Higge Erövraren

När vi var färdiga med den förträffliga måltiden på La Sombrita, begav vi oss hem till Lintin för att planera kvällen vidare. Hon sade sig ha dragit ihop ett bra gäng att öla med. Färden hemåt gick via spårvagn och buss, och på nåt grönområde som vi åkte förbi var det tjockt med folk. De flesta i vimlet var tjejer, och det visade sig att där skulle det vara en konsert med Lasse Winnerbäck. Det var dock inget som vi fäste någon större vikt vid. Lintin mumlade något om att hon gillade Lasse, men hade svårt för hans fans. Uttalandet kom strax efter att några unga flickor intill oss, som skulle på konserten, pratade om att något av det bästa som fanns var att krypa ner och lyssna på Lasse och dricka te. 

Ösigare än så tyckte hon att man kunde framleva tillvaron, och jag kunde inte annat än hålla med.

Hemma hos Lintin bestämde vi att vi skulle gå hem till Charlie för att börja öla, och jag packade en stor påse med öl att ta med. Vi gick till fots, och vi fördrev promenaden med att smaka på de delikata Carlsbergarna. Jag gjorde bruk av mina rudimentära botaniska kunskaper bäst jag kunde, för att plocka socialisationspoäng hos min växtintresserade bloggkompis. Det var typ; "Det var gamle gubben Carlsberg som uppfann den exakta jäsningsprocessen hos öl, han var först med att isolera specifika jästsvampskulturer... innan dess kunde man liksom inte bestämma alkoholhalten!" och "Det här är en Ölandstok, den tycker om lite torr och kalkrik jord, men verkar trivas lite överallt!". Hon plirade forskande och menade att jag ju lika gärna kunde hitta på allt svammel om växter och brunnsålar.

Så kunde det ju förstås vara, medgav jag.

Vi fortsatte traskande och manligt rapande, och kom så småningom hem till Charlie. Charlie var en mycket trevlig och söt jänta, som öppnade i nåt slags hotpants och hälsade oss glatt med varsin kram. Jag och Lintin satte oss tillrätta på balkongen, och höjde ölarmarna i vinkel. Jag kikade ut över den kuperade göteborgsförorten, som stillsamt låg och marinerade i den sjunkande solen, och tänkte att Göteborg nog var en väldigt bra plats.

Lintin och Charlie uppdaterade varandra om diverse händelser, på ett synnerligen grovt och målande språk. Charlie hade varit i korruptionens, pastans och avgasernas land en tid, och de hade en del att prata om. Jag skrockade förnöjt och lyssnade fascinerat på smutsigheterna, och tänkte att de två ju inte kunde ha något utbyte av att glo på "Sex and the City". Det skulle ungefär vara som att Charles Manson skulle kika i Kalle Anka & Co för att låta "Björnligan" berika tillvaron. Men det är härligt med frispråkighet.

Charlie blev förfärad då hon fick veta att jag och Lintin lärt känna varandra genom våra bloggar. Lintin verkar inte göra någon vidare PR för sin blogg bland sina bekanta, så Charlie kände inte till den sedan tidigare. Ängsligt klagade hon att vi säkert skulle lägga upp alla mustiga snaskigheter hon låtit undslippa sig. Jag kände mig lite som Janne Josefsson ifärd med att konfrontera någon moderatpolitiker som fällt inkorrekta uttalanden för dold kamera, men försäkrade att inget av vikt skulle lämna lägenheten.

Charlie blev lugnare och förärade mig en italiensk badmössa, utan vilken det tydligen är olagligt att bada i offentliga italienska bassänger. Jag satte glatt på mig den, och tänkte att det är förbluffande vad gipskatterna kan hitta på för att hitta arbete åt byråkrater för att hålla nere arbetslöshetstatistiken. Senare dök Molly upp, en invandrad polska som läste till läkare. Vi diskuterade lite medicin och anatomi, och såvitt jag kan minnas gled samtalet aldrig in på vare sig stulna gräsklippare eller bärplockning. Det hela var väldigt gemytligt.

Efter ett par timmar kom det en taxi, och jag kunde konstatera att starttaxan i götet underskrider den i Luleå. Chauffören var en gammal muntergök med ett år kvar till pension, och vi hade ett givande samtal om yrket, samt varför jag tillät öl i bilen då jag körde, men inte han. Han berättade sen att han skulle flytta till Brasilien då han pensionerades, för där kunde man leva som en kung på en svensk pension. Och vilka kvinnor sen; Ojojoj, försäkrade han.
 
Taxifärdens mål var "Kellys", en rockbar nånstans inne i stan. Jag tänkte på lilla sura rockbaren "Heros" med sina 50-kronorsöl uppe i Luleå, och kände ingen vidare lust att åka norrut igen. Vi högg ett bord och ölade strax ymnigt. Snart dök fler av Lintins polare upp, bl.a. "Svampen" och hennes kille "Skägget". Ett bås blev ledigt, och vi knödde ihop oss.

Det var en synnerligen trevlig samling Göteborgare jag hamnat bland. Svampen var ett fascinerande energiknippe, som såg till att skölja munnen väl med bärs mellan de kärnfulla haranger som hon bidrog till konversationen med. Emellanåt tycktes druckenheten få henne ur balans. Vid några tillfällen tänkte jag; "nu är det snart game over, om hon klämmer en bira till".

Men likt George Foreman kom hon hela tiden tillbaka i matchen, och raljerade vidare som en korsning mellan Keith Richards och "Weiron i ottan". Det var denna förmåga att dricka som givit henne smeknamnet, och alls icke de jästiga följderna utav en tvålsaboterad ph-balans i de nedre regionerna.

Samtidigt berättade Skägget dråpliga historier från sitt jobb som flyttgubbe. Han jobbar ihop med en vi kan kalla för "Glenn", som nu vid 27 hade jobbat 8 år på samma ställe, utan att lära sig de mest rudimentära utav flyttgubbekunskaper. Han var nämligen ofantlig korkad, men även så osympatisk att man inte kunde känna något medlidande, förklarade Skägget.

Vid ett tillfälle hade han, Glenn och en annan kollega varit hos några storfräsare och flyttat. På göteborgsklassiskt knegarmanér hade Skägget och kollegan skämtat lite och spelat dumma, för att få storfräsarna att ängslas lite för sina kära prylar. Glenn befann sig inom hörhåll i rummet bredvid.

Skägget: *bärandes kartonger* Dö, va betyder de heringa "fragile" som de står på lådan?
Kollega: Jåå... de vete fasen dö...
Skägget: Äh, de kan en väl skita i.
Glenn: Göbbar, ööh, de vet jag! "fragiiile", de betyder "Böcker"! 

Skägget, som lirade i ett band, var en lugn, trevlig snubbe med tätt, vildvuxet skägg, och som nog bäst beskrivs som en blandning av Peps Persson och Jim Morrison.

Jag fick intrycket av att Lintin hittat en vänkrets lika genuin och förträfflig som min egen. Skägget, som skulle upp dagen efter, for hem tidigare än oss andra. Lintins avoga inställning till mitt eget skägg tycktes under kvällen avta, och jag fann henne hux flux sitta och tjorva i det med fingrarna, lite som en lusletande apa.

Lintin: Det här jävla skägget!
Jag: Ha! Du gillar det nu!
Lintin: *mutter mutter* 
Jag: Japp, alla gillar skägget förr eller senare!

Framåt slutklämmen började gänget smida planer för följande dag, då man ville visa mig en större rockbar, nämligen den legendariska rockbaren "Rockbaren". Jag avböjde ursäktande, och förklarade att jag skulle åka tillbaka på dagen, med tågbiljetter som inte kunde ombokas.

Svampen förklarade ömsom hotfullt, ömsom smörjande, att jag tamejfaan inte skulle fara nånstans annat än till Rockbaren, och att hon skulle skramla till en ny tågbiljett! Kapitulerande och lite rörd medgav jag att jag ju inte gärna kunde tacka nej till ett sånt erbjudande, och lovade att tänka över det hela noggrant.

Dagen efter vaknade jag först, pigg och rastlös som alltid dagen efter. Lintin förökte tryna vidare, och verkade helt ointresserad av att kliva upp. Jag var sugen på frukost, och försökte vänta ut henne. Till slut fick dock lite påfluget nafsande i rumpan upp människan, och jag kunde äntligen bjuda på Ål vid frukostbordet. 

Ålen var en fet och mör gynnare, och till min stora glädje så verkade premiär-åläterskan Lintin tycka mycket om den. Sånt tyder på god karaktär, och stabilt sinne.

Tiden fram till mitt tåg gick, fördrev vi dels på Lintins favoritfik, vilket var ett fantastiskt ställe med klass och vidunderliga bakverk. Dock billigare än ockersyltorna i Luleå, med sina kladdiga bänkar och hutlösa negerbollar. Vi strosade runt lite i stan, och såg inte mindre än fyra svensexor. Vi hann dessutom förbi konstmuseet, där jag fylld utav vördnad fick beskåda bl.a. "Karl XII's likfärd" .    

Till slut hann dock verkligheten ikapp, och det var dags att ta tåget tillbaka till det skånska moderlandet. Jag tvangs ta farväl av min fantastiska göteborgsguide Lintin, och slocknade efter ett tag i tågstolen. Norr om Varberg vaknade jag av mina egna snarkningar, och konstaterade att omgivningen bestod utav lika delar förskräckta, som roade människor. "Det kan ni ha, era jävla malmöiter" tänkte jag liknöjt, och somnade om.

Bäst just nu: Jag har drygt två veckors semester till att ta ut.

Sämst just nu: Jag känner hösten nafsa mig i röven.