Higge Erövraren

När jag var liten älskade jag James Bond. Jag älskar fortfarande James Bond (med undantag för den hädiska skiten som Pierce Brosnan gjort förstås) det ska erkännas. Jag och min gode vän Sigge hade en period i mellanstadiet då vi lånade och såg alla bondfilmer som fanns. Min favoritbond är givetvis Roger Moore, och en av de bästa filmerna han medverkade i,  var "Moonraker".

Jag och Sigge tyckte givetvis alla skurkarna var svincoola, och allra svincoolast var "Jaws", killen med ståltänderna ni vet. Sen kom "Scaramanga", d.v.s. mannen med den gyllene pistolen, sen kom jättenegern med stålarmen i "Leva låta dö" och sen "Oddjob", den onde, tjocke kinesen som kastar sin hatt på folk. "Ernst Stavro Blofeldt", Spectrechefen som sitter i rullstol och smeker en vit perserkatt hela tiden, var ju rätt cool också. Han hade dock inga schyssta skills.

Jag och Sigge ville ju leka att vi var någon av de grymma skurkarna, men det fanns ett problem. Vi hade varken ståltänder, stålarmar, guldpistoler eller vassa hattar. Vi hade inte ens en rullstol och en kattjävel. Sigges familj hade ett par smällfeta gamla cockerspaniels, men de skulle knappast vara en kraft att räkna med vid ett eventuellt försök att vinna världsherravälde. De var heller inte ens hälften så snygga som "Hugo Drax's" dobermanns.

Vi fann dock på råd. I "Moonraker" var ärkeskurken "Hugo Drax" förste hantlangare en illasinnad asiat vid namn "Chan", med Kendo som främsta specialitet. Bond hade ihjäl fanskapet genom att slänga ner honom i en flygel. Jag och Sigge kollade upp det där vapnet som man använder i Kendo, den s.k. "Shinai", d.v.s. en svärdsattrapp byggd av ihopsatta bamburibbor. Det stod givetvis genast klart att det var ett fånigt skitvapen, nämligen i princip en vanlig käpp.

Om vi dock verkligen ville vara Bondskurkar, så var denne "Chan" med sin Kendopinne den ende vars vapen vi verkligen kunde återskapa en någorlunda brukbar kopia utav. Det drällde nämligen utav prydnadsbambu i trädgårdarna i Stidsvig. Så vi snodde en massa bambu, och gjorde våra egna Kendopinnar.

Vi tröttnade fort på tramset, men fortsatte att sno bambu hos en speciell familj rätt länge ändå. De var nämligen från Danmark, och vi snodde bambun och rensade den mitt framför deras ytterdörr. Sen låg vi en bit bort och lyssnade när kärringen i huset släppte ut katten och såg vad som hänt. Det blev alltid en underhållande ramsa svordomar på Danska. Ibland monterade vi isär gubbens gräsklippare också, och placerade då några av delarna i familjen prydnadsdamm. Hähä!

Det där kriminella beteendet hade vi dock goda grunder till, vilket jag kanske återkommer till i ett annat inlägg.

Därefter reflekterade jag inte över Kendo på många år. Inte förrän jag praktiserade på en möglig högstadieskola som lärarkandidat för ett par år sedan. Då kom nämligen en av dessa elever som är lite efter i utvecklingen och inte börjar intressera sig för tjejer förräns i gymnasiet, om någonsin, till skolan i Kendoutstyrsel och med riktig Kendokäpp. Det var någon temadag, vag minns inte så noga, och han ville visa upp sin hobby. Mycket inlevelsefullt demonstrerade den späde, långhårige gossen hur man gick tillväga, då man gjorde utfall med bambukäppen.

"KI-AAH" Skulle man skrika då man högg, och han visade tjutande och viftande vilken energi man fick i slagen, om man skrek "KI-AAH". Jag bad inom mig för gossens skull, att han snart skulle få testiklarna nersläppta i påsen, och börja intressera sig för tuttar och mopeder innan han satt fast för hårt i asocialitetens och nörderiets träsk.  

Då jag en tid senare spatserade runt inne på Ica-affären vid universitetet och letade bratwurst på extrapris, fick jag se två andra utövare av sporten stå i kassakön. De hade gått till affären i sina Kendoklänningar, och hade käpparna stickandes ut ur väskorna. Karaktärerna gick inte att ta miste på, det var utan tvekan universitetstudenter som läste någon teknisk ingenjörsutbildning.

Magra, bleka och med byråkrattrista glasögon under råttfärgade stripiga luggar, stod de och diskuterade torrheter i kön. De skrattade åt sådant som inte var roligt, och flackade stressande med sina glansiga ögon, och slog omedelbart bort blicken om den mötte någon annans. En av dem hade lyckats att odla fram något slags skäggsurrogat, som p.g.a. testosteronbrist var glesare än en bokskog i Ruhrområdet. 

"Jag sätter min förhud och alla tomburkar i lägenheten på att de där lyssnar på Rammstein" tänkte jag roat, samtidigt som jag lite sorgset konstaterade att de utan tvekan skulle ha kvar sin oskuld till medelåldern, såvida de inte stötte på ett par mycket barmhärtiga och bestämda flickor.

Kendo är alltså en nördsport, hade jag nu konstaterat. Den vinner dessutom lite extra status i nördvärlden då det är en lite ovanlig kampsport här i landet, och därmed har en viss undergroundkaraktär. Jag kikade vad som stod att läsa om sporten på Wikipedia, och fick då konstaterat att det verkligen är nördsporternas Rolls Royce, strax före Frisbee-Golf.

Det stod nämligen att Kendo är stort i dess hemland Japan. "I Japan är det dock en av de vanligaste budoarterna; oerhört många japaner har tränat kendo i skolan" stod det att läsa i texten. Eftersom "oerhört många japaner" även är utpräglade nördar, torde alltså min åsikt vara bevisligen riktig.

Visserligen hyser jag stor beundran för en del av den japanska kulturen. Maten såklart, och så har jag själv ett japanskt svärd här. Men det är ju främst en nyttopryl, min sista försvarslinje om någon kriminell representant för någon missgynnad minoritet skulle lyckas ta sig in i lägenheten och erövra slagträet vid dörren, och försöka stjäla allt mitt guld. Testa angripa missgynnade minoriteter med bambupinnar. Ni blir knivade direkt.

Keyser: man kommer ju uppifrån stan och kör ner mot tågstationen. Högsta punkten utgörs ju för fan av brandstationen. Du har uppenbarligen gjorts otillräknelig utav all sodomi ni utsätter varandra för på västkusten. Vad tråkigt, hörru. Higge 1 - Keyser 0. Sweeeet! 

Bäst just nu: Mest troligt mopedköp på tisdag.

Sämst just nu: Jag trampade med mina massiva skånska benmuskler av en trampa på min trogna gamla "Rex Populär" igårkväll, och fick cykla med ett ben hem till ghettot.