Taxi till Finland
Hade mitt livs hemskaste taxikörning i måndags. Den gick till Finland och tog 8,5 timmar. Ni kanske har hört talas om Finland? Det är typ som Sverige, fast för 30 år sedan, och de flesta invånarna har skrumplever och snowjoggers, HAHAHAHAHAHAHA, GNARF GNARF, HAHAHAHA!
Nåväl, chefen ringde å frågade om jag kunde ta en körning till haparanda. Jag kunde det, och klockan 7 åkte jag och plockade upp gubben, vi kan kalla honom Pelle. Pelle undrade om jag visste vart man kunde köpa HB i Luleå, men jag var inte road utav tanken på att fara runt med Pelle och hälsa på lodisarna som kokar eget, så jag ljög och sa "Nääe!".
Vi skulle till hans polare i Haparanda Hamn, men resan dit var hemsk. Pelle har nämligen en förmåga att tumma på sanningen, och han pratar konstant, med den absolut strängaste definitionen på "konstant" man kan tänka sej. Det här är något av vad Pelle påstår sej ha gjort/kunna göra: Varit överstelöjtnant i pansarvärnet, varit elitsoldat i "säkerhetsstyrkorna", varit trafikledare på "USS Nimitz" (jänkarnas mäktigaste hangarfartyg), varit på väg att åka och rädda matroserna i sjunkna ubåten "Kursk" (han for inte p.g.a. att Putin var för rädd för de svenska "säkerhetsstyrkorna" och sa nej till assistansen. "Vi ska inte ha med svenskarna att göra, inte så länge de har Pelle i säkerhetsstyrkorna!", ska alltså den ryske presidenten ha sagt vid tillfället.), han ska ha fått erbjudande av amerikanerna att rensa ut al-quaidaceller, varit sjuksvårdssoldat, kan stoppa blodflöde med tanken, kan slå igenom en bröstkorg och slita ut hjärtat på någon och se det pumpa, m.m.
Det här är vad Pelle är/har gjort: alkis på 50+, hade vid tillfället ett blåöga som hans elaka kärring gett honom, fått sparken från IKEA-bygget i Haparanda för att ha kommit full på jobbet. Han ska iofs vara en ganska vass svetsare. Han har väl iofs även gjort någon sorts militärtjänst i boden.
Nåväl, vi kom tillslut fram till Haparanda Hamn, och hittade pensionärslägenheten i vilken de satt två alkisar i sin egen smuts, samt en norrbottenspets. De tyckte det var kul att jag kom från Skåne, och att jag såg ut som en "Hells Angels-snubbe, fyfan!". Inget nytt alltså. De ville bjuda på kaffe och/eller macka, men då jag är rätt skeptisk till lodisars förmåga att diska kaffekoppar, samt hålla sej med livsmedel inom bäst-före-datum, tackade jag nej och refererade till dålig mage.
Pelle och hans kompisar hade ett problem, de hade bara en flaska sprit. Pelle hade dock en plan, vilken gick ut på att köpa sprit i Finland. I planen ingick dock även att jag skulle betala spriten med pengar ur taxikassan. Pelle deklarerade storvulet att min chef, "Henrik", hade sagt att det gick bra. Jag dementerade och sa att det gjorde det inte. Jag bevisade detta genom att ringa upp min chef och få medhåll. Pelle sa "Jaha, okej." bara för att 5 min. senare upprepa att "Henrik" hade sagt att det gick bra, och att de skulle lösa det senare.
Nåväl, tillslut rullade vi vidare mot Finland, Pelle och jag. Inte visste jag hur han skulle betala nån sprit, men det sket jag i, jag ville bara bort från alkisarnas lya. I Finland tankade jag bilen, och fick ilsket be om Pelles hjälp med att tolka vad dieselpumpen sade åt mej, eftersom den mitt i alltihopa började prata mumin. Detta trots att jag bett om svenska med en knapptryckning före betalningen.
Sen yrade Pelle om vem han skulle besöka i Finland för att få tag i sprit hos, och jag fick ringa några nummer, eftersom han inte hade några på sitt mobilkort. Det gav dock inget. Vi begav oss då norrut mot Kilpisjärvi, för att hälsa på hans bror, "Bertil". På en liten smal snöig skogsväg kom vi fram till Bertils tomma hus, och vi körde sedan vidare till en liten pensionärslägenhet där Bertil och några andra alkisar befann sej.
Först öppnade de inte, men Pelle röt upplysande på finska genom brevluckan om vem han var, och en spenslig alkis i 30-årsåldern öppnade och välkomnade oss. Han hade slitna träningsbyxor uppdragna över magen, och en tajt, nerstoppad sweatshirt till dessa. Hans lugg mätte ungefär en centimeter, och jag gissade att den var "egenklippt", då övriga håret mätte cirka fyra centimeter.
I köket satt Bertil, en gubbe med skägg och flottigt hår, och en fullständigt vidrigt vedervärdig kvinna. Bordet var belamrat med tomflaskor och cigarettrullningsattiraljer. Väggarna var gulnade av cigarrettrök, och fönstret var belagt med en tjock, fet film utav dito rök. I vardagsrummet låg en avtuppad invalid med halvsidesförlamning och snarkade, det var hans lägenhet. Rummet var stökigt och innehöll mycket kitsch, och på väggen hängde en balalajka. Jag beskådade den häpet, och tänkte något i stil med att denna lägenhet var själva definitionen på "finsk stereotyp".
Kvinnan i köket hade tjocka glasögon, ett söndersupet, grovhugget ansikte med spastiska ögonblinkningar. Håret var tunt, flottigt och bakåtslickat, hon hade en kjol uppdragen till under brösten, en ful färgglad jacka i sammet, samt ett par svarta spetsiga boots. Hon hade ett elakt sätt, och pratade högljutt. Orden "vittu", "perkele", "perse (med reservation för stavningen)", "saatana" och "Ruotsi" förekom i varje mening. De betyder fitta, fan, röv, satan och Sverige.
Hennes aggression var delvis grundad i att Pelle skojade med dom och vägrade prata annat än svenska, med förklaringen att jag ju var med. De grälade ilsket om detta, och ilsknast var kärringen. Plötsligt reste den vänlige finnen med luggen upp och tryckte upp en knytnäven i ansiktet på henne, varpå hon ilsket kapitulerade med en lång ramsa svordomar, samt "Ruotsi".
Bertil, som var en snäll och trevlig gubbe med hela rena kläder, välkammad frisyr, rödmosigt ansikte och en blå mercedes 124, förklarade att hon hatade Sverige, och att dom avskydde svenska. Han pratade svenska med minimal brytning, den förste på hela kvällen. Allt jag tänkte var "oj, så väldigt väldigt finskt!".
I två timmar var vi kvar, innan ölen var slut och jag lyckades prata ut Pelle i taxin.
Han bestämde då att vi skulle tillbaka till de två fyllona i Haparanda Hamn. Där fanns ju trots allt en skvätt brännvin. Efter att ha knackat på fel dörr och väckt en gammal tant, gick han in och satte sej. Han sneglade lystet på spritflaskan, men när han sjöng en truddelutt och tog en klunk, gnällde gubben som bodde i lägenheten om att det var hans brännvin och att det var en lång natt.
Då tappade Pelle sugen, gick ut i köket, snodde fyra korvar och så körde vi hem. Äntligen.
FÖRST!
Fan...
