Higge Erövraren

Jag har ändrat namnet på bloggen. "Higge Erövraren", det låter väl käckt?
Dessutom måste jag tillkännage att det kommer att eventuellt bli glesare mellan inläggen om ett par dagar, då jag kanske blir utan internet en kortare tid. Men ta det bara lugnt, allt kommer att bli bra igen.

Jonne: Har du haft sex över en minut nån gång?

Jag: Nej, aldrig.

Jonne: Det måste vara skönt, de som orkar...

Jag: Jo.

Jonne: Jag har anmält dig till "look-a-like"... Det är sant!

Jag: Look-a-like vem då?

Jonne: Han i Nordman, vad heter han....

Jag: Idiot.

Jag kommer att sakna Jonne efter fredag, tror jag. Om inte annat för uppläggen till kul dialoginlägg.

Vad beträffar den svenska artist som jag befarar är döende, så har motstridiga uppgifter inkommit. Personen ifråga ska ha uppträtt i en tv-intervju nyligen, och då varit vid god hälsa, efter vad man kunnat se.
Spekulationer bland kommentarerna om att det skulle röra sig om Peps Persson är inte heller riktiga.
Däremot kommer jag på tal om denne musikaliske gigant att tänka på en dialog, som jag hade med ett par skåningar uppe i Lycksele 1997, i min och Pers lägenhet på Storgatan 97.

Skåningarna kallades Ville och Ken. De började ettan på samma linje (Djurvård, jakt och fiske) som jag och Per då vi gick sista året. Ville var en missanpassad jävel som sparkat ner en manlig lärare på sin skola i Höör, och som testat i stort sett all narkotika som fanns tillgänglig, såväl Kokain som Metamfetamin och Heroin. Jag tyckte det var raskt marscherat av en 16-åring. Han hade åkt iväg till Köpenhamn på knarkresor och levt rövare, men senare hade någon kommit på att han skulle må bra av att få komma till Norrland och läsa/arbeta med djur.

Ken hade bara problem att hantera sin ilska. Han hade riktigt dåliga spärrar, grabben. Men av någon anledning så satt grabbarna hemma hos oss en kväll, och jag spelade ett blandband med bl.a. Peps Persson. Till saken hör att jag då bott 2.5 år med norrlänningar, och faktiskt hade lite svårt att koppla då de där två gynnarna vulgärbräkte på centralskånska ibland, även om jag själv behållt min egen vackra nordvästskånska fullt ut.

Vid tonerna av Peps tog Ken plötsligt till orda.

Ken: Han haur röugat huolk mäij Pieps! (pekar på Ville, som glatt nickar)

Jag: Vad? En gång till....? Vad säger fanskapet? Var det riktiga ord, eller bara läten?

Ken: Jiia, Ville haur röugat huolk mäij Pieps Pärssuon! 

Jag: Har du rökt hasch med Peps?

Ville: Jaa... jau å ein piolare satt å röuga po näire vi ein strand hemmavi, suo höur vi nuån som kommorr baugom oss, så vi gömmorr huolken å dei. Men så ei dei Pieps som kommorr, å han sajjorr baura "näj grabbar forr fan, ni behöuvorr ente gömma röugat, har ni ente lide ti maj osså?", senn så siddor han däir mäi oss å röugar. "Däi va jäevla brau grajjor, grabbar", sau han sein...

Jag (i princip mållös): Spännande... pundarejävlar!


Detta var en period i livet då jag starkt föraktade rap och hip-hop, och avskydde knarkare. Därför höll jag sedan Wu-Tang-fanet Ken och knarkaren Ville på armlängds avstånd. Men vi hade ändå en del kul stunder, förbrödrade av alkoholen. Ken visade också vid ett tillfälle prov på sin utomordentliga brist på spärrar, då han följde efter några invandrare som oprovocerat började bråka med honom på gatan. På avstånd följde han efter killarna, och såg var dom bodde. Av en händelse bodde dessa i en lägenhet på markplan med övriga familjen. 

Ken väntade tills alla var samlade i vardagsrummet, och tog sedan en gammal herrcykel som stod vid husväggen. Med all kraft han förmådde, kastade han sedan in cykeln genom det stora vardagsrumsfönstret. I det trasiga fönstret stod han sedan och skrek vad han tyckte om "spaggar" och "tuorkjäivlar", tills hans kompisar slet iväg honom och sprang bort.

Jag hade stått ut med för mycket skit från liknande klientel på Snyggatorpsskolan några år tidigare, för att protestera mot händelsen när han stolt berättade om den sedan.
Men riktigt friska det var dom inte, grabbarna från Skåne.

Bäst just nu: Än är det sommar.

Sämst just nu: Jag har tänkt ta upp det så länge nu, men alltid glömt. Men nu såg jag det mest blodfattiga och bedrövliga exemplar jag någonsin sett. Jag syftar på bleka magra killar med långt hår, gärna i kombination med snelugg, och som alltid har mycket tajta och för korta svarta jeans. Inte sällan har de liksom lite häng på jeansen också, men ingen pösigt fylligt häng, utan ett liksom sjukligt och förtvinat häng. De ser hunsade och förskrämda ut, och rör sig i grupp likt utsläppta burhöns, nervöst och tätt, tätt ihop. De har dessutom alltid dålig hållning, kutar med ryggen och har axlarna framskjutna.
Vet någon vad fan de kallas? Räknas de till kategorin Goffare? Är de nå slags halvgoffare? Jag skiter egentligen i vilket, jag vill bara gå fram och nypa dom i kinderna som en barnkär/sadistisk gammelfaster, och gullaggressivt morra: "Gå hem och ta på dig ett par ordentliga byxor lille vän, och klipp dig för helvete innan farbror Higge ger dig en sån hejdundrande jävla rövspark så du aldrig mer kan kuta med ryggen!"

Sämst just nu2: Tjocka kärringar i övre medelåldern, ofta anställda som tjänstemän inom den kommunala eller övriga offentliga sektorn. Har ni sett hur en sån kärringskock beter sig på en restaurang? Segt och liksom "värdigt" glider de i in i serveringen, och ser sig fånigt leende omkring, stundom knyckande på huvudet likt höns. Inte sällan är de iklädda stora fetmadöljande blusar, och vida kjolar. Någon i sällskapet brukar ha lyckats behålla sin figur, och kryddar den ofta med solariebränna och generös sminkning. Hon älskar bag-in-box, och det är hon som brukar vakna utom den äkta sängen efter personalfesterna. Ty då detta klientel får alkohol i sig, tar fan bofinken!

Idag förpestade de thaibuffén med sin närvaro. De kom in, körde nämnda ritual och började kika i buffén, varefter det sista hönset i sällskapet tog sig för att fråga om man skulle betala före man tog mat, vilket man skulle. Sakta och värdigt vände sig de entusiastiskt kacklande kärringjävlarna om, och gick tillbaka mot kassan. Sedan stod de och grävde och fiskade i buffén, sävligt och hela tiden analyserande vad det kunde vara för spännande som låg där i byttorna. Jag brukar irritera mig på insnöade knegargubbar som aldrig sett en babymajs innan, men de brukar iaf ha lite rotation på påösandet. Nu stod de solariestekta kossorna och kacklade planlöst och tog tiiiiiiid på sig.

"Oj, ja-aa, hur starkt är det här egentligen, nej men titta, här står det ju, jaa-aaa, vad ska man ta egentligen, hmmm, jag har en väninna som tycker om stark mat, men lagom räcker för mig, ja det gör det minsann, jahaaa, är det friterade grönsaker, men vad kan då det där vara för något då?"

GRÄV PÅ EN HÖGJÄVEL KÄK MED LITE JÄVLA HASTIGHET, OCH GÅ FÖR HELVETE UR VÄGEN OCH ANALYSERA SKITEN VID BORDET, ERA VAGGANDE, KACKLANDE, ÖSTROGENFÖRGIFTADE JÄVLA LEBENSRAUMFÖRGIFTARE! RAAAAAUS, RRRAAAAAUUUUS!!!!

Ska det vara så svårt, era enerverande jävlar? Och stå för heeeelvete inte med era jävla kundvagnar och blockera gångarna på ICA bara för att ni springer ihop och träffar de andra kacklande suggorna från jobbet när jag för fan bara vill springa in fort och ha en stackars jävla grillad kyckling och en sketen Brämhults Jordgubb & Lime.

Förlåt, men jag var tvungen att släppa ut det.