"Bullen"
När jag och Olefin städade, hittade jag ett gammalt kort från min tid i gymnasiet i Lycksele. Motivet var en gammal kär vän som stod och åt. Karaktären ifråga var väl ett ganska tvivelaktigt svin egentligen. En kraftigt överviktig sexualförbrytare i behov utav en tandreglering.
Men jag tyckte nog om honom så mycket som det går att tycka om ett hängbuksvin. "Bullen", som han hette, bodde på djurparken där vi jobbade, och var ökänd för sin sexdrift. Vi förstod varann, jag och Bullen. Ingen annan ville ha med honom att göra. Dels var de rädda för honom eftersom han bet folk, dels föraktade de honom, för att han en gång så grundligt förgrep sig sexuellt på ett litet lamm, att det tog fyra dagar för det att komma på fötter igen.
Vattenbaljorna utav plast som de andra djuren i "Barnens djurpark" hade, dög inte åt Bullen. Hans var i rostfritt stål, ty han hade för vana att i brist på sugga, bestiga vattenbaljan. Det slutade oftast med att den sprack. Hänsynslöst knuffade den lille galten undan allt som kom i hans väg. Stod det ett tre gånger så stort får i vägen för Bullen, så flyttade det nog fan sig om han gav det ett tjuvnyp i sidan.
P.g.a sitt asociala beteende fick Bullen flytta från "Barnens djurpark". Han fick en egen liten inhägnad på en avsides plats, där han kunde sitta ifred och filosofera. Eftersom vi var kompisar, så brukade jag ge honom mat. En stor rostfri balja full med svinfoder blev det oftast. Den toppade jag med 4-5 av de fetaste utav sälarnas strömmingar som jag snodde, och alltihop garnerade jag med en rejäl fruktsallad av den gamla frukt som vi fick till skänks av Konsum.
Den lille grisen nöffade ivrigt när jag kom. Även då jag kom utan mat blev han glad, och likt Zorros trogne springare så kom han om jag visslade på honom. Då vänslades vi, och jag kliade honom länge bakom öronen. Endast vid ett tillfälle blev han arg på mig. Det var om han var i sitt bås i stallet, och han hörde att man var inne hos hans två fula suggor som bodde i grannbåsen. Då blev han fullständigt rasande utav svartsjuka, och tuggade fradga samtidigt som han skrek; "HUUUUUIIIIIII HUUUUUIIIIIIIII".
33 kg vägde den lille besten. Han hade svart raggig borst, och fyra söta betar som stack fram bakom trynet.
En vinterdag när jag kom till skolan, berättade dom att stallet hade brunnit ner. Lille Bullen och hans två suggor hade dött i lågorna. Personalen hade inte kunnat rädda dom, eftersom de hade fullt sjå med att hindra hästarna från att springa in i lågorna igen. En blind Welchponny, en senil gammal Islänning med benröta, en schizofren Nordsvensk som led utav övervikt, och en fullkomligt vidrig liten åsnejävel, som jämt skulle hala ut drulen och demonstrera sin monumentala flensostansamling.
Tjejerna i klassen börja håna Bullen och glädjas åt hans bortgång. Jag tänkte dock på hur lille Bullen måste ha skrikit i lågorna, och fick ögonen fulla av tårar. Då tystnade de, och jag önskade svärande livet ur de där värdelösa hästkräken.
Bäst just nu: Senap i Ärtsoppan. Både smaken och konsistensen blir bättre.
Sämst just nu: Att isen på vägen ännu inte töat bort, trots tre dagar med plusgrader.
