Higge Erövraren

Jag läste nyss i någon av de två största kvällstidningarnas nätupplaga, att det uppstått ett "rasismbråk" kring produktionen utav SVT.s nya satsning "Halal-tv". Journalisten Carl Hamilton var inbjuden till studion, men då han skulle hälsa på de tre kvinnor som leder programmet, så vägrade dessa att skaka hand med honom. Muslimer skakar nämligen inte hand mellan könen, utan lägger ena handen på bröstet istället (sitt eget, alltså). Hamilton blev förbannad, och lämnade studion. folket sprang efter honom, smygfilmandes bråket som uppstod. Han i sin tur har skrivit hårt kritiserande krönikor om detta och handskakevägrandet. 

Vad tänker man kring det här då? Jag tänker först att jag inte tänker se den här nya SVT-satsningen, eftersom den luktar skit rakt igenom. Man gör ett program om-av-för(?) muslimer, för att på något sätt ge dessa ett bättre utrymme i samhället. Är detta i syfte att lära dessa hur man inte stjäl min tvättid, eller att det är fel att misshandla flickor i gångtunnlar, så är det väl ok.

Handlar det om att jag som svensk ska lära mig mer om vad de vill, och varför det är så viktigt att det ska få ha sina slöjor och hårsjalar, så nonchar jag alltihop och gläds än en gång åt att jag näppeligen betalar någon jävla tv-licens. Jag har bättre saker för mig. Respekt för andra människors kultur hyser jag den dagen jag befinner mig i deras land. Här hemma vill jag kunna utöva min rätt att som svensk sköta mig själv, och skita i andra.

Vidare försöker man lite busigt provocera det muslimska patriarkatet genom att göra just tre kvinnor till programledare. Detta faller dock platt på att dessa är klädda i traditionellt tält, och besitter samma frihetsfientliga åsikter som diverse skäggiga Imamer, vilka anser att Danmark är djävulen och serietecknare dess profet.

Vidare tänker jag att det är modigt utav Hamilton att ta den här debatten i ett Sverige som är världsrekordhållare i politisk korrekthet. Här är ju som bekant det viktigaste av allt att låta idioter göra idiotiska saker, utan att såra dessa genom att kritisera dem. Någon av de kvinnliga programledarna har t.ex. kommit undan med att försvara bruket att stena människor som begått olika fel, vilket återigen pekar på ett behov utav en inskränkning i yttrandefriheten. Jag ser gärna en kompromiss; man ska få säga vad man vill, men är det för dumt, blir man en smula pryglad medelst käpp.

T.ex. "Hej Same, visst får du säga att era renhjordar ska ha oinskränkt makt att trampa ner folks grödor och äta upp gravprydnader på kyrkogårdar, men det kostar fem rejäla käpprapp i nacken, ditt lilla skithuve". 

Tar vi sedan fokus från fenomenet "Halal-tv", och koncentrerar oss mer på själva hälsningarna, så kan en annan sak lyftas fram. En muslimsk man tar en annan muslimsk man i hand, men kör då "döda fisken". En svensk uppskattar ett rejält och fast handslag, medan en muslim anser det ofint att ta för hårt, då detta kan uppfattas som fängslande (just det, jag har läst böcker i ämnet. Jag kan visst fördjupa mig i andra människors seder, men det sker då på mina villkor, inte då någon gammal dubbelmaoist på SVT vill göra själslig bot och bättring för gamla synder, genom att pracka på oss islam).

Den dagen jag kommer till ett muslimsk land, så kör jag seden där och gör "döda fisken"-handslaget, eller lägger handen på bröstet (Visst, jag gör väl så här också, om det skulle vara så att ingen av hälsningsrecipienternas artfränder nyligen stoppat in sin tvätt i min maskin). Men om sanningen ska sägas, så är det trots allt så att de som envisas med att köra dessa för oss märkliga och ointegrerade hälsningar, även i framtiden inte kommer att kunna söka jobb annorstädes än på kusinens pizzeria.

Nu blev det väldigt mycket kritik riktad mot just muslimer, men här finns kängor att utdela även mot Amerikaner, Ryssar och Grodätare. En sak som retar många ur andra kulturer, och speciellt då Amerikaner och Grodätare, är svenskars bristande rutin i att presentera folk för varandra vid möten. En fransk student i Luleå hördes för en tid sedan uttrycka sitt missnöje med att då han träffade folk här, så presenterade de inte sina vänner för honom.

Jag var själv med om en episod i somras då jag och Greven träffade en bekant till honom, som släpade runt på en dambekant från New Jersey, USA. Han och Greven började prata, då plötsligt den översminkade och fetlagda kvinnan som tycktes hämtad ur "Sopranos" började klaga på honom. "Are you not going to introduce you to your friends? You're so rude!"

Han ursäktade sig och presenterade oss. Jag reste mig och skakade hand på svenskt vis, skämtade/pratade lite om New Jersey, Sopranos, samt möjligen om Hindenburg, som ju störtade där -37. Jag minns inte så noga, men glömde iaf återigen att fråga om varför de i USA inte tar av sig skorna inomhus.

Nu är saken dock den, att i Sverige har kylan, de forna krigen och missväxterna tvingat oss till en hård kamp för överlevnad. Vi har lärt oss att lägga stor vikt vid handlingskraft och ansvarstagande. Vi förväntar oss således att folk är kapabla att ansvara för sig själva; vill man hälsa på någon, så gör man det. Vi väntar inte på att andra ska utföra denna enkla ritual åt oss.

En kulturkrock sker således mellan å ena sidan evolutionärt härdade svenskar, och andra sidan degenererade amerikaner, samt folk från länder där ansvarstagande, redbarhet och hårt arbete aldrig värderats särskilt högt (Frankrike, Italien, mf.l.) 

Allt det här är dock petitesser och lättsamma otyg man med glädje utstår och väljer, framför det allra mest vedervärdiga av hälsningsätt. Jag menar såklart kindpussandet. Hela grejen driver mig i defensivitet, som vore jag en grävling med en hund i sitt gryt. Främmande människor inkräktar på ditt personliga utrymme, och utför någon slags överarbetad hälsningsritual, innefattandes intim personlig beröring. Det är lismande och falskt, och jag vägrar hysa någon förståelse för det.

Riktiga, ärliga människor kränker varandras personliga utrymme endast vid ett fåtal speciella tillfällen; Då någon behöver hjälp, då man tillhör familjen, när kärlek finns, eller när omgivningen är jävligt högljudd.

Utanför dessa håller man sig på armlängds avstånd.

Xrim: Nääe. Fråga frugan förresten om hon minns någon som lärt henne "Staten och Kapitalet" på gitarr.

Bäst just nu: Jag har inga problem. Jag har egentligen inte haft några riktiga problem på väldigt länge. Visst, jag kunde väl sköta ekonomin bättre, städa oftare och slutat äta onyttigt för längesedan, men det där är ju inga riktiga problem. Insikten om detta slog mig i förrgår. Jag har länge förundrats och irriterats över hur folk som har det bättre än mig, liksom uppfinner låtsasproblem som egentligen inte finns, och sedan låter sin tillvaro begränsas därav. Jag tror tamejfan jag ska ta den här nya insikten, och bli ett flygplan.

Sämst just nu: Att mängden nattöppna platser här i nordvästra Skåne är långt mindre än i lilla Luleå. Varför?