Higge Erövraren

Klockan var strax efter 04:00 på lördagmorgonen, när telefonen på Kriminalinspektör Leif Böckners nattduksbord började ringa. Sluddrande och sömndrucket svor den luttrade polismannen i sina trevanden efter luren.

-Ja, vad är klockan... jag menar vem är det, vad händer? snörvlade inspektör Böckner i luren.
-Tjena, det är Visén, en gubbe som var ute och rastade hunden i Rålambshovsparken i natt hittade ett kvinnolik, kan du komma in?
-Öhum... jo... jag är där om en halvtimme, se till att det finns kaffe... fy fan...

Böckner satte sig upp i sängen och grinade illa. Irriterat sträckte han ner armen till golvet och plockade upp en uppblåsbar sittring. Med ringen under armen reste han sig och gick ut i köket för att slå upp ett glas Novalucol. Han lade ringen på en köksstol och satte sig, sköljde ner ett par Losec med Novalucolen, och suckade djupt. Han hade fått tid för att få komma till lasarettet och dränera hemorrojderna, men det var 5 dagar dit. Under tiden var sittringen hans stora räddning.

Efter att ha sköljt av ansiktet i handfatet, gick han och satte på sina kläder. Under tiden hade han slagit på stereon, som spelade violinmusik av Paganini. På väg ut genom dörren, hejdade han sig en stund i hallspegeln. Uttryckslöst stirrade han på den grånade gamle mannen i spegeln. Håret var inte bara på väg att bli grått, det hade tunnats ut också. Under hakan satt missade partier av skäggstubb, och han hade mörka ringar under ögonen. Hans stora potatisnäsa som pryddes utav ett par löst hängande läsglasögon, had med åren blivit allt mer rödsprängd.

Sedan han fyllt 50 för 8 år sedan, hade han dessutom lagt ut ordentligt. Läkaren hade varnat för hans höga kolestorol, och hållt en föreläsning om riskerna med den farliga bukfetman på äldre herrar. Böckner hade med ett halvt öra lyssnat, medan han funderade på om han skulle hämta en Laphroaig eller en Black Label på systemet efter jobbet.

Hans lilla Toyota var på verkstan, så han for iväg till brottsplatsen med sin ögonsten, en röd Volvo P1800 från -68. Den hade han köpt när han fyllde 50, i någon slags livsbejakande nostalgikris.

20 minuter senare kunde han se blåljusen i Rålambshovsparken, och körde fram mot dem och parkerade. Hans yngre kollega Visén mötte upp, med sin partner Pelle Grönstedt. 

-Tjenare chefen... ute och luftar klenoden? hälsade Visén käckt.
-Har ni kaffe? svarade Böckner utan att bemöta kommentaren. Pelle Grönstedt räckte över en stor pappmugg med plastlock. 
-Mjölk utan socker... ja, hon ligger här borta i buskaget. Pelle pekade och guidade in i växtligheten.
-Det är inte vackert, fy fan... Pelle vek undan buskaget och pekade.
-Nå, hurså? Kroppen är inte särdeles illa åtgången... inga yttre skador alls, såvitt jag kan se. Böckner såg frågande på den lille kriminalassistenten, som vred lite på sig.
-Nä, men det ser ju knappt ut som ett fruntimmer. Sådär tjock, och med så små lökar. Och den där Eva Dahlgren-frisyren sen, hon ser ut som världens butchflata. 

Kvinnan, som låg på mage, var helt naken. Hon hade kortklippt lilafärgat hår och kraftigt byggd lekamen. Kvinnan saknade alla de attribut som krävdes för att väcka positiv uppmärksamhet i samtidens mediala samhälle. Böckner rynkade på näsan åt Pelle Grönstedts kommentar. Karln hade alltid varit en komplett idiot, och oförmögen, tycktes det, att öppna munnen utan att släppa ut en groda. Böckner sträckte på sig för att sträcka ut sitt gamla ryggskott, och svalde en sur uppstötning.

-Jaja, håll sån skit för dig själv, Grönstedt... se till att Pålsson på rättsmedicinska får gå igenom det här, och se om han kan reda ut vad som tog livet av henne.

Böckner gick tillbaka mot Volvon, och ropade en uppmaning till dem att hålla pressen borta. Allt medan han diskret krafsade fram sittringen och la den till rätta.

Pålsson på rättsmedicinska trivdes bäst själv i sin sterila och välputsade lokal. Disträ och nynnande, spatserade han runt den döda kroppen på det rostfria bordet, och sög smackande på en Chupa-Chupklubba. Den välkammade hjässan kröntes av ett par överdimensionerade Sennheizerlurar, vilka var kopplade till en iPod med 25 gigabyte jazzmusik.  

Böckner grinade illa av sina spökande gamla fotbollsknän när han klev in och hälsade på Pålsson. Han torkade bort en svettning, och slog sig oeftertänksamt ner på en snurrpall i rostfritt stål. Med utav smärta vilt uppspärrade ögon flög han upp igen, och försökte släta över det med att lägga på en så oberörd min som möjligt.
 
-Vad dog hon av? Böckner såg frågande på Pålsson, som krängde av sig lurarna och nickade till hälsning.
-Nja... du vet att hon har ju varit död i 6 timmar, men utav av vad är svårt att säga i nuläget... i svalget satt en maskros nertryckt, men det skedde nog efter dödens inträde...
-En maskros säger du... mer då? Böckner blev vagt irriterad över Pålssons segdragna sätt.
-Mmm... någon hade injicerat en stor mängd röd diesel i blodomloppet på kvinnan, vilket lett till nästan omedelbar njursvikt. 
-Röd diesel? Böckner gapade, och torkade bort en ny svettning med en gammal näsduk. 
-Ja... men du vet att det är inte det märkligaste... på venusberget har någon tillfogat henne en brännskada, ja rent utav en märkning... och i såret fann jag rester utav det så kallade "korvgiftet", eller Botulin.
-Sånt som lyxkärringarna tar bort rynkor med? Böckner glodde misstroget på kroppen över glasögonkanten.
-Njo, men i renare form... du vet att det är ett fruktansvärt kraftigt gift... några snapsglas i den småländska sjön Bolmen, som är Skånes färskvattenkälla, så kan man rent teoretiskt utrota alla skorrande r i det här landet. Antingen dog hon utav Dieseln, eller Botulinet... Jag vet mer längre fram.
-Å fan... Böckner sköt upp glasögonen på näsan, och kikade nära på det brännskadade venusberget.

Han lät undslippa sig en okontrollerad flämtning, och tog utan att tänka på det ett steg baklänges. Han hade sett ett mönster i brännmärkningen, ett motiv.
-Skicka allt du kommer på till Visén, jag måste dra till Luleå. Han skyndade ut och ringde för att ordna flygbiljetter till Luelå Airport. 

Det han hade sett lämnade inga tvivel. Mordet kunde vara en del i någonting mycket större, men det hela var invävt i lösa teoretiska funderingar, framförda utav en liten intellektuell elit i reaktionära bloggkretsar. Nu var han tvungen att resa norrut för att träffa mannen bakom teorierna, nämligen samhällskritikern och universalgeniet Hampus Kilberg.

Böckner knöt nävarna utav frustration och upphetsning när han klev ombord på planet, för han kom åter att tänka på motivet i brännmärket; En torsk på en bädd utav maskrosor.

När han så kom fram till sin sittplats i planet slogs han utav ren fasa, och kallsvetten började pumpa. Han kände hur hjärtat började slå dubbelslag utav chocken, och han sträckte sig efter hjärtmedicinen i innerfickan. Han hade glömt sin sittring...

Ja, hur kommer det att gå för Kriminalinspektör Leif Böckner, kommer han att lösa mordet på den mystiska manhaftiga kvinnan, och vad är det som han tror hedersknyffeln och eftertraktade ungkarlen, samt universalgeniet Hampus Kilberg ska kunna utröna angående brännmärket?

Missa inte nästa del utav; "Kriminalinspektör Böckners Vedermödor"