En natt på sjukhuset
Jag vaknade igår vid 14:00 på dagen av att telefonen ringde, och hade lite ont i magen. Det var Maya, och vi skulle åka och fixa lite grejer.
När vi var och fixade grejer blev magontet ännu ondare, och till sist var det jätteont!
Jag köpte en liter proviva som jag raskt gobblade i mej, men det hjälpte inte.
Maya var rädd att jag skulle spy och sneglade ängsligt på mej hela tiden, medans jag försäkrade att jag alls inte mådde illa, bara hade ont.
Jag släppte av Maya hemma hos henne och körde sedan hem, kanske en snoozning i min kära soffa kunde hjälpa? Men NEJ!
I Luleå har vi nåt som heter "Jourmottagningen", det är en sämre sorts akut som kostar 250 spänn att besöka. Där inne sitter det risiga pensionärer och skapar en hiskelig väntetid. Jag ville inte dit, men när jag ätit bikarbonat och detta inte hjälpte, fann jag tillslut för gott att köra dit.
Efter en timmes väntetid med tilltagande smärtor fick jag träffa en doktor som klämde mej på magen och försökte utröna vad jag led av. Jag föreslog gallan, och han höll faktiskt med. Vissa läkare lyssnar på vad man har för teori, sen drar dom nonchalant på munnen och frågar: "Jasså, har du läst medicin?".
Men han var bra och lovade mej en spruta och en remiss till kirurgen på Sunderby sjukhus. Där kunde det bli tal om operation!
Jag fick en spruta i röven, vilken en kvart senare verkade med full effekt och trollade bort det onda. Sen körde jag hem, packade min lilla väska jag fick på sjukhuset på Koh Samui efter min matförgiftning med ett par kalsonger, en ness... necessär(?), tre Rocky-pockets, samt min Ipod.
Min compadre Fanjunkaren skjutsade in mej och eskorterade mej fryntligt till mottagningsrummet, där en läkare beklagade att den braiga sprutan i rumpan hade försvårat arbetet att utröna min sjukdom. Meeen det var nog bäst att jag fick stanna över natten för provtagningar och observation, speciellt ifall det onda kom tillbaka.
Jag fick en säng som kunde åka upp å ner med hjälp av en fjärrkontoll och en ful vit nattsärk. Rummet beboddes utav tre andra typer, en grabb som smaskat skallen i backen vid ett snowboardstunt, en gubbe som klämts fast i sin bil av en lokaltrafiksbuss när han tvunget skulle nyttja högerregeln, och en som verkade dödssjuk men han återhämtade sej bara efter en blindtarmsoperation.
Man förklarade att jag minsann inte skulle få något att äta, för jag skulle fasta. Vad jag däremot fick var en snuskig plastflaska med decilitergradering att pissa i, och ett glukosdropp. Sköterskorna tycktes intresserade av att få veta hur mycket pink jag producerade åt gången. 7 dl på kvällen och 5 dl på morgonen blev det. "Nu har jag gått ner 1,2 kg" tänkte jag nöjt när jag pinkat den sista halvlitern!
Bussoffret snarkade och lät som en elefant som försökte suga av sin snabel, och envisades med att lägga till en radda vokaler till sina gäspningar när han vaknade till.
"Uuuäääaaashmmm... smack smack smack", hördes det. Förutom det sov jag rätt gott, och stället vimlade av sköterskestudenter som följde med de ordinarie, när de klämde mej på magen och tog blodtrycket. 117 / 76 hade jag, och 73 i puls. Detta är bra siffror, vilket förvånade mej en aning. Det var ju inte så längesen jag trodde jag skulle dö på toalettstolen när jag kvävde en kraftig nysning och kände smärta i nacken och ut i armarna. Det hade just varit snyggt, dö på muggen som nån jävla fattig-Elvis, utan nåt kändisskap eller roliga piller.
Nåja, nu är jag hemma igen, och provsvaren visade ingenting... så kan det gå. Higge
När vi var och fixade grejer blev magontet ännu ondare, och till sist var det jätteont!
Jag köpte en liter proviva som jag raskt gobblade i mej, men det hjälpte inte.
Maya var rädd att jag skulle spy och sneglade ängsligt på mej hela tiden, medans jag försäkrade att jag alls inte mådde illa, bara hade ont.
Jag släppte av Maya hemma hos henne och körde sedan hem, kanske en snoozning i min kära soffa kunde hjälpa? Men NEJ!
I Luleå har vi nåt som heter "Jourmottagningen", det är en sämre sorts akut som kostar 250 spänn att besöka. Där inne sitter det risiga pensionärer och skapar en hiskelig väntetid. Jag ville inte dit, men när jag ätit bikarbonat och detta inte hjälpte, fann jag tillslut för gott att köra dit.
Efter en timmes väntetid med tilltagande smärtor fick jag träffa en doktor som klämde mej på magen och försökte utröna vad jag led av. Jag föreslog gallan, och han höll faktiskt med. Vissa läkare lyssnar på vad man har för teori, sen drar dom nonchalant på munnen och frågar: "Jasså, har du läst medicin?".
Men han var bra och lovade mej en spruta och en remiss till kirurgen på Sunderby sjukhus. Där kunde det bli tal om operation!
Jag fick en spruta i röven, vilken en kvart senare verkade med full effekt och trollade bort det onda. Sen körde jag hem, packade min lilla väska jag fick på sjukhuset på Koh Samui efter min matförgiftning med ett par kalsonger, en ness... necessär(?), tre Rocky-pockets, samt min Ipod.
Min compadre Fanjunkaren skjutsade in mej och eskorterade mej fryntligt till mottagningsrummet, där en läkare beklagade att den braiga sprutan i rumpan hade försvårat arbetet att utröna min sjukdom. Meeen det var nog bäst att jag fick stanna över natten för provtagningar och observation, speciellt ifall det onda kom tillbaka.
Jag fick en säng som kunde åka upp å ner med hjälp av en fjärrkontoll och en ful vit nattsärk. Rummet beboddes utav tre andra typer, en grabb som smaskat skallen i backen vid ett snowboardstunt, en gubbe som klämts fast i sin bil av en lokaltrafiksbuss när han tvunget skulle nyttja högerregeln, och en som verkade dödssjuk men han återhämtade sej bara efter en blindtarmsoperation.
Man förklarade att jag minsann inte skulle få något att äta, för jag skulle fasta. Vad jag däremot fick var en snuskig plastflaska med decilitergradering att pissa i, och ett glukosdropp. Sköterskorna tycktes intresserade av att få veta hur mycket pink jag producerade åt gången. 7 dl på kvällen och 5 dl på morgonen blev det. "Nu har jag gått ner 1,2 kg" tänkte jag nöjt när jag pinkat den sista halvlitern!
Bussoffret snarkade och lät som en elefant som försökte suga av sin snabel, och envisades med att lägga till en radda vokaler till sina gäspningar när han vaknade till.
"Uuuäääaaashmmm... smack smack smack", hördes det. Förutom det sov jag rätt gott, och stället vimlade av sköterskestudenter som följde med de ordinarie, när de klämde mej på magen och tog blodtrycket. 117 / 76 hade jag, och 73 i puls. Detta är bra siffror, vilket förvånade mej en aning. Det var ju inte så längesen jag trodde jag skulle dö på toalettstolen när jag kvävde en kraftig nysning och kände smärta i nacken och ut i armarna. Det hade just varit snyggt, dö på muggen som nån jävla fattig-Elvis, utan nåt kändisskap eller roliga piller.
Nåja, nu är jag hemma igen, och provsvaren visade ingenting... så kan det gå. Higge
Kommentarer
Postat av: Kobayashi
FÖRST!
Trackback
