Higge Erövraren

Idag var jag på Vårdcentralen för att kolla upp en grej. Jag trodde nämligen att det gamla fetthjärtat var på väg att säga upp sig. I drygt en veckas tid har nämligen kraftiga hjärtklappningar infunnit sig flera gånger om dagen. Nåt sånt har aldrig hänt tidigare, och det finns inget uppenbart skäl till att det ska hända nu heller. Jag dricker inte mycket kaffe, snusar inte särskilt mycket heller. Jag äter rätt bra mat, och får för det mesta tillräckligt med sömn.

Men vad vet jag? Kanske kärlkramp? Farmor och Morfar har det ju, och inte vet jag om det kan komma när man är 28. Migrän är ju en slags kärlkramp, och det fick jag ju när jag var 12. "Hjärtmuskelinflammation", har jag tänkt, liksom "Aortabråck". Jag ser framför mig hur tjockisblod, likt saftsås med klumpar av risgrynsgröt, pumpas fram av ett svagt och svullet hjärta, i kalkspröda och bråckstinna blodkärl.

Skamsen över att redan vid 28 vara på väg att ta ner skylten p.g.a. igenproppat fetthjärtheffainfarkt, har jag inte heller sagt något till någon, utan dolt det som om det vore Syfilis. Jag ringde därför till Vårdcentralen igår, och förklarade hur det låg till. Sköterskan som svarade i luren lät som en trevlig flicka, någon att leka "gömma bult" med. Om man inte vore svårt hjärtsjuk, vill säga. Hon tyckte jag skulle komma in, men hade slut på tider för dagen.

Jag ringde därför i morse igen, varvid samma sköterska svarade igen. Jag fick tid 09:50, hos min gamle husläkare från Porsön. Han var tydligen förflyttad hit. Det lugnade mig, för det är den bäste läkaren jag har träffat. I receptionen satt inte någon läcker sköterska att gömma bult med, utan bara en grå 50-plusare med senilsnoddar på de grova, genomskinliga glasögonbågarna. "Falsk jävla marknadsföring" tänkte jag, och sneglade på telefonen framför henne.

Jag fick komma in till min gamle läkare Gustav Petterson, och började förklara hur det låg till. Jag förekom honom med att berätta om mina sömn- och kaffevanor. Han lyssnade noga och
ställde frågor, varpå jag fick "sitta upp på britsen" och "ta av mig på överkroppen"  (OBS! Det är inte gossen på bilden som skrivit inlägget). Det fick mig att tänka på den där läkaren i "Scrubs" som jämt ber folk ta av sig byxorna, även om det bara skulle råka vara halsont. Nå, han lyssnade med stetoskopet, och tog mitt blodtryck. Det var som vanligt bra, 125/75. Förra gången det togs låg det på 120/70, och jag noterade lite konfunderat höjningen. Han berättade att det lät bra och att allt hittills verkat normalt, men att "det är ju sällan man lyckas pricka in att kolla just när sådan där episoder kommer". Jag höll med, och kände mig lite som "Pojken som ropade Varg".

Jag blev ivägskickad med en lapp för att få ett EKG-prov taget, och hamnade i ett rum med fler medelålders sköterskor. En av dem satte elektroder på mig, och bad mig slappna av. Jag låg och slappade lite på en brits, varpå sköterskan tog bort elektroderna. Det luggades. Jag fick en utskrift med mig, och skickades tillbaka till Gustav Petterson. Denne konstaterade att allt såg bra ut, och att jag verkade helt frisk, men att man kunde göra en mer ljuplodande utredning. Patienten får då med sig en dosa hem, som under ett dygn registrerar det som händer. Jag skulle höra av mig inom en vecka om det inte blev bättre, så skulle vi fundera på det då.

Jag var nöjd med detta, och har i efterhand förstått att orsaken är hormoniell. Det är som vanligt min massiva testosteronproduktion som är skurken i dramat. Jag är ju en så manlig man. Dessutom har det visat sig att hjärtklappningarna stabiliseras när jag tar en snus. Sedär, jag löste gåtan själv, och hade dessutom medicin hemma.

Sweet!

När det till slut skulle vara dags, då jag vid 88 drunknat i en bubbelpool rökandes heroin med ett halvdussin Isländska flygvärdinnor efter en bastant skaldjursbuffé med fri sprit, så är det iaf klart att det blir Gäby som bör ta över bloggen, iaf om man ska ha mina lättköpta läsares kommentarer som riktmärken.  

Bäst just nu: I'm invincible!

Sämst just nu: Jag rusade iväg till jobbet, var sen, bröt mot lagen flera gånger under färden, satte mig ner med Martin för att ge honom sin mat. In kommer då en assistent till, och det visar sig att jag är ledig idag. Nåja, det var ju lite gött ändå, så jag kunde skriva ett inlägg.