Higge Erövraren

Jag är 27 år gammal, en ytterst deprimerande ålder. Ungdomsrabatterna är borta, man får erbjudanden om att prenumerera på damtidningar, och frekventa frågor om "Är det inte dags för barn snart, innan det är försent?"  Tiden när man fortfarande kunde vara "ung och lovande" på något område är för länge sedan över. Man riskerar dessutom att bli lämnad för någon flicksnärta som just gått ut gymnasiet, strålar av livsglädje och aldrig haft en cellulit; en farhåga som resulterar i en avsky mot samtliga kvinnor i ålderskategorier under min egen.

Min ambition är att bli sjuksköterska, även benämnt Slutty Nurse. Tre års utbildning för det senare, ett livslångt lärande för det förra. Mina två år som singel har dessutom renderat i viktigare kunskap än mina två år som student; vem bryr sig om var mjälten sitter, hur man gör hjärt-och-lungräddning och hur man bäst tar hand om en förstoppning när man kan nå insikt om den manliga rasens mentala underlägsenhet och därifrån utveckla den perfekta raggtekniken (att helt oanmält sitta fast som en sugfisk på någons ansikte har funkat bäst för mig, eller hur Svempa?)

Som många andra av oss oseriösa åttiotalister har jag ägnat mig åt den överskattade aktiviteten "varit ute och rest", det vill säga utnyttjat den dåliga ekonomin i underutvecklade länder och spenderat en femma per dag på en bambubungalow och ätit ris med grön, röd eller gul curry (i underutvecklade länder finns bara ett sätt att smaksätta maten). Genom att åberopa ett plötsligt intresse för att upptäcka världen och finna sig själv kan man dock dölja det något mer oädla syftet att få leva lyxliv på tretusen kronor i månaden.

Medelst att få möjlighet att utföra mina behov i ett hål i golvet och bli förföljd av sexuellt frustrerade indier ska alltså mitt liv ha blivit berikat. Jag betackar mig. Ska jag berätta vad jag lärt mig av att möta främmande kulturer? Att jag inte tycker om främmande kulturer. Världen är en dålig plats att vara på för en person som vid resor utanför Luleå med omnejd trycker handväskan mot bröstet i panik och är beredd att när som helst få ett skott i nacken (jag har oerhört svaga nerver).

Ambitionen med resan var dock att mitt i den smällkalla vintern komma tillbaka till fäderneslandet snygga, bruna och världsvana. Efter ca åtta dagar hade vardagen och lättjan infunnit sig och planen var skrotad.

Min reskamrat var dock av en annan kaliber; nämligen den vansinniga. Halv åtta, medan jag låg bakfull, steg hon upp varje dag för att springa längs Goas stränder, där mängder av västerländska turister låg och tände av efter gårdagens ecstacy-tripp. Fy fan vad exotiskt. När hon och jag lovade varandra att inte dricka länge än till klockan ett så var det hon som ställde mobilen (ja, det är sant) och lydigt hällde ut det som var kvar av sin Bucket och jag som låg på stranden klockan sju på morgonen och skrek åt en stackars nittonåring från Täby att jag var ölguden och ville döpa honom. Om skapandet kom även ur bakfylleångest, vore jag Rembrandt och min värld en något vackrare plats dagen efter.

Asien är en plats dit blekfeta, öldrickande, arbetslösa haschrökande svenskar åker för att komma bort från sin ohälsosamma livsstil och kan spendera ÄNNU lite mindre tid åt jobbsökandet och mer tid åt att dricka öl, röka hasch och bli bleka och feta. Så är det.

Bäst just nu enligt Gäby: Min ambition att återge konversationer med Higge lika skoningslöst såsom han har lämnat ut oss på internet. In your face bitch!

Sämst just nu enligt Gäby: Att min egen kulinariska dröm Bananlikördrinken i lördags i kombination med fuck-you spelet har gjort att jag inte minns en enda konversation.