Higge Erövraren

Äntligen kan jag sätta igång att skildra min Skånska resa.

Färden ner till moderlandet var tämligen odramatisk. Först var det buss till Sundsvall, vilket inte var så traumatiskt som det låter. Bussen var en "dubbeldäckare", och jag åkte för första gången i livet på övervåningen. Glädjen över nyhetens behag, samt den fina utsikten, grusades dock snart utav en mäkta fet knegare från Nordmaling.

Han var i runda slängar en meter bred och hade glasögon, samt ovårdat ljusrött helskägg. Jag satt lugnt på min plats i detta skede, då samtliga passagerare ännu hade en ledig stol bredvid sig. Jag var förvissad om att få sitta ifred hela vägen. Men då kom alltså denne flåsande herre upp för trappan, iklädd t-shirt och smutsiga snickarbyxor, samt beslöjad med en arom av transpiration.

Likt en trind mullvad i ett för trångt hål under ett gott maskår, arbetade han sig upp för bussens spiraltrappa. Med läten som Christer Glenning då han skulle krypa ur en gammal Skoda, eller Leif G-W då han ska analysera en miljöpartistisk sexualförbrytare, vaggade han direkt fram till mig. Uppenbarligen såg han i mig en själsfrände.

Knegaren: Är det ledigt här?

Jag: Javisst! FAAAA-AAAAN I HELVETE!


Då han slagit sig ner, blev det så trångt att jag inte kunde ha armen vid sidan. Jag fick lägga upp den snett över mig, som om jag befunnit mig i en packad t-banevagn.

Ur en lårficka tog han upp en sliten pocketbok, och började läsa. Han sköt ner de tjocka glasögen på näsan, och kikade över dem i boken. Denna höll han på ca. en decimeters avstånd från ögonen, och hade liksom lagt sina oproportionerligt smala armar på den svullna buken för stöd.

Inom mig grät jag.

På dessa bussar finns ett slags konduktörer, eller "Bussvärdar", som sköter service och biljettkontroll. Efter ett tag ropade denne "bussvärd" att  det längst bak i bussen fanns en "Affärsklass"-avdelning, som man kunde uppgradera sig till mot en avgift. Sätena var där extra breda, och fika ingick. Jag vädrade morgonluft i odören jämte min brede antagonist!

Plötsligt kom bussvärden gående i gången. "Du, jag tror fanimej jag tar en sån där affärsklassbiljett, det lät ju himla trevligt", hasplade jag ivrigt ur mig, varvid den brede reste sig och släppte ut mig. Resten av färden mot Sundsvall löpte smärtfritt och bekvämt. I Affärsklassavdelningen fanns dock (som jag anat) inga affärsmän. Istället fanns två lumpare, varav en var en slemmig "mobilblottare" som använde orden "chill", "najs" och "Softish" så frekvent, att jag kände en väldig lust att slå på honom. Där satt även en gammal tant och ett barn. I Umeå klev även två smutsiga miljöpartister på, som ignorerade affärsklasskyltarna.

De förvisades dock vänligt utav bussvärden strax efteråt. "Just det, även om här sitter lite slödder, så finns det gränser! Inga jävla Umebor tack!" Tänkte jag för mig själv, och råkade flina lite odiskret då de två lortiga personerna i snedstickat och fjällrävenpaltor från kapade UFF-containrar, leddes bort.

Väl framme i Sundsvall, tappade jag snabbt alla Illusioner om att få tillbringa väntan på tåget på en sittplats i den packade stationsbyggnaden. Jag ställde mig i ett hörn som var relativt fritt från småbarnsföräldrar och vänsterstereotyper. Plötsligt upptäckte jag att ungdomarna som satt på golvet bredvid, var polisaspiranter. Slagen av vämjelse klev jag ut i Sundsvallsnatten, och såg mig omkring. Ett stort gult "M" lyste upp himlen en bit bort, och lockade mig med köttslig sirensång.

Inne på MacDonalds jobbade vackra "Medelpaddor", som kvittrade lustigt på fånig dialekt. Mycket bättre än att sitta bland grisaspiranterna på Stationen. 

9 timmar senare, vaknade jag upp svettig i en mörk liggvagn. Jag hade snarkat kraftigt, och gomseglet var svullet. Jag kikade på mina grannar i de andra sängarna, och flinade för mig själv. "Har ni haft svårt att sova, era jävlar?" tänkte jag skadeglatt.

Jag var strax framme i Hässleholm, där den här  killen kom och hämtade mig. Det är min lillebror (!), och honom kan man lita på. Han kommer att omnämnas som "Pepino" i bloggen, och mer om honom i nästa inlägg.

Bäst just nu: Att kunna blogga igen.

Sämst just nu: Lägenheten såg ut som jag lämnade den. Min kära Olefin har dock kungjort att det nu ska hängas upp gardiner och göras iordning.