Spice up your life
När jag gick tredje året på gymnasiet så delade jag en liten enrummare på Storgatan 97 i Lycksele, med en annan kille. Han hette Per, var från Kristinehamn, och trodde att fågel hette "föggul". Men honom har jag berättat om förut. Lägenheten var på 19 kvadrat, men med en väl tilltagen toalett. Våra två sängar stod uppställda med ett bord emellan, och med huvudändarna mot ena väggen. Mot väggen mitt emot, stod Pers stereo med två 200 watts högtalare, och en liten tv.
Därmed var lägenheten full. Nja, vi hade förstås plats för vår Chinchilla "Puck" också, och en 25 liters mäskdunk.
Vi bodde så i ett helt år, och bråkade aldrig en enda gång. Vi hittade på mycket skit där. Ibland kom Jehovas och knackade på, och vi gav Puck "Vakttornet" att läsa. Vi kunde spela ner tomma ölburkar från högtalarna klockan 22 på måndagkvällarna med Prodigys "Breathe", utan att grannarna klagade.
Vår läckra granntjej brukade glömma exklusiva grenlösa spetstrosor i tvättstugan, som för övrigt gick att utnyttja dygnet runt. Om man kom och gick på trottoaren utanför huset och dörren var uppställd på en varm dag, så kände man doften utav min mäktiga jäsning. Hela kåken marinerades i stanken, av vad en ny sensationell sorts "turbojäst" hade lyckats skapa, i min stora fina mäskdunk.
På nätterna somnade vi till "Våra värsta år" och "Hemma värst". Per dreglade kraftigt i sömnen, och hade ibland oturen att glömma spotta ut snusen. Då vaknade han med en slö blick och torkade kinden, höll upp den vanligen gigantiska snusdräggelfläcken på örngottet mot mig och sade glatt på sin gröliga värmländska; "Uscharningen dö, kolla va ja ha gjort... igen... HO HO, va gött hörrö... PUCK, kolla va pappa Perra har gjort... din jevla bever..."
Själv sov jag med napp under en tid då. Jag hade efter en tids experimenterande kommit på, att jag inte snarkade om jag hade napp. Per klarade inte av snarkningarna, varför denna lösning framtvingades. Men det var ganska najs, nappen blev en gimmick.
Från min säng nådde jag kylskåpet med ena armen, utan att behöva kliva upp. Det underlättade när jag skulle dricka frukost innan skolan. Om jag nämligen hade dragit mig så länge att det inte hanns steka några korvar och ägg, så sprätte man bara en "Folke Bengtsson", vanligen utav någon billig vardagsvariant på 2,8 %. En bira stod man sig nämligen fint på fram till lunchen i skolan.
Sen råkade jag dock punktera en freonkanal i kylskåpet, då det skulle avfrostas. Sen kunde vi inte ha något däri längre. Eftersom värden aldrig lagade kylen heller, så lade vi ut matvarorna på taket utanför fönstret (vi bodde i en "Kupa"). De vilade tryggt mot snörasskyddet, men man fick vakta lite, så inte skatjävlarna snodde något. När snön kom gick det bättre. P.g.a. att det vanligen var mellan 30 och 40 minus under långa perioder i lycksele också, så begränsades våra matvaror till antingen djupfryst eller torrvaror. Per hade dock en fritös stående på fönsterkarmen, och i den kunde man ju stoppa Pommes direkt från taket. Vilken fest!
Jag fruktade ofta för min hälsa under denna period, men det skedde oftast under bakfyllorna. När de gick över kändes allt bekymmerslöst igen.
Jag kom och tänka på det här när jag läste om "Spice Girls" återförening på Aftonbajset.se nyss. I snetacket ovanför min säng, hade jag nämligen satt upp en poster på tjejgruppen, så de var det första jag såg när jag vaknade, och det sista jag såg innan jag somnade. En slags motreaktion på alla vedervärdiga pojkband, kan man säga.
Bäst just nu: Revben enligt mitt eget recept.
Sämst just nu: "Halloween" kommer närmre, och jag har ingen plan. Sluta tvätta sig, och föreställa miljöpartist? Nej, utklädning är väl en smula under min värdighet, men vad ska man hitta på?
Därmed var lägenheten full. Nja, vi hade förstås plats för vår Chinchilla "Puck" också, och en 25 liters mäskdunk.
Vi bodde så i ett helt år, och bråkade aldrig en enda gång. Vi hittade på mycket skit där. Ibland kom Jehovas och knackade på, och vi gav Puck "Vakttornet" att läsa. Vi kunde spela ner tomma ölburkar från högtalarna klockan 22 på måndagkvällarna med Prodigys "Breathe", utan att grannarna klagade.
Vår läckra granntjej brukade glömma exklusiva grenlösa spetstrosor i tvättstugan, som för övrigt gick att utnyttja dygnet runt. Om man kom och gick på trottoaren utanför huset och dörren var uppställd på en varm dag, så kände man doften utav min mäktiga jäsning. Hela kåken marinerades i stanken, av vad en ny sensationell sorts "turbojäst" hade lyckats skapa, i min stora fina mäskdunk.
På nätterna somnade vi till "Våra värsta år" och "Hemma värst". Per dreglade kraftigt i sömnen, och hade ibland oturen att glömma spotta ut snusen. Då vaknade han med en slö blick och torkade kinden, höll upp den vanligen gigantiska snusdräggelfläcken på örngottet mot mig och sade glatt på sin gröliga värmländska; "Uscharningen dö, kolla va ja ha gjort... igen... HO HO, va gött hörrö... PUCK, kolla va pappa Perra har gjort... din jevla bever..."
Själv sov jag med napp under en tid då. Jag hade efter en tids experimenterande kommit på, att jag inte snarkade om jag hade napp. Per klarade inte av snarkningarna, varför denna lösning framtvingades. Men det var ganska najs, nappen blev en gimmick.
Från min säng nådde jag kylskåpet med ena armen, utan att behöva kliva upp. Det underlättade när jag skulle dricka frukost innan skolan. Om jag nämligen hade dragit mig så länge att det inte hanns steka några korvar och ägg, så sprätte man bara en "Folke Bengtsson", vanligen utav någon billig vardagsvariant på 2,8 %. En bira stod man sig nämligen fint på fram till lunchen i skolan.
Sen råkade jag dock punktera en freonkanal i kylskåpet, då det skulle avfrostas. Sen kunde vi inte ha något däri längre. Eftersom värden aldrig lagade kylen heller, så lade vi ut matvarorna på taket utanför fönstret (vi bodde i en "Kupa"). De vilade tryggt mot snörasskyddet, men man fick vakta lite, så inte skatjävlarna snodde något. När snön kom gick det bättre. P.g.a. att det vanligen var mellan 30 och 40 minus under långa perioder i lycksele också, så begränsades våra matvaror till antingen djupfryst eller torrvaror. Per hade dock en fritös stående på fönsterkarmen, och i den kunde man ju stoppa Pommes direkt från taket. Vilken fest!
Jag fruktade ofta för min hälsa under denna period, men det skedde oftast under bakfyllorna. När de gick över kändes allt bekymmerslöst igen.
Jag kom och tänka på det här när jag läste om "Spice Girls" återförening på Aftonbajset.se nyss. I snetacket ovanför min säng, hade jag nämligen satt upp en poster på tjejgruppen, så de var det första jag såg när jag vaknade, och det sista jag såg innan jag somnade. En slags motreaktion på alla vedervärdiga pojkband, kan man säga.
Bäst just nu: Revben enligt mitt eget recept.
Sämst just nu: "Halloween" kommer närmre, och jag har ingen plan. Sluta tvätta sig, och föreställa miljöpartist? Nej, utklädning är väl en smula under min värdighet, men vad ska man hitta på?
Kommentarer
Trackback
