Higge Erövraren

Sms från Gäby häromdan: "Man lär sig ett och annat på gyn-föreläsningar, bland annat att ett sätt att diagnostisera sjukdomar i underlivet är genom 'Sniff-test'. Obehagligt"

Ja det krävs nog en tids invänjning, innan man kan göra ett sniff-test utan att bli en smula traumatiserad.

Jag tror ändå jag skulle tycka det var äckligare att vara tandläkare. Gräva ut gammalt härsket fläsk ur håligheterna på oborstade tänder, med de där vassa stålpinnarna. Själv rengör jag alltid munnen minutiöst innan ett tandläkarbesök. Att någon skulle hitta matrester mellan tänderna på mig, känns minst lika hemskt som om jag skulle gå till farbror doktorn med gamle "Bohman" full av kalsongludd. 

Mewn vilka yrken finns det då, vad skulle man vilja göra? Mitt eget problem är att jag byter intressen så ofta. Hundar, bilar, vapen, historia, natur, fiske, mat, medicin etc. Nu har jag dock aldrig närt några karriäristiska ambitioner, varför jag sällan provat på några speciellt spännande jobb. Men några guldkorn finns som har gett ovärderliga erfarenheter.

På exempelvis "Lime" i Helsingborg lastade jag frukt och körde truck. Lönen var dålig, cheferna fruktansvärda, och timmarna horribla. Men man fick äta all frukt man kunde, och kollegerna på golvet var rätt bra. Några mycket bra. De hade kärnfulla smeknamn som t.ex. "Sprut-Rune", "Gubbajävel", "Guden", "Hånken", o.s.v.

Uppskattningsvis 70% av dom var i viss mån narkomaner eller lördagsknarkare, men så är det på många kneg runt Helsingborg. Där lärde jag mig drygt 15 olika äppelsorter utantill, likväl som alla sorters meloner, de flesta druvsorter, och kanske 10 sorters päron, m.m. Genom det lagret passerade 15% av all frukt vi äter i det här landet.

Jag har för det mesta lessnat fort på jobben, och blivit desillusionerad. Mitt nuvarande jobb är dock undantaget som bekräftar regeln. Jag känner aldrig ångest över att åka dit, och har ännu inte tröttnat. Lönen, uppgifterna, kollegerna, mellancheferna, ja t.o.m. direktörn är bra. Det är rätt sällsynt. Jag känner för första gången att jag kan slappna av och trivas med vad jag gör.

Varför har jag då inga karriärambitioner? Tja, kanske delvis för att jag vet att jag alltid brukar tröttna på vad jag gör. En annan orsak är att jag saknar den där driften att tjäna massa pengar som vissa har. Jag kan dock komma på mig med att avundas dem den driften, något jag kanske inte borde egentligen. Jag är alltid nöjd och glad, så länge jag får sköta mig själv, och göra vad jag för tillfället trivs med.

Jag har förvisso lärarstudier på is, som egentligen i stort sett är färdiga. Att plugga pedagogik på Luleå Tekniska Universitet visade dock sig vara något utav det mest frustrerande jag någonsin råkat ut för. Problematiken är ironisk, eftersom jag skulle trivas som lärare. Jag tycker om att undervisa, och jag vet att jag är bra på det.

Dock innehåller studierna inom just pedagogiken ingenting som kan hjälpa mig i det framtida yrket. Därmed kan jag inte begripa varför det ska läsas, och när jag inte begriper det, börjar jag bara ifrågasätta alltihop istället. Till slut har jag ifrågasatt mig djupt ner i ett mörkt hål. 

Tyvärr räcker det inte som motivation att studera färdigt, att man ibland skjutsar personer i taxin som man undervisat i högstadiet ett par veckor som praktiserande lärarstudent, och som fortfarande minns vad jag heter, och vad jag lärde ut. Visst kommer studierna att slutföras, för det är ju ingen stor sak egentligen, och jag känner mig själv väl.

Jag vet att jag kommer att få tillbaka intresset en dag, för det kommer alltid tillbaka. Märkligt nog stressar alla runt omkring om själva saken, och verkar hemskt förtvivlade över att jag inte tar tag i det. Det bara fördröjer alltihop, och gör mig arg. Ja, riktigt jävla förbannad faktiskt. Som vuxen har jag bestämt att aldrig göra något jag inte trivs med, och så gör jag nu. Mitt liv, min tid, mina pengar.

Det respekteras dock inte alls.

Men drömmar då? Alla har väl drömmar? Jo, visst har jag det. Jag har förvisso även yrken jag skulle vilja testa, som inte kan klassas som "drömmar". Jag är t.ex. fast besluten att göra FN-tjänst. Jag skulle även vilja jobba som ambulanssjukvårdare. Men "drömmar", det är det inte.

Drömmar har tyvärr ofta den egenskapen, att folk brukar garva åt dem. Följdaktligen avslöjar man inte gärna dessa för någon. Hur många av er kan på rak arm säga vad era närmsta drömmer om?
 
Vad drömmer jag då om? Mer om detta i nästa inlägg.

Men jag kan ändå avrunda med att filosofera kring följande; Folk frågar ofta "men det där ska du väl inte syssla med resten av ditt liv?" angående vad man för tillfället sysslar med. Frågan är fruktansvärt märklig egentligen. Hur får man ens idén att ställa den? Jag har för det första aldrig ens sagt något i stil med "Det här ska jag syssla med resten av mitt liv". Hur ska någon kunna veta det? Jag vet vad jag vill göra resten av mitt liv; jag vill trivas. Men vad ska jag jobba med resten av mitt liv? Ja, nåt kul såklart.

Bäst just nu: Jag börjar försonas med tanken att åka buss till Sundsvall.

Sämst just nu: Marie Picasso. Är det bara jag som minns henne från Big Brother? Hur pinsamt korkad människan är? Vilka frapperande yrslingar som hon berusat utstötte då de ställde in alkohol i huset? Ja, det är nog bara jag i hela världen. Men varför spekulerar jag i såna hjärndöda banaliteter här? Ja, varför...