Higge Erövraren

Jag är ständigt inne på Sveriges radios sida nuförtiden, och laddar hem P3-dokumentärer. Med barnslig förtjusning ligger jag och lyssnar på hårresande skildringar av luderskandaler med riksdagsmän, förvirrade maoisters irrationella handlingar på 60-talet, samt diverse andra skojigheter.

Skojigast av allt var dock en bild jag fick se på SR.s hemsida, som föreställde dagens radiopratare; länspolismästaren i Stockholm, Karin Götblad. Visst är hon fin?

Vidare såg jag att min gamle käre vän Ingvar, en svårt perverterad uppflyttad göteborgare, hittat hit och in i kommentarsfältet. Han får sägas vara en av de mest komplexa människor jag känner. Orädd, obeveklig, intelligent, lojal och rolig, är bara några av adjektiven man kan beskriva honom med. Om man någon gång ska springa upp ur en skyttegrav, eller ta sig an "Firman", så är Ingvar den rätte att ha vid sin sida.

Samtidigt så är han en av de sjukaste jag känner. Hela hans varande utstrålar perversion, spärrlöshet och vänstervridenhet. En gång stod vi och pinkade efter en kräftskiva i Malå, och jag hade just sagt en del elaka saker om Gudrun Schyman. Plötsligt började Ingvar flina labilt, och förflytta sin stråle allt närmre min person. Slutligen träffade han mina skor, och jag fick fly hoppandes baklänges, medan jag ilsket hojtade alla förolämpningar jag kunde komma på.

"Fan, jag hade slagit den jäveln" kanske ni säger, men det låter sig inte göras. Hans spärrlöshet gör honom i princip livsfarlig. Slå honom med en pinne, och han kör över dig med sin bil. Man gör bäst i att vara hans vän. Hämnas gör man bäst med avancerade verbala kränkningar.

En annan gång kom han körandes med en gammal Volvo kombi till en kompis, och parkerade på gräsmattan. Sedan festade vi till, Ingvar framställde en ganska grundlig fylla, och avvek från sällskapet. Vi andra gick åt att annat håll. När vi gick tillbaka några timmar senare, hörde vi att Ingvars Volvo var igång, med motorn på högvarv. Vi fann att Ingvar hittat tillbaka till sin bil, startat den, och nu höll foten på gaspedalen för att hålla varvet uppe, så det skulle vara varmt i bilen. Han visste nämligen att han kunde köra, men han ville ju inte frysa. Så där satt han; sovandes, dreglandes och varm, med motorn på 5000 varv.

En annan gång när han hälsade på sin syster och kom hem väldigt sent på fyllan, var han mäkta hungrig. Han gjorde sig en rejäl portion makaroner med Mamma Scans köttbullar, och slukade allt med god aptit. Efter det kände sig livsnjutaren Ingvar sugen på ett bad, så han fyllde upp systerns badkar med varmvatten, och kröp ner för att gotta sig. Där somnade den leda fylltratten, och vaknade först åtskilliga timmar senare när vattnet blivit kallt. Han frös som en hund, och upptäckte att något flöt runt överallt i badvattnet. Förfärat identifierade han det som små, små bitar av makaroner och köttbullar. Han var impregnerad av lukten.  

Ingvar har förresten även ägt den utan tvekan roligaste bildekalen jag någonsin sett. Den satt på hans gamla Toyota Corolla, var grön och vit som en "Övningskörning"-skylt, och hade kort och gott texten; "Kör om, jag är full!"

Det finns så mycket mer att berätta om denna gigant (dessa exempel är blott en blek uppvärmning, med komiska inslag). Men det kan jag med hänsyn till mina läsare inte skriva om här. Dessutom befarar jag att Ingvar kan berätta en hel massa om mig, som helt enkelt inte är sunt att vädra offentligt.

Ingvar: Det händer inte mycket här nu, men du är givetvis välkommen när du vill. Nästa år fyller jag 30, och då förutsätter jag givetvis att du infinner dig.

Bäst just nu: "Ebbe Carlsson-affären" är hemladdad!

Sämst just nu: Högerörat slår lock, molar och värker. Som liten var jag "öronbarn" och åkte rätt ofta in på undersökningar och tester. Oftast besökte jag Chefsöverläkare Ahlström på Ängelholms lasarett. Han var en hyvens läkare, men sluddrade lite märkligt. Ibland satte han en gummituta i näsan på mig, och sa åt mig att säga "Pepparkaka". Just när jag sa det, tryckte han med tutan in en massa luft i näsan på mig, så trumhinnorna flög ut med en jävla smäll, och locket släppte. Jag visste alltid vad som skulle ske, och att det skulle bli obehagligt. Men han hade ett tryggt sätt den där Ahlström, så jag vågade alltid säga pepparkaka. Eftersom han var Kattis Ahlströms farsa, kunde man tyvärr läsa om hans död på löpsedlarna för något år sedan.