Higge Erövraren

(Värt att notera; följande inlägg innehåller vad som utav svagsinta och politiskt korrekta läsare, kan uppfattas som fördomsfulla påhopp på minoriteter och annat slödder, men Higge Erövraren försäkrar att alla påhopp endast är efterdomsfulla och helt empiriska)

Boden.

Inte så mycket en ort, som en trist ansamling utav fekalisk infrastruktur. Platsen är befolkad utav ett tämligen begränsat klientel; de flesta bodensare är missunnsamma flegmatiker, vilka i huvudsak livnär sig på närbutiksrån, bilstölder och bidragstagande. Men till skillnad från exempelvis Kalix, som ju trots liknande förutsättningar åtminstone har sin Löjrom, så produceras i Boden inget av värde.

Men då jag på måndagförmiddagen kl. 11:00 befann mig i vagn 132 på SJ.s tåg nr. 98, så kände jag trots ankomsten till denna obehagliga plats, en slags lättnad. Samtidigt som jag såg vagnens två sista nyttjare utav blandade illegala substanser kliva av (var annars), började jag känna att jag verkligen snart var hemma.

Natten och morgonen hade varit fullständigt fruktansvärd.

Föregående kväll hade fördrivits med att läsa i boken "El Choko", lyssna på musik, samt dricka Tullamore Dew ur en gammal "Nestea"-flaska. Man får nämligen inte dricka medhavda rusdrycker annat än i abonnerade kupéer. Tandlösa regler av sådant slag hindrar dock näppeligen en Skåning från att få i sig sin sprit. 

Då flaskan var tom, socialiserade jag en smula med de tre tjejer som uppehöll sig i djurkupén. Tva av dessa hade en lite udda hund, och den tredje en Rottweiler. Fryntligt stack jag in trynet i kupén och började pladdra.

Jag: Hej hej... 
Tjejerna: Hej.
Jag: Visst är det en Schipperke det där? Ett ovanligt fult exemplar, minsann!
Tjej1&2: Ja, det stämmer.
Jag: Coolt, har ni båt?
Tjej1&2: Näää... våra föräldrar har.
Jag: Har den åkt med där?
Tjej1&2: Jadå.
Jag: Det gick bra? pfff, låtsas inte oimponerade av att jag kände igen er lusiga lilla skabbracka, plocka fram godsakerna nu, så fixar vi en orgie i kupéjäveln! 
Tjej1&2: Joo, det gjorde det väl?
Jag: Ja, de är ju framavlade för sjöliv. Jag läste en bok om ett par som seglade jorden runt, "Flykten från Ekorrhjulet" hette den, och de hade en sån där med sig. Den hade sin lilla bajsplats i sittbrunnen och allt. Gud så ful den är... är det för att den är från Holland, eller är den bara gammal? Den ser ut som det där lilla halvdöda kräket i "Spin City" ...
Tjej1&2: Okej...
Jag: Jaha, ni får ha det, gonatt! "Hundtricket" pffff... all heder åt Greven som ollade i Alexander Skarsgårds handske.
Tjejerna: Ja gonatt.

Jag återvände till min plats; en enkelstol i början av vagnen, med två egna eluttag.

Under hela kvällen och natten sprang en liten fet zigenare fram och tillbaka i vagnen. Han åtföljdes ständig utav en spritplufsig finska med bulldoggkinder och pissgul blondering med generös utväxt. På morgonen hade hon på något mystiskt vis ådragit sig ett blåöga. Detta klientel gjorde mig tämligen ovillig att lämna mitt bagage utom synhåll.

I detta illa besudlade livsrum somnade jag dock ändå till slut, och vaknade strax efter 5 på morgonen. Mitt "isté" var sedan länge slut, så jag sörplade istället lite ur min Cola Zero, satte på iPoden och öppnade "El Choko" igen. Min läslampa var den enda som lös i vagnen. Tända lampor har dock en tendens att attrahera ohyra, något jag nu skulle bli varse. Plötsligt stod en lång spenslig man med mustasch bredvid mig. Han var runt 50, och saknade all form utav social kompetens. Han stod för nära och var inte bara jobbig, han föreföll även vara labil. Jag hade blicken stadigt i boken, och talade till honom som man konverserar med en flickvän man är trött på.

Idioten: Jaha du, du är förberedd du, och har med dig dricka.
Jag: Mm....
Idioten: Ja, det finns ju fan inget vatten här!
Jag: Mhm?
Idioten: Det är så jävla dålig service här.
Jag: Mmm...
Idioten: Var tror du de har vatten?
Jag: Hör med personalen...
Idioten: HA! Ja, om det fanns nån ja!
Jag: Jodå, de har sin kupé i nästa vagn tror jag, du kan nog höra där. Gå gå gå för helvete, jobbige jävel! 
Idioten: Jaaaa... de är ju så små också, de där vattentetrorna...
Jag: Mhm... Den ligger nog åt det hållet, deras kupé!
Idioten: Man får ju dricka så många om man ska bli mätt.
Jag: Mmm...
Idioten: Två liter vatten, det ska man ju dricka om dagen.
Jag: Mhm...
Idioten: Jaha, du läser ja... min fru hon läser hela tiden.
Jag: Mhm... Jag slår ihjäl den jäveln, och slänger ut honom genom fönstret med tarmarna på utsidan, som Hannibal Lecter gjorde med den där italienske Kommissarien! Tamejfan om jag inte gör det snart!


Jag frågade honom var han bodde, eftersom jag ville veta om han skulle kliva av strax. Det skulle han inte, utan det visade sig att han bodde i Luleå, och jobbade på Universitetet.

Det förklarade en hel del. Några av de dummaste jävlarna jag hört talas om jobbar nämligen där. Följande är ett autentiskt telefonsamtal från min tid på "Godset" (Post&Godsmottagningen) på Luleå Tekniska Universitet. Professorns namn minns jag inte, så det är fingerat.

Godset: Godsmottagningen!
Professorn: Ja hej, det här är Dumjävla Dumjävelberg i E-huset.
Godset: Hej hej.
Prof: Jo, nu är det så att jag har väntat väldigt länge på ett paket, och jag undrar vad ni har för rutiner egentligen?
Godset: Ja, vad var det för något du hade beställt, vet du det?
Prof: Det var lite prover från Storbritannien.
Godset: Vänta ska du få snacka med killen som kör ut i E-huset.
Godset: Ja, det är Jonne... *Dumjävelberg förklarar åter sitt dilemma*
Godset: Jaha... vänta nu, det där minns jag, det är väl du som sitter i rum 1620?
Prof: Ja, det stämmer.
Godset: Okej, men det paketet lämnade jag redan innan förra helgen.
Prof: Lämnade?
Godset: Ja, vi kör ju ut godset till rummen.
Prof: Gör ni? Men vart har det tagit vägen då? Det börjar verkligen bli bråttom!
Godset: Ja, jag brukar ju lägga mindre lådor på skrivbordet, bredvid telefonen.
Prof: Öööh.... Nämen, kan det vara den här lilla kartongen som ligger här?
Godset: Mhm...
Prof: Jamen titta, det var det ju! Jag har inte ens lagt märke till den.   

Nå, lyckligtvis lallade det dumma svinet strax iväg igen. Då restaurangvagnen öppnade, gick jag och köpte en kopp kaffe. Det var en ohygglig kopp reducerat tågkaffe som jag fick stjälpa i mig, och i kombination med all Coca Cola Zero jag druckit, renderade den mig ytterst koffeinfladdrig och lättirriterad.

Någon timme därpå stannade tåget till i Vindeln. Det är en bedrövlig plats, mestadels befolkad utav ett slags sämre Umebor med väldigt grund genpool, samt ett påtagligt slösinne. Där klev det på en lång gänglig orakad typ, som bar en ful vit mössa lite på trekvart. Han utstrålade klassisk miljöpartism! Med sig hade han två synnerligen enerverande snorgärsar. Naturligtvis satte sig den lilla familjen framför mig. Gång på gång då jag tittade upp, hängde något av glinen över ryggstödet och glodde stint på mig. 

Sedan släpptes de lösa i vagnen, och for som jehun fram och tillbaka, skrikandes och lekandes. Ibland stannade de upp, för att glo på mig. Deras värdelöse fader satt sinneslött och lät sig liksom inte bekommas utav oväsendet.
"Förbannade jävla hippie med sin fria jävla uppfostran i mitt lebensraum" tänkte jag argt. Nu var jag dessutom hungrig. Efter en stund lyckades skitungarna dock väcka Schipperketjejernas vrede på något vis, varpå slapp-pappan åter fick dem att sätta sig i stolarna.

Då tåget ett par timmar senare stannade till i Älvsbyn, klev lyckligtvis skithuvudet av med sina två djävulsungar. På perrongen sprang ungarna fram och kramade om en liten fetlagd sneögd kvinna, vilken jag gissade var modern. "Så det är alltså så avkomman blir när en miljöpartist idkar samlag med en lappkärring... ja, tro fan de..." tänkte jag, lättad över att åter ha tyst och lugnt i vagnen. Den lille fete Zigenaren och hans misshandlade fyllkärring klev även de av i Älvsbyn.

Nästa stop blev sedan alltså Boden, där denna reseskildring tog sin början. 

När tåget åter började rulla satt jag som på nålar i stolen, likt en tjuvstartsbenägen löpneger.

Äntligen!