Higge Erövraren

Jag har en del dåliga sidor, och några tänkte jag behandla här.
En utav dessa tror jag att jag har ärvt både från fädernet och mödernet, nämligen min extrema långsinthet. Den äldsta gåsen jag har oplockad med någon är mer än 20 år gammal, och målet för mitt förakt är bröderna Simonssen ifrån träckhålet Östra Ljungby, utanför Klippan. De bodde med sina ifrån Danmark invandrade föräldrar (jag tror då att båda var därifrån) bredvid det kommunala badet i centrala Ö. Ljungby.

Huset såg halvfärdigt ut, intrycket var klart "white trash" och gården var bemängd med en massa gamla skrotbilar, typ upprostade Alfasudar och liknande jävla skit.

Jag och min ömma moder spenderade inte så få sommardagar på denna väldigt gemytliga badinrättning, och ute i bassängerna var det mestadels trevligt och glatt. Favoritglassen hette X-17, och var av GBs fabrikat.

Innan jag blev stor nog att byta om själv inne hos killarna, så följde jag med morsan in till damernas, vilket var trevligt. Jag lärde mig nämligen väldigt tidigt att uppskatta det estetiska värdet utav kvinnokroppens attribut. Dessvärre växer man upp, och kastas gradvis längre och längre ut i självständighetens träsk.

Då jag var väldigt ung, tog min storebror hål i örat. Han var väl runt 13-14 då. Jag ville givetvis också ha hål i örat. Jag var därför knappeligen 5 fyllda innan jag hade hål i örat. Dessvärre hade jag tagit hål i det högra örat, eller "bögörat", som det tydligen också var. På den tiden kunde man nämligen beroende på var i landet denne bodde avgöra örhängsbärarens sexuella läggning. I nordvästra Skåne var man tydligen bög om man hade hålet i höger öra.

Någon som ägnade en förbluffande stor tid åt att upplysa mig om detta varenda gångdå jag befann mig i omklädningsrummet, var lillebror Simonssen, två eller tre år äldre än mig. Han retades och hånade som bara ett fult och missanpassat danskt barn från dåliga förhållanden kan. Han skrek på mig, hoppade runt i hela omklädningsrummet och skrek gällt, kraxade och flaxade, pekade och jävlades.

Oj vad jag ville sparka honom sönder och samman. Han gav sig aldrig, han kunde hoppa runt och skrika åt mig i närmre en halvtimme, och då var det inte ens riktiga ljud, utan mest bara gälla skrän.

Mitt känsloliv som barn var ganska svart eller vitt, antingen eller. Om någon var dum, så hatade jag dom, och önskade så vitt jag kan avgöra verkligen livet ur dom. Det gör jag visserligen inte längre, inte utom i extremfall som vid bilstölder eller liknande.

Dessa oförrätter ligger dock på på grund av min långsinthet kvar i de dunkla vrårna av mitt sinne.

Liten och mager som jag var kunde jag inte göra så mycket. Eller rättare sagt, jag hade nog flugit på fanskapet och sparkat honom blåsvart med mina trätofflor, om det inte varit för hans sinnesslöe storebror, som flinande backade upp sin spädlemmade, obehaglige lillebror i allt skit denne gjorde. Storebrodern var lite lugnare, men kändes lite labil och svagsint till karaktären, och kunde skräna på rätt bra han också ibland.

Jag tog senare ut ringen i god tid innan djävulsåren på högstadiet, och vi växte upp allihop. Jag flyttade till Lycksele och gick gymnasiet. Då jag kom ner till Moderlandet igen, för att tillbringa en tid i arbetslöshet och göra mina 10 månader i flygvapnet, visade det sig att bröderna Simonssen börjat driva en Statoilmack inne i Klippan.

Inte nog med det, de hade dessutom lyckats dupera hela jävla omgivningen också. "De är schyssta", sa min styvsyrra", "Han är jättetrevlig", sa morsan om lillebrodern, "Dom är fantamaj reko, det är bra att hyra bil av dom, trots att dom sprang på byn förr och gapade och skrek som fubbeckar", sa farsan.

Nej.

De är två lismande flaeskesvaersknaprare (svinsvål på danska, danskar älskar friterat svål) som tycker om pengar. Det ska inte förväxlas med att "vara trevlig". Taxi-Henrik sa för ett tag sedan om en mycket framgångsrik företagare inom krogbranschen i Luleå, att dennes styrka är att han "kan stå och vara så där trevlig mot folk han avskyr, bara han får ta deras pengar".

Solklart så i fallet med de sinnesslöa danska bröderna också.

Själv kan jag ibland glida iväg i fantasin. Jag kanske kommer in på en skum bar, och får se lillebror Simonssen vid baren. Lugnt går jag fram till darttavlan, tar ner en pil och går fram och hälsar på Lillebrorsan. Sen slår jag trynet hans mot bardisken, hugger pilen genom hans högra öra, och väser till honom genom sammanbitna tänder: "Bögörat, Danskjävel!"

HAHAHA! Sen glömmer jag nöjt alltihopa något år.

Jag tryckte igenom en ring igen för 8 år sedan och töjde lite till  5mm, och har sedermera tagit fler hål. Känns bra.