Higge Erövraren

Det hade gått snart ett år och 5 månader sedan Hampus "Higge" Kilberg hade vunnit jordskredsegern med sitt parti "Jättebra Antidemokraterna" i 2014 års riksdagsval. Han hade sedan gjort sig av med sina fiender en efter en, på ett sätt som hade gett Machiavelli gåshud.

I Norge protesterade man högljutt över Hampus metoder. Den officiella förklaringen var att man sades vara horrifierad över att diktaturen åter hade gjort sitt intåg i skandinavien.

I själva verket berodde protesterna på att man i Norge var rädd för invasion. Dessutom misstänkte man att Sverige låg bakom försvinnandet utav Ulvang, Dählie och Björndalen, de norska elitskidåkarna.

Att det snart heller inte fanns några attraktiva kvinnor kvar i landet gjorde dessutom inte norrmännen gladare. Hampus hade aldrig gjort någon hemlighet av att han blickade västerut och drömde om expansion. Oljan sket han i, den hade sedan länge tappat sin lönsamhet för norrmännen. Dessutom drog hans egna fabriker för tillverkning av alternativa drivmedel in miljarder till staten.

Nej, han ville ta Norge för att han kunde, och för att han irriterats av deras hån och gnäll hela livet. Nu smidde han planer för att tåga in och brandskatta Oslo, likt Valdemar Atterdag hade gjort i Visby 1361. Skillnaden mellan Kung Valdemar och Hampus var att Valdemar inte hade bränt ner Visby när han fått det han ville. Vad Hampus skulle ta sig för kunde ingen riktigt veta. Han försäkrade dock att han bara skojade, och kallade norrmännen för "bröder".

Flosklerna sved i munnen på honom. Men det var det värt, hämndens timme skulle komma. Planerna med att muta NATO till passivitet vid en invasion hade redan rullats igång.

Nu satt Hampus i sitt nyinredda rum på Stockholms slott, och väntade på sin högste militäre rådgivare, Ärkefanjunkaren Jönsson. Något av det bästa Hampus visste, var att sätta skojiga titlar på folk. Jönsson var nöjd med titeln, han hade ju trots allt en specialinredd Stridsvagn 122 som tjänstefordon och en svindlande månadslön. Den sistnämda brukade han dock plocka ut i Single Malt och norska "intvålerskor", en mycket uppskattad yrkesgrupp som "Arbetsförmedlingen Utland" rekryterade i Norge.

Utlandsdelen var förresten allt som återstod utav Arbetsförmedlingen. Hampus hade gett alla andra på inrättningen sparken efter valet. Men de hade dock fått jobb allihop, han var noga med sådant. Redan en månad efter valet stod nämligen det nya regementet "Ölands Kongl. Minröjningsregemente" färdigt på Alvaret, redo att ta emot rekryterna.

Hampus hade fnissat förtjust över sin fiffighet när han klippte bandet på invigningen. Han hade sedan hållt ett kort och peppande tal om vikten av att inte förlita sig för mycket på teknik i sådant arbete, utan mer på känsla. De hade alla tilldelats varsin bajonett att sticka efter minor med, och fått se "Kellys Hjältar" som utbildningsfilm.

Just som Hampus satt och funderade över vilken titel han skulle ta sig, han hade ännu inte kunnat bestämma sig, knackade det på dörren. "Kom in Jönsson, jag blir så nervös när du knackar!". Jönsson klev in i sina specialsydda stövlar, med den svarta läderkappan vikt över armen. Det var längesen han legat i fält, men han var i bra form. Han tränade nästan varje dag, rädd som han var att dekadensen skulle korrumpera hans fysik. Händerna var välmanikyrerade, uniformen oklanderligt reglementsenlig och monokeln hängde där den skulle. Hade det inte varit för den gamla ryska stridsvagnshjälmen i läder hade man kunnat ta honom för en Preussare.

"Tjena Jönsson, skönt att se dig igen. Gick uppdraget i lördags bra?", hälsade Hampus muntert. "Jajjamensan, jag skickade ner 5 gubbar från SSG (Speciella SkyddsGruppen, ett svenskt specialförband) till Budapest som likviderade honom som du hade beställt det. Jag lät dem förresten få honom att testamentera nästan hela sin förmögenhet till vår svenska barncancerfond, allt utom en miljard dollar. Den gick till den där fonden som Clint Eastwood har till förmån för ungdomar med drogproblem".

Hampus kände hur ögonen började tåras en smula. "Fan Jönsson, dej kan man lita på!" sade han rörd.

Uppdraget de diskuterade, var inget mindre än mordet på den ungerske multimiljardären och valutaspekulanten George Soros. Det var hämnden för de valutaaffärer Soros hade genomfört i början utav 1990-talet, och som hade kastat Sverige ner i en djup ekonomisk kris. Hampus hade redan vid 16-års ålder börjat fundera över hur man skulle lyckas komma åt honom. Då Soros dock inte var särskilt ond, utan gav extremt mycket pengar åt välgörenhet, så hade Hampus bett Jönsson fixa så hans pengar gick till något gott. Då den gamle miljardären insett att han var rökt, hade han faktiskt utan vidare låtit sig övertalas till att ändra testamentet.

Jönsson log och la ifrån sig kappan, sneglade upp i taket och flinade lystet när han fick syn på Hampus senaste inköp, en 200 tums LCD-skärm. "Jaha, här spar vi inga utgifter ser jag, hehe!". Hans blick dröjde sig kvar på skärmen och vad som verkade vara playboy bunnies som ivrigt överföll varandra med vispgrädde på sprayburk. "Äh va fan Jönsson, jag jobbar hårt, och måste få unna mig en och annan extravagans" svarade Hampus avmätt och lutade sig tillbaka i sin specialbyggda elektriska recliner i svart italienskt skinn.

Han tände en Monte Cristo, och bad den isländska drinkhållerskan vid sin sida att gå ner i köket för att se efter om ålen han ville ha till kvällsmat hade anlänt från "Rymöllans Ålrökeri" ännu. Hon slutade massera hans örsnibbar, drog på sig sin kimono, pussade honom på kinden och gick iväg med ett leende, som utav tillfredställelsen efter ett väl utfört arbete.

"Hur går det förresten med ditt sommarhus? Ta dej en Mackmyra förresten, jag har en 15-årig i barskåpet", konverserade Hampus vidare. Jönsson grep girigt efter den svenskproducerade lyxwhiskyn. "Nja, vilket sommarhus? Tre Kronor eller det i Åhus?", undrade han, och slog upp ungefär 10 cl i ett specialtillverkat Orreforsglas. Jönsson hade två "Sommarhus" på gång. I Luleå skärgård hade han köpt Junkön, och höll där på att uppföra en exakt kopia utav gamla slottet Tre Kronor, som hade brunnit ner 1697. Ett betydligt diskretare hus höll på att byggas utanför Åhus i Skåne. Han kallade det "Direktionsvillan", eftersom han utav Hampus gjorts till VD för Absolut Vodka när han fyllde år.

"Jag syftade på Tre Kronor. Fy fan vilka surströmmingsskivor vi kan dra där sen, hoho!", utropade Hampus förtjust och gnuggade händerna. "Ja, vi får se när det blir färdigt, jag har varit och donat där lite i veckan. Eldragningen kan bli komplicerad", knorrade Jönsson pessimistiskt. "Jaja, skit i det nu, nu till varför jag bett dig komma hit!", klippte Hampus muntert av och släppte en smygis i det mjuka italienska skinnet. Den luktade vedervärdigt. Han kom av sig en smula och tänkte något i stil med att han nog skulle tagit lite bikarbonat efter allt det där konfiskerade renköttet han ätit tillsammans med kaviaren som Tsar Putin hade skickat till honom i present.

"Jag vill att du flyger till Kuba för att stärka relationerna med Fidel! Ingen antidemokrat har nånsin lyckats så bra med att göra väl för sitt folk. Vi behöver hans visdom, och se till att få med dig lite cigarrer för bövelen! Vi vet inte hur länge han kommer att leva till, tiden kan vara dyrbar! Och du kan väl ta av dig det där gamla ryska vurpollonet du har på skallen när du kommer dit", bad han sin Ärkefanjunkare utan omsvep. "jasså det säger du... måste jag flyga? Kan jag inte få låna båten?".

Hampus sprack upp i ett barnsligt fniss som utav förtjusning över något snuskigt, och nekade honom. "Nej, hehe, jag tror vi håller henne borta från de karibiska farvattnena ett tag till. De diplomatiska förbindelserna med örikena där är inte vad de varit sen vi tog den där kryssningen förra julen".

Efter valsegern hade Hampus låtit rekvirera isbrytaren "Oden" utav sjöfartsverket. Hon hade lagts i torrdocka och man hade under tre månaders tid arbetat frenetiskt med att renovera och utrusta henne med den senaste lyxen. Möbelsnickare från Italien och USA hade anlitats, japanska tekniker hade utvecklat underhållningsystemen ombord och ljudsystemet var utvecklat utav "Linn". Amerikanska, japanska, italienska och svenska stjärnkockar planerade och lät tillsammans med barbecuelegendarer från Kansas bygga ett otroligt kök ombord. Däcket byggdes om för att bli mer partyvänligt, där anlades bubbelpooler och pooler med barer. Sist men inte minst lät Hampus uppgradera helikopterplattan i aktern på henne. Där tronade en totalrenoverad Bell helikopter från vietnamkriget, komplett med kulspruta och allt.

I fören hängde en fångbur som var Jönssons idé. Där hade han låst in en ledande extremfeminist, som faktiskt hade det relativt bekvämt. Mat och dryck hade hon, samt tv, solskydd och sovplats. Hon hade t.o.m. ett arvode på 10 kronor om dagen, inklusive traktamente. Hela lönen gick dock till tv-licens, något som inte riktigt alla befriats från efter valet.

Dock fanns ej tillgång till tvål och vatten. Jönsson menade att man på så sätt skulle hålla eventuella flugor borta från skaldjursbuffén som man dukade fram på soldäck om kvällarna. I arresten hade man ett gammalt språkrör i reserv om feministen skulle "sätta tofflorna", som Jönsson uttryckte det.

När "Oden" stod färdig hade Hampus samlat sina närmsta gamla polare från gymnasiet och framåt, och bjudit dem på en kryssning till Karibien. Han var mycket stolt över sitt imponerande fartyg. Hon var en av världens starkaste isbrytare, och det första fartyg som faktiskt nått själva nordpolen. Han var allergisk mot fjöl, och "Oden" var allt annat än fjölig. Till sist lät han döpa om henne. Det nya namnet var ett slangord för snopp, om än med fler betydelser. Han hört det utav en gällivarebo, och då garvat hysteriskt i ett par minuter. Hennes nya namn var "HMS Bult".

När "HMS Bult" nått Karibien en vecka innan jul, hade man lagt till utanför Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo. Ombord pågick ett vilt festande. Endast besättningen var nykter, dock under stora svårigheter, då de hela tiden trugades av diverse fyllerister att "skärpa sig å slappna av lite".
Hampus hade i förväg anmält att han inte var intresserad av att träffa Presidenten under några statsbesöksaktiga former, utan att han nöjde sig med lite tips om vart man kunde hitta fina cigarrer och vällagrad Rom.

Man stannade i hamnen en natt, men ombads under bryska former att ge sig av på morgonen, sedan några ur festgänget "lekt plundring" i huvudstaden.
Hampus hade fixat diplomatisk immunitet åt alla, så att bli utkastade samt stämplade "persona non grata" var allt de kunde bli. Han hade sedan ombord lite surt påpekat att det inte gick för sig att stjäla husdjur och springa iväg med folks kärringar, när man representerade sitt land i andra delar av världen.
De skyldiga, alla gamla lumparkompisar till honom, hade dock värjt sig med den gamla internrepliken "Ah, skit i de forr faan! Kom igen nu, drick lite bira å sånt. Skit i de!". Uttrycket "Skit i de!" hade någon slags inbyggd logik som Hampus inte kunde argumentera emot, och man skålade strax i glatt humör, och seglade vidare.

En serie mer eller mindre pinsamma uppvisningar följde, innan spektaklet kulminerade med ett av Jönsson iscensatt återtagningsförsök utav den gamla svenska kolonin Saint Barthelemy. Han hade suttit och pimplat i sig en hel flaska prima tjeckisk absint tillsammans med Dag Finn, som i egenskap av "ett undantag som bekräftar regeln" bjudits med på resan. Han hade alltså fått komma med eftersom han var norrman, men en sympatisk sådan.

De två enades ofokuserat om att ta tillbaka makten på den lilla ön, och berättade entusiastiskt planerna för Hampus. Denne hade somnat under buffébordet, men kvicknade till och fick något ivrigt i blicken.

Full fart mot en hamn på ön beordrades, och "Bult" rände in med fören lyft i brytningsläge.
Man körde dock på grund innan någon verklig skada var skedd. Fast skaldjursbuffén välte, och Hampus kastade krigshetsarna i arresten, nu plötsligt förnekandes sin egen inblandning i historien.

Nonchalant vaggade man sig av grundet, och seglade iväg. Hampus var på bitter över förlusten av all buffémat, och skrek okvädesord emot de lyxjakter som i panik fick byta kurs för att undvika kollision, och vars kaptener hytte med nävarna åt den bisarra jättelyxjakten "HMS Bult". "HÅLL FLABBEN! STÖRST GÅR FÖRST, FJÖÖÖÖL, FJÖÖÖLBÅTAR!", skrek han ifrån fören åt de harmsna miljonärerna. Bakisångesten dagen efter hade episka proportioner.

Det var alltså på grund därav som han nu bad Jönsson ta flyget till Kuba, och inte "Bult".

"Nä, det är sant..." medgav Jönsson och kliade sig i huvet. "Jag tar en Hercules då, det är ju lite jordnära och fältmässigt som Fidel vill ha det". Hampus nickade gillande. "Japp, det blir bra. Nya chefen för Socialdepartementet, Gäby Lund du vet, följer också med, hon har min agenda. Men håll henne lite kort, hon är ju svag för det där vänsterdravlet. Jag beundrar ju snubben, inte hans politiska läger".

Jönsson mumlade något om att det nog skulle gå bra, reste sig ur gästreclinern, svepte sista droppen, tog farväl, och lämnade rummet militäriskt och storvulet med fladdrande läderkappa.

Hampus funderade lite förstrött om det kanske var en dålig idé att skicka just de där två tillsammans. De två var varandras motpoler, och ingalunda varandras typ. Ja, åtminstone var inte han hennes typ. Han var ganska macho och bred, hade snagg, låg definitivt åt höger, och han hade inte mycket till övers för katter.

Gäby tycktes föredra lite tvålfagra tunnisar på vänsterkanten med lockigt hår och förvirrade ideal. Ja, fjöl, alltså. Och hon envisades med att ha kvar den där gamla katten "Büllfrogg", som såg ut att lida av både syfilis och parkinsons numera.

När han tänkte efter, så hade hon ju anställt nästan lika många såna där fjöl på sitt departement, som han och Jönsson hade Intvålerskor i sina residens... Men han tvivlade inte på att de skulle komma bra överrens. De var båda slipade hjärnor, med mycket goda sociala förmågor, och han visste sedan länge att de svepte bägaren lika gärna som han själv.

Han förträngde funderingarna, och satte sedan igång med att utvärdera arbetet på de olika departementen. Han hade kört svågerpolitik, och bara tillsatt släkt och vänner på alla chefsposter, och då inte bara inom departementen. Greven hade t.ex. fått bli förbundskapten för fotbollslandslaget. Volvo hade köpts tillbaka från Ford, och VDn var nu Bob Bolander från Gällivare.

Därmed kunde man vänta att alla volvos nya modeller skulle ha bakhjulsdrift, samt tämligen potenta motorer. Dessutom hade Hampus beordrat bygget utav 3 000 nya duetter, som skulle tas i bruk som tjänstefordon i den offentliga sektorn. Orsaken var deras "estetiska överlägsenhet", som han sade.

Han hade dessutom skapat ett nytt departement. "Arbetarskyddsdepartementet" hette det, och det var tillkännagivandet utav detta som stod näst på listan över göromål. Han reste sig och gick till audiensalen och satte sig i en recliner av samma modell som den på hans rum. Fast på varsin sida av den här stod en SSG-man, till synes obeväpnad, men med elak blick. Utanför väntade ledarna för samtliga fackförbund i landet. Hampus lät släppa in dem i salen.

"Välkomna, era jävla tattare!", svor Hampus respektlöst åt dem. Han bad dem sitta ner, men de skruvade obekvämt på sig, då den enda fåtöljen i salen var den som deras nye ledare placerat ändan i. "SITT!", skrek han, och männen från SSG tog ett steg fram. Spakt satte alla sig ner på golvet framför den maktfullkomlige Hampus. Han började förklara läget för dem. "Nu ska ni hålla flabben, och lyssna. Den förste som käftar emot kommer mina män här att bryta nacken på" han pekade på sina två hejdukar.

Sedan fortsatte han; "Era fackföreningar är nu helt enkelt olagliga, de finns inte mer. Inte heller kommer ni att driva dem vidare i lönndom. Jag ska förklara varför. Jag kommer nämligen imorgon att klubba igenom en lag som säger att det är olagligt att anställa någon på en fast tjänst, med en månadslön på under 18000 kronor". Fackcheferna tittade förvirrat på varandra. "Ja, jag vet att för några yrkesgrupper är det en spottstyver, och all heder åt de fackavdelningar som berett det på så vis åt de sina. All positiv löneutveckling kommer att bibehållas, likaså alla försäkringar och efterlevandeskydd"

Sedan mörknade hans blick, och han fortsatte; "Men sen finns det några av er... tvi fan... förutom den generella lönegarantin, ska det även för alla vara obligatoriskt med STORHELGSTILLÄGG!", tjöt han till hetsigt. I samma ögonblick han sagt "storhelgstillägg", kastade han i vredesmod en tung guldreservarpenna rakt i pannan på ordföranden för hotell & restaurangfacket. Sedan fortsatte han med tappat humör och anklagade de sämsta facken, bl.a. Lärarförbundet och nämda restaurangfack för förräderi, efterblivenhet, förargelseväckande beteende och för all del, utseende!

Han lugnade sig en smula, och avrundade föreställningen. "Sossandet är över, nu har jag makten, och den svenske arbetaren ska skyddas av vanligt jävla sunt förnuft, inte av förslappade slörövar som blir fackligt aktiva för att få åka på knullkurs i Säffle och dricka gratis sprit och bedra kärringen, eller göra facklig karriär som ja-sägare för att få spela golf med företagsledarna och spekulera bort strejkkassan på börsen!"

Han lämnade sedan utan ett ord audiensalen, med en nonchalant handrörelse åt SSG-männen. På denna givna signal tog de Hotell & Restaurangs ordförande Åke Vernersson, samt Lärarförbundets ordförande Bertil Börjesson, och slängde ut dem genom ett av fönstrena utan att först öppna det. Skräckslagna bad de andra om nåd. Den ene av hejdukarna pekade då på dörren, och knäppte hårt med fingrarna. Samtliga försvann ur rummet "kvickt som en daglöning".

Nöjd med sin insats gick Hampus in i sitt nya badrum och slog på storbildsteven på väggen mitt emot bubbelpoolen. Han betraktade nöjd badrummets stilfulla helhet, och bestämde sig för att köpa ett skotskt whiskydestilleri åt sin gamle polare Hocke, på byggfirman som var ansvarig för mästerverket.

Han flinade vid tanken på Hocke. Bara någon så respektlöst rak och förtjust i snabba pengar som han, skulle kunna döpa ett seriöst företag till "Hockes Svartbyggeri AB". Hampus hade faktiskt för den goda sakens skull betalt Hocke i kontanter, och sagt att han kunde skita i kvitto. Med en tillfredställd min som efter ett samlag hade smålänningen, för det var han, ryckt åt sig pengarna likt en Ekorre och uttryckt sin tacksamhet i en mening på ungefär tio ord, varav hälften var svordomar.

Hampus slängde av sig den gröna sidenpyjamasen, ty det var vad han hade på sig till vardags, och gled ner i det varma vattnet. Han tryckte på en dold knapp, och in kom en Intvålerska med väldoftande och färgglada fjöltvålar, samt en Drinkhållerska med en nyblandad "Cuba Libre". Elegant tog de plats på varsin sida av honom. Han var nöjd med sin regim. Han hade de bästa till förfogande, och kände lukten av en ny storhetstid.

Forts. Följer.