Higge Erövraren

Vi har varit här förut, men jag får aldrig nog av att älta det. Världen är full utav saker som gör mig förbannad! Norrmän, Moder Theresa, miljöpartister, Norah Jones, Richard Gere, feminister, klimatlögner, Björn Ranelid, Liza Marklund, vinter, Stureplan, Vatikanen, ja listan kan göras hur lång som helst, men ingen av dessa nämnda styggelser är ens i närheten utav djävulens allra ondskefullaste skapelse; Kålroten!

Jag stötte åter på min gamle nemesis idag, på den s.k. kallade "Höstfesten" på Martins jobb. Tanterna där hade kokat ihop en slags "Höstsoppa", och i den var givetvis denna rotfrukternas egen syfilistiske Führer en i raden av alla tvivelaktiga ingredienser. Martin hade den goda smaken att äta egen medhavd lunch, men vi fick ändå offra våra näsors komfort på socialiseringens altare. Ty vi var ju tvungna att vara en del utav gemenskapen, och sitta bland de andra som inmundigade den diaboliska dekokten, och på så vis förlorade ännu lite mer utav sina själar till denna satans Kålrot.  

Jag blev givetvis erbjuden att smaka detta Belsebubs träck, men tackade artigt nej.

Kålrotshjon: Det finns ju till dig också om du vill ha! Jättegott, bara 20 kronor!
Jag: Eeehe, jag får nog stå över...
Kålrotshjon: Jaha, det duger inte?
Jag: Jag fixar inte kålrötter...
Kålrotshjon: Oj då, men det var inte många bitar i den där soppan!
Jag: Det funkar inte, det kommer upp igen, usch...
Kålrotshjon: Jaha... oj då!
Jag: Joo... *mummel*

När jag satt där i stanken med Martin, kom alla gamla demoner över mig. Alla traumatiska Kålrotsminnen började mala i mitt huvud, och jag kände hur arg jag blev. Jag ville ställa mig upp, och förbjuda alla att äta av den otäcka soppan! "NOG NU! ÄT ICKE MER UTAV DENNA VIDRIGA SMÖRJA!" ville jag skrika. Men istället satt jag förtryckt i stanken av rotfrukt, och kände hur min själ marinerades utav Kålrotens bitterhet.

Minnena pinade mig. Jag mindes hur jag som barn glatt deltog i moderns köksbestyr inför ett rotmoskok, hur jag hjälpte till att stoppa ner de kokta kålrotsbitarna i köttkvarnen, och fascinerades utav moset som kom ut genom de små hålen i ena ändan utav kvarnen. Sen mindes jag de långa måltiderna, då rotmoset växte i munnen på mig, växte ikapp med föraktet.

Rotmos blev svårare och svårare att äta, och som tur var dröjde det länge mellan gångerna. Sista gången jag åt rotmos var jag omkring 13 år. Det hade aldrig varit så svårt att få ner! Jag har nog aldrig i mitt liv ätit en hel portion rotmos, men det skulle komma att aldrig mer bli ens en tugga. Senare på kvällen fick jag en rejäl maginfluensa. Sedan dess har föraktet för Kålroten i alla dess former varit totalt.
 
Efter lumpen på F 10 fick jag jobb på ett frukt och grönsakslager i Helsingborg. Det var ett gigantiskt lager, 15 % av all grönsaksimport till Sverige gick genom oss. Det fanns en hel del Kålrötter där. Ibland gick någon säck sönder, och en Kålrot rullade ut framför trucken. "Jävla helvete" väste jag genom sammanbitna tänder, och krossade kålroten under trucken.

Jag förbannade mig själv då lukten av mördad Kålrot spred sig i lokalen, men kunde inte låta bli att njuta av åsynen av krossad Kålrot, som aldrig skulle behöva ätas av någon.

En gång då jag kom hem från jobbet på kvällen, hade farsan lagat mat. Jag minns inte vad för kött som ingick i rätten, men jag vet att den vegetariska delen bestod utav potaitsmos. Dessvärre hade farsan bestämt sig för att blanda i sötpotatis för att experimentera. Ej heller hade han blandat i den sorts sötpotatis som har lila skal, och vitt kött. Nej, han hade blandat i sorten som var orange, utifrån och in.

Det såg alltså ut exakt som rotmos, men var gott. Det hjälpte dock inte. Blundande fick jag ner tre gafflar, men var tvungen att åter öppna ögonen för att koordinera mina rörelser. Då kom demonerna över mig igen, och jag började ulka!

Fan ta dej, Kålrot!

TS-dad: Gamla LV 7 kallas idag "Kronan" och är en slags by med olika klubbar, föreningar och aktivitetsforum. Där finns en återvinningstation, en restaurant, festlokal, ABF har sina lokaler där, musikstudio, konstförening, pensionat, företagsrekreation o.s.v. Den gamla skjutbanan är numera igenväxt och tillhåll för lönndrickande tonårsligister och mountainbiketrixare. Och ja, Boden är i sanning ett unikum av tristess!

Bäst just nu: Min andra by "Esborrarp" i Travian växer så det knakar!

Sämst just nu: Munsår...