Higge Erövraren

För länge sedan i Danernas rike, föddes utav ett magert och skrumplevrat luder, ett litet gossebarn vid namn Röf-Ulv. Röf-Ulv var tidigt en bestämd gosse. Han ville ha lugn och ro omkring sig, när han manligt tuggade och slet i sin uthorade moders arma byst.

Det stackars slitna fruntimret hade gärna satt ut lille Röf-Ulv i skogen åt rävarna, om det inte vore för att fadern Torkil Hvalbane, höll ett öga på hennes förehavanden med den lille gossen. Han betalade även för hennes fortlevnad i byn. Han hade inte brytt sig om sitt "snedskott" först, men han hade sedan upptäckt att det var något speciellt med den lille gossen. Han hade blivit berörd, och vän till sinnes av sin lille telning.

Några år senare dog Torkils fru av ett inflammerat trälbett, och Torkil tog med sin son till Svearnas rike för att starta ett nytt liv. Trälgossen som bitit frun fick också följa med. Torkil, som med frun varit barnlös, var för fäst vid den arme uslingen för att dräpa honom. Det var en krum och neslig filur, med illa utvecklad muskulatur och stickande, kisande grisögon.

Den svaga kroppen var mager, och täckt av ett tunnt blekt skinn, som släppte igenom de ytliga blodkärlens blåa färg. Som kronan på verket var gossen dessutom rödhårig, den hårfärg som ofta var karaktäristisk för lytestyngda och svagsinta.

Torkil tyckte trälen såg lustig ut, och färgad nästan som en linblomma. Man döpte ofta trälar efter hur de var beskaffade eller hur de såg ut, varför denne träl fick heta "Linblom". Röf-Ulv kunde illa tåla den krumme Linblom. Han luktade fränt av härsket tran, och brukade sodomera Torkils favoritgris när han trodde att ingen såg.

Åren gick, och Torkil blev med tiden rik genom att handla med trälar från finnarnas riken på andra sidan havet.
Röf-Ulv växte upp till en stor och stark karl, med respektingivande buk, vilda gröna ögon och ett väldigt skägg. Han gick oftas klädd i en kort linnesärk, mörkbruna hjortskinnsbyxor och en hjälmliknande huvudbonad i svartfärgad älghud. På ryggen bar han en dubbeleggad stridsyxa, som han tagit av en stamhövding i finnarnas riken. Det efter att ha slagit ihjäl hövdingen med ett lårben från en björn, som han strax innan just gnagt rent.

Då han fyllde 20, fick han två saker av sin fader. Trälen Linblom, och ett litet drakskepp på 12 meter. Han blev glad för skeppet, men irriterad över Linblom. Han kunde ju inte dräpa honom nu när han var en gåva, ty Torkils skulle då bli stött. Kanske kunde han arrangera en olycka på båten?

Han hade redan börjat planera för ett plundringståg till holland för att hämta silver, ost och luder. Ingen skulle ifrågasätta om Linblom drattade i och drunknade i strömmarna utanför Bornholm.

På våren 896 bar det så iväg mot Holland, och de rika byten Röf-Ulv trodde sig kunna roffa där. Förutom Röf-Ulv och Linblom, så följde även ett gäng bärsärkar och dryckesbröder med. De var Leif Lespe, Knut Ballagrim, Ragnar Klyftgom, Enögde Gunnarsson, Ulf Dvärgabane, Gungner Rolfsson, Egil Yxa och gamle Sludderballe. Förutom karlarna följde även fem svin, fem getter, Röf-Ulvs korp Jotunflygt, samt  en gammal harmynt horkona från Ösel med. Henne hade Torkil köpt åt Linblom för att få ha sina grisar ifred.

Till Linbloms förtret lade den övriga besättningen beslag på horkonan, och nyttjade henne ofta och högljutt. På båten var hans möjligheter att smyga sig till en samlag med någon av grisarna försvinnande små. Röf-Ulv hade dessutom hotat låta Jotunflygt plocka ut ögonen på honom, om han besudlade svinen de skulle äta under färden.

Dessbättre för Linblom, lyckades han överleva färden då han gjort sig oumbärlig som god fiskare. De kom så fram till Amsterdam med samtliga besättningsmän kvar i livet, dock utan horkonan från Ösel. Henne hade de bytt ut mot en trindbarmad danska som  de stulit i Ålborg.

Synen de såg då de gled fram mot kajen i Amsterdam förfärade dem. Överallt satt folk och rökte hampa, och underhöll sig med att helt fräckt och synligt syssla med självbefläckelse. I varje gathörn stod skökor med flätat hår, och blottade underliv. Ur skötena hängde tulpaner. Besättningen klev ur båten, men var för chockade av styggelsen för att plundra och skövla. 

Den ende som verkade trivas var Linblom, som nu vikt sig ännu krummare. Detta för att dölja en plötslig erektion. Männen beslutade sig för att gå en rundtur i staden, för att se om det blev bättre inåt centrum. Det blev det inte. De blev även snart varse att lätena som folk utstötte, alls inte var symptom på svagsinthet (även om de föreföll vara även det), utan holländarnas språk.

"Det låter som när gamla Bred-Sigyn gurglade min säd på midsommarbloten förra året" flinade Linblom, och fick genast ett slag över truten av gamle Sludderballe. Ragnar Klyftgom, som själv hade problem med talet, trodde först att människorna drev med honom när de talade. Han dräpte därför raskt tre pårökta hjon, så snart han kommit iland. Dådet väckte dock ingen uppståndelse, då alla tycktes vara avtrubbade och inåtvända.

"De talar med tre sorters r här... vad i Jotunheims hålor är det för orent påfund?" Dundrade Röf-Ulv, och tuggade sig frustrerat i skägget. "De talar med skorrande r som frankerna, rullande r som fjollorna i Birka, och r som låter som 'uäw', som irerna" fortsatte han vredgat. "Wööuh... öööh" inföll Ragnar Klyftgom surt. 

De vandrade innåt staden, och  dräpte här och var enstaka holländare, som på olika sätt förargade dem. Längs gatorna flöt träck och orenheter. Stympade tiggare satt längs väggarna och kacklade joddlande med sina tre sorters r.

Männen lade märke till att handeln med hampa verkade synnerligen lönsam. Men holländarna brydde sig inte så mycket om fibrerna ur växtens stam, som om blomdelarna, kådan och bladen. Dessa röktes som sagt med stor entusiasm.

"Vi kanfe kan ta med ett par balar av det där rökat, och tefta lanfera det hemma?" funderade Leif Lespe högt.
 Röf-Ulv funderade ett tag, och menade sen att man nog gjorde bäst i att inte röka det själv, ty risken fanns då att man blev som en holländare själv. Ehuru bestämde han dock att de skulle lasta båten full, och sälja det  till Gutarna. Ingen skulle märka någon skillnad om dessa själlösa syfilister skulle bli lite dummare, eller börja prata fulare, menade han.

Sagt och gjort! De lastade skeppet till bredden med brajj, och seglade till Visby för att sälja det. Gutarna blev snabbt fast, och sedan var det i princip en enda lång rökfest på Gotland, ända tills 1361. Då invaderade haschtomten Valdemar Atterdag ön, och snodde allas röka.  

Röf-Ulv blev mycket förmögen, och levde ett långt och glädjefyllt liv.

Trälen Linblom rymde i en liten stulen segelbåt, och smet till Lindisfarne. Därfrån lyckades han med sin lilla båt öppna en handelsrutt till Amsterdam och introducerade cannabis i vad som kom att bli England. Där röktes det häftig fram tills i början av 1600-talet, då storrökaren William Shakespeare dog. Folk, som var bittra över att han överöst världen med sin vämjeliga och oerhårt tråkiga skit, fick då upp ögonen för vad droger kan ställa till med.

Allt sedan dess har det funnits ett stort motstånd mot narkotika.

Damien, ja, trippelnöten är kvar.

Lotta, St. Alin ljuger. Hon är en spion utskickad från miljöpartiet, med uppdrag att undergräva min trovärdighet. Låt dig inte luras av deras fega metoder. 

Keyser och Pentex: Er två tomtar vet jag ju redan för mycket om.

Bäst just nu: Gäbys sms.
Gäby: Hur mår Johnny? Lägg in en stöt på kvinnan som körde taxi igår, hon verkar mycket trevlig.
Jag: Johnny har lämnat mig ensam, illamående och bakisängslig. Hon är upptagen och väldigt lång.
Gäby: Enkla lösningar: Beställningsmord och inläggsulor.

Sämst just nu: Elitserien. Bara skitlag med i år.