Higge Erövraren

När jag väntade på bussen som skulle ta mig till Olefin, funderade jag som vanligt på hur hjärnan arbetar när man är bakis. Anledningen var att jag utan någon egentlig orsak började fundera på ett par shorts jag hade när jag var ganska liten. De var gjorda i turkos plysch, och väldigt korta. På bensidorna löpte på klassiskt vis vita revärer.

Varför funderade jag på dessa kortbyxor? Morsan tyckte jag var fin i dom, men själv kan jag tycka att jag kanske just i det fallet borde ha protesterat lite envisare än jag gjorde.

Skulle jag idag dra på mig ett par för korta shorts i turkos plysch, skulle jag förmodligen hamna i något slags register. Ty min fysik har på senare år utvecklats till något som bör separeras från för korta och för trånga plagg.

Men jag saknar dom ändå, de där ohyggliga tingesterna. De måste ju ha varit karaktärsdanande, och skulle ju faktiskt därför sättas på min framtida unge (i det att jag mot förmodan skulle råka föröka mig).
 
Bäst just nu: Den svacka som jag en tid varit i, börjar rätta till sig. Det beror mest troligt på sommarens antågande.

Sämst just nu: Bengt Frithiofssons jävla R. Karlfan använder tre sorters r, skorrande, rullande och texas-R. Det känns som att bli våldtagen i örat när man lyssnar på det sluddrande fyllskaftet!