamle Königsegg.

Följande historia är baserad på minnesfragment och återberättelser från de av oss som var med, såväl vänner som försonade fiender. Alla namn är ändrade för att skydda de inblandades integritet. Adak är en liten by i Malå kommun, som likt de oövervinnerliga gallerna i Asterix och Obelix by befolkas av underbara karaktärer. Adakbor och eventuella läsare bland de fiender vi nu försonats med och gjort vänner utav, har kanske andra versioner av dessa händelser. Men detta är det som jag minns det och har fått det berättat för mig.

När jag ännu gick i gymnasiet, ingick jag i ett gäng bestående av hårdnackade Adakbor. Jag hade träffat dom på Tannbergsskolan i Lycksele, och jag har till dags dato sällan påträffat en grupp stabilare karaktärer. Vi uppträdde ofta iklädda fiberpälsjackor, keps och "björkboots" (träskor), och vi avskydde brädåkande killar med för stora byxor. 

Jag beskriver inte sällan dessa karaktärer i min umgängeskrets, som de som räddat mig och renoverat den spillra jag var då jag flyttade upp från Skåne.  De lärde mig att det finns vänner som aldrig sviker en eller backar ur, trots att allt hopp är ute, och situationen talar för att man kommer att åka på en rejäl misshandel. Detta är enligt min erfarenhet ett mer eller mindre okänt koncept i min del av Skåne.

Händelsen jag vill beskriva utspelar sig på våren 1998.

Vi var fem Adakbor som åkte i Öbergs gamla Volvo 144 från 1974. Den var blårollad, och hade två vita LeMans-ränder som gick från fronten bakändan. Fjädringen var extremt kapad, så markfrigången var inte mer än 4 cm. På höger framskärm fanns en liten buckla som gjorts av det ena bakre knäet på en Älg, som genom att kliva över bilen med minsta möjliga marginal undvikit att bli trafikdödad. I grillen satt lite torkad äggula från en gravid Tjäderhöna, som utan ont uppsåt körts på i hög hastighet (ni hör; redan nu låter historien fullkomligt otrolig).

Toppfarten på fordonet var förresten hela 175 km/h, vilket uppdagades under stor glädje i en nerförsbacke med motorn hysteriskt vrålande, och varvräknarnålen på smått fantastiska 7500 varv. Det har aldrig skapats en underbarare maskin är Volvos legendariska B20-motor.

Vi som åkte iväg i Öbergs gamla "musöppnare" var jag, vid denna tid alltid kallad "Skåne" (jag minns fortfarande exakt vad jag hade på mig; gubbkeps från Wigéns, "worker pants" från Levis, grova skyddskor, blå skjorta och orangea hängslen med Musse Pigg på), den långhårige esteten Börje (kvällens nyktre chaufför), i nyktert tillstånd en ytterst pacifistisk och god människa.

Den alltid kepsprydde, vänlige och unike fingerkroksmästaren Öberg var givetvis med (Öberg ska enligt uppgift inte ha sett havet förrän i vuxen ålder. Då var han i Piteå, och gick och satte sig med en öl vid Östersjöns strand. Där blickade han ut över havet och konstaterade lugnt; "Fan, man si ju int' anner sia". Vid ett annat tillfälle då Öberg var liten, satt hans mamma i köket och påkallade pappans uppmärksamhet angående en Ripa, som naturskönt landat i Björken strax utanför köksfönstret. Plötsligt då föräldrarna stod och beundrade den vackra fågeln, löstes den under ett öronbedövande dån upp i molekyler, och försvann i ett moln av blodstänk och fjädrar. Gossen Öberg hade nämligen också uppmärksammat Ripan och då tagit fram sin pappas hagelgevär. Beväpnad med detta hade han sedan smugit ut på balkongen alldeles ovanför köksfönstret, och från bara ett par meters håll fått in en fullträff på det intet ont anande djuret. Pappan sa inget om det; Öberg hade ju bara gjort som han själv lärt honom, om än på lite för nära håll).

Sen hade vi den gigantiske Sune (Sune är den lugne, snälle och tyste norrlänningen personifierad. Han hade trots att han sällan eller aldrig satte sin fot på gymmet, en kropp som en olympisk tiokampare. En gång hade han sex med en tjej från Arjeplog på en parkbänk i Skellefteå. Först hade hon gått förbi honom och nonchalerat honom när han hälsade, men då slet han av sig tröjan och skrek "ÖH!", varpå hon gick tillbaka och hade sex med honom).

Den siste Adakbon i bilen var Andreas, en obrottsligt lojal människa som aldrig backar. Om jag någonsin får i uppdrag att bege mig till helvetet och erövra djävulens underkläder, är han mycket troligt killen jag skulle välja att ta med. Han är dock så svag under sin penis makt, att om jag hade en flickvän av lösaktig karaktär så är han kanske den sista jag skulle lämna henne obevakad med. Å andra sidan gillar jag honom så mycket att jag lätt hade unnat honom det. Han är killen som en gång slängde ut mig ur en körande Mercedes, då jag hånglade med tjejen han ville ha. Jag bara låg kvar och asgravade på marken, eftersom det var ett så fullständigt underbart tilltag, och så typiskt honom.  

Med oss hade vi även Poppe, en särdeles genuin kille från Åmsele (Juha Valjakkala-morden, ni vet) som gick i Andreas klass.

Poppe hade nys om en fest i den lilla byn Hjuken, belägen vid sjön vid samma namn. "Festen" var en trevlig grillning vid en grusplan, där vi bekantade oss med två kvinnor; en brunett och en vacker kortklippt blondin, iförd vinröd skinnjacka.

Plötsligt kom en fantasifullt lackad folkvagnsbuss körandes, och stannade på grusplanen. Killarna som kom ut ur bilen föreföll vara "hopparjävlar" (vilket var vad vi kollektivt benämde skatare, hip-hopare och snowboardåkare, kort sagt alla med för stora byxor) och började genast bete sig otrevligt.

En av killarna började terrorisera Andreas angående hans sätt att bära kepsen (på sned med skarpt stukad skärm), varpå Sune tog tag i killen, tryckte in honom i sidan på bussen, och lyfte upp honom så han hängde med hakan mot Sunes ena underarm.

Detta undgick dock mig, eftersom jag stått och flirtat med den vackra och flera år äldre blondinen. Jag hoppade sedan in i bussen för att bekanta mig med killarna. "Tjena, fan vad cool folkabuss" hann jag säga, innan en av killarna knuffade ut mig så jag föll baklänges i en snödriva. Direkt hoppade jag upp igen, och replikerade med en fumlig högerkrok. Den träffade dock rätt bra, och killen retirerade. Glatt upphetsad av segern återgick jag då till flirtandet med blondinen, som var väldigt glad, trevlig och stöttande.

Samtidigt utspelade sig en scen som kommit att bli historisk; då Sune höll killen som varit dryg om Andreas keps, sprang en annan kille från bussen fram och slog till Sune bakifrån (alternativt från sidan, jag är osäker). Hans reaktion lät inte vänta på sig. Han sprang efter killen som slagit till honom, och jagade efter honom ut över en stor gräsmatta. Men efter honom släpade killen han lyft upp mot bussen; Sune höll hans ena ankel i ett järngrepp, och ville inte nödvändigtvis låta honom löpa bara för att han fått ett nytt mål i sikte.

Det var en fullständigt episk uppvisning av styrka och manlighet.

Nu har detta händelseförlopp som varade ganska länge, kortats av kraftigt p.g.a. sviktande minne. Men slutligen insåg hur som helst gänget i folkvagnsbussen att de inte hade någon chans. Jag vet inte om dom eller vi körde från platsen först, men vi hade fått korn på ett annat mål; vi skulle vidare till en villafest i Hällnäs, någon mil bort.

Då vi först anlände till huset, var allt frid och fröjd. Några undrade vilka vi kunde vara, men Poppe kände lite folk där så det var inga konstigheter. Vi minglade och var trevliga, och jag minns att det var väldigt mycket folk där. Jag skulle gissa att det rörde sig om ett fyrtiotal gäster. Enligt obekräftade uppgifter från fiendesidan kan det i slutändan ha rört sig om uppemot ett sextiotal, men den siffran får nog tas med en nypa salt. Men många var dom, och strax skulle det kännas som om de var flera hundra.

Plötsligt svängde den fantasifullt lackade folkvagnsbussen in på uppfarten, och ett ilsket gäng hoppare klev hastigt ur. De flög genast på oss, och vi förstod av alla de andra gästerna reaktioner på deras berättelse om vad vi gjort, att alla på platsen var bussgängets kompisar.

Plötsligt hade vi ungefär vars 10 personer att tampas med, och som vi gjorde det! Sune röjde som bara han kan, Öberg försökte med diplomati, Poppe sparkade av revben, Andreas gick bärsärk och stackars Börje försökte förtvivlat att få oss alla att sluta. Vi var nu splittrade, och hade alla varsitt gäng att handskas med. Nu upptäckte jag vad Jan Guillou mycket korrekt beskrivit i "Ondskan"; om man konfronterar någon rakt framifrån, med självsäkerhet, fast blick och förefaller fullständigt vansinnig och tokig, så kommer ingen, såvida han inte är extremt självsäker och tränad, att vilja slåss mot en.

Jag hade en ring av ilskna människor runt mig, och jag var stenhög på adrenalin. Jag provocerade dom, tryckte dom hårt i bröstkorgarna med fingrarna, skrek och hånade dom. Ömsom svor jag, ömsom skrattade jag åt dom. Men under hela vår vistelse i Hällnäs utdelade jag inte ett enda slag. Det fanns helt enkelt ingen som vågade vara den förste att hoppa på mig, och jag gör aldrig något innan någon annan gör det.

Jag var bara en liten tjock full Skåning i gubbkeps och Musse Pigg-hängslen, men alla verkade rädda för mig. "Den där jävla skåningen var ju fullständigt jävla galen" har det sagts efteråt. Och det är ju bra. Jag förefaller ju hellre knäpp, än slår någon i skallen och riskerar förstöra bådas liv.

Flera incidenter inträffade. Folk vandaliserade Öbergs Volvo, och plötsligt hade någon dragit kniv mot oss. Men Andreas tog fram Volvons fälgkors, i hans händer ett mäktigare vapen än Excalibur, och slog den ur händerna på knivmannen. Tomten och gatan utanför påminde mer om en krigszon än en hyfsat civiliserad by i Västerbotten. Plötsligt gick ryktet att polisen var på väg, och Börje lyckades med storverket att få in oss alla i bilen. Utanför tornade pöbeln upp sig, hoppade upp på bilen och gungade den. Det såg ut som när någon diktator försöker undfly folkmassans vrede på film.

Vi upptäckte att någon tagit sig in i bilen och brutit av stereons front på mitten, men tillsammans med lite blessyrer på Poppe och en del kosmetiskt skadegörelse på bilen, så var det ju lindriga förluster.

Lyckliga och uppjagade över vår monumentala seger trots otroliga odds, åkte vi hem till någons hus där brunetten och den vackra blondinen vi tidigare träffat gjort smörgåsar åt oss.

Upphetsat svor jag med munnen full av polarkaka och hushållsost, att jag minsann skulle äta upp varenda en av de där hopparna. Alla skrattade åt det storvulna skånska raljerandet.

Bäst just nu: Att jag äntligen fick skrivit det här inlägget.

Sämst just nu: Mitt tillstånd efter fyra dagars festival.

Nu har det gått skitlänge sen förra inlägget, vilket kompenserats med ganska klen uppdatering på min mobila blogg.

Nu har jag däremot en speciell agenda i mitt skrivande, som länge pockat på att tas itu med. Det slog mig nyss på frukosten som intogs på farsans hotell, då jag kontemplerade gårdagen; den fjärde dagen av dryckenskap tillsammans med Olefin och hennes vän (kollega och killpolare, inte som "Pekka Heino med 'vän'") Fredrik (Fredrik är en person så gedigen och förträfflig att han och hans upptåg kommer att föräras ett alldeles eget inlägg här, då jag fått tillbörlig sömn och vila).

Gårdagskvällen var väldigt lugn, och spenderades huvudsakligen med att berätta självupplevda historier ur våra liv.

Här kommer jag till ovan nämnda agenda. Av någon outgrundlig anledning har jag av naturen begåvats med ett väldigt bra minne, som tillåter mig att med stor detaljrikedom återberätta händelser som utspelat sig för många år sedan. Inte sällan upplever jag att historierna mottas med skepsis, av de som lyssnar och finner berättelserna för otroliga för att vara sanna. 

En sådan är berättelsen om det stora "hopparslagsmålet" i Hällnäs utanför Vindeln i Västerbotten. Jag berättade igår historien om hur jag efter överfall från åtskilliga medelålders ordningsvakter, som späd 17-åring hemforslats av tvenne grisar, och med djupa märken efter handfängsel tvingats förklara för fadern om vad som hänt. Efter denna förtäljdes alltså historien om det stora "hopparslagsmålet", vilken är ett epos så till bredden fyllt av hjältemod, hopplösa odds, brutna revben och fälgkors, att den låter smått otrolig. 

I skrivandets stund har jag inget minne av att den någonsin tidigare skildrats här, men nu är det dags. Nästa inlägg kommer helt och hållet att enbart skildra denna händelse, som jag tidigare undvikit att nedteckna då den lätt kan uppfattas som självförhärligande och våldsglorifierande.

Trots risken att Münchausenstämplas, känner jag nu att det är dags att den berättas på bloggen.