Istället för slipat skrivande; Semikolon och självbelåtenhet.
Kvalitén på senaste tidens inlägg har väl varit en smula sämre, men sådär är det ju. Jag knarkar inte och jag har inga problem, och därmed blir inläggen ganska slappa och fadda.
All den bästa musiken har med få undantag gjorts utav trasiga knarkare, och många av de största böckerna har skrivits utav självmordsbenägna missbrukare. Jag, en av världens främsta auteurbloggare, (ja, det ska vi väl ändå inte sticka under stolen med, va? Vad fan, är jag problemfri kan jag ju lika gärna strunta i självdistansen, och låta egot svullna upp bäst det vill! Inga halvmesyrer) är helt enkelt för nöjd med livet för att prestera riktigt bra.
Nå, vidare.
Jag har försökt att umgås en del med mina småsyskon den här resan, och följde bland annat med till luftgevärsträningen igår, för att skjuta med de två yngsta systrarna. Mellansystern är en fenomenal skytt. Jag kan tyvärr inte säga hennes bästa placering på rak arm, men hon tillhör eliten här nere. Jag tog plats vid det moderna kolsyregeväret, och började en smula fumligt att försöka bekanta mig med det. På min tid sköt vi med gamla fjäderbössor med spännarm, men nu är det andra tider.
På plats fanns två rasande rara jäntor som instruerade oss skjutande. De skötte sitt jobb med bravur, om än lite fnissigt och trivsamt flirtigt. Ett predatorflin spreds över mitt håriga tryne, men plötsligt kände jag det liksom som om Olefin satt på min högra axel. "Mäh, det där skulle ju för fan kunna vara mina elever!" hörde jag henne liksom säga, som hon sagt så många gånger förr då vi gått på stan. Ja de var en smula svåra att åldersbestämma, men man måste nog säga att de var vuxna iaf. Typ.
I vilket fall som helst så koncentrerade jag mig allt vad jag förmådde, och lyckades skjuta jämt med min lysande syster. Vi hade båda 193 poäng, p.g.a. varsitt slängskott. Yngsta systern kom bara 8 poäng efter. Jag kastade en sista liten förstulen blick mot instruktörerna och smackade lite förnöjt, innan vi for hem. Då vi kom hem, beklagade sig min moder över att jag inte skjutit bättre. Jag försökte att inte ta någon notis om denna fotbollsfanatiska kvinnas förvirrade raljerande, men slog ändå ifrån mig kritiken en smula uppbragt.
Resultat var ju alldeles strålande, speciellt med tanke på att jag inte skjutit med dioptersikte på nästan 10 år. Senast det hände var i lumpen, då vi sköt AK 5. Efter sista skjutningen då jag låg längst fram i övningarna, så sa befälet till mig att "Higge kan gå hem och ta en pilsner, och fira att han är plutonens bästa skytt!".
En sympatisk kille, om än inte den skarpaste kniven i lådan. "Vägen svängde, men det gjorde inte Löjtnantens bil", förklarade han en gång när han kom sent till flottiljen och hade kvaddat sin gamla Volvo.
Bäst just nu: Morfars retorik. Jag hoppas snart kunna sammanställa ett längre dialoginlägg med det bästa ur detta blekingska genis repertoar.
Mormor: Hur går det nu då där uppe i Luleå, har du ingen tjej?
Jag: Hehe, näe, inte än.
Morfar: Finns de fruntimmer å jaga ette däroppe?
Mormor: Åh, det är nog dom som jagar efter honom.
Jag: HAHA! Ja, man tycker det borde vara så... hehe
Mormor: Hähä, inte?
Morfar: Fy fan för fruntimmer.
Mormor: Va säger du lille far?
Morfar: Ja se fy fan för fruntimmer!
Mormor: Ah nä, det menar du inte.
Morfar: Inte det? Joooo...
Jag: *Fniss*
Morfar: Vad ska vi äta till kvällsmat?
Mormor: Vi ska koka lite blomkål.
Morfar: Åh fy för helvete!
Mormor: Så steker vi nån go korv till det.
Morfar: Blomkål... *grinar illa* Jag ska inte ha några jävla grönsaker....
Plötsligt får morfar syn på ett stort blomkålshuvud som ligger på diskbänken.
Morfar: Har du sett en sån jävel? *pekar förskräckt på sin ärkefiende blomkålen*
Jag: Hngf, hngf....
Morfar: Det var det jävligaste, ska de verkligen va nödvändigt, att di ska sälja såna kolossala blomkålar i affären? Vim fan ska äta de?
Jag vet inte vilket som är bäst; mormors höga tankar om mig, eller morfars insikter.
Bäst just nu2: Jag saknar jobbet. Hur många gör det?
Underligast just nu: "Var femte man i Sverige vill ha Linda Rosing". Till vaddå? Och är det särskilt bra? Tilde Fröling måste få bättre siffror!
All den bästa musiken har med få undantag gjorts utav trasiga knarkare, och många av de största böckerna har skrivits utav självmordsbenägna missbrukare. Jag, en av världens främsta auteurbloggare, (ja, det ska vi väl ändå inte sticka under stolen med, va? Vad fan, är jag problemfri kan jag ju lika gärna strunta i självdistansen, och låta egot svullna upp bäst det vill! Inga halvmesyrer) är helt enkelt för nöjd med livet för att prestera riktigt bra.
Nå, vidare.
Jag har försökt att umgås en del med mina småsyskon den här resan, och följde bland annat med till luftgevärsträningen igår, för att skjuta med de två yngsta systrarna. Mellansystern är en fenomenal skytt. Jag kan tyvärr inte säga hennes bästa placering på rak arm, men hon tillhör eliten här nere. Jag tog plats vid det moderna kolsyregeväret, och började en smula fumligt att försöka bekanta mig med det. På min tid sköt vi med gamla fjäderbössor med spännarm, men nu är det andra tider.
På plats fanns två rasande rara jäntor som instruerade oss skjutande. De skötte sitt jobb med bravur, om än lite fnissigt och trivsamt flirtigt. Ett predatorflin spreds över mitt håriga tryne, men plötsligt kände jag det liksom som om Olefin satt på min högra axel. "Mäh, det där skulle ju för fan kunna vara mina elever!" hörde jag henne liksom säga, som hon sagt så många gånger förr då vi gått på stan. Ja de var en smula svåra att åldersbestämma, men man måste nog säga att de var vuxna iaf. Typ.
I vilket fall som helst så koncentrerade jag mig allt vad jag förmådde, och lyckades skjuta jämt med min lysande syster. Vi hade båda 193 poäng, p.g.a. varsitt slängskott. Yngsta systern kom bara 8 poäng efter. Jag kastade en sista liten förstulen blick mot instruktörerna och smackade lite förnöjt, innan vi for hem. Då vi kom hem, beklagade sig min moder över att jag inte skjutit bättre. Jag försökte att inte ta någon notis om denna fotbollsfanatiska kvinnas förvirrade raljerande, men slog ändå ifrån mig kritiken en smula uppbragt.
Resultat var ju alldeles strålande, speciellt med tanke på att jag inte skjutit med dioptersikte på nästan 10 år. Senast det hände var i lumpen, då vi sköt AK 5. Efter sista skjutningen då jag låg längst fram i övningarna, så sa befälet till mig att "Higge kan gå hem och ta en pilsner, och fira att han är plutonens bästa skytt!".
En sympatisk kille, om än inte den skarpaste kniven i lådan. "Vägen svängde, men det gjorde inte Löjtnantens bil", förklarade han en gång när han kom sent till flottiljen och hade kvaddat sin gamla Volvo.
Bäst just nu: Morfars retorik. Jag hoppas snart kunna sammanställa ett längre dialoginlägg med det bästa ur detta blekingska genis repertoar.
Mormor: Hur går det nu då där uppe i Luleå, har du ingen tjej?
Jag: Hehe, näe, inte än.
Morfar: Finns de fruntimmer å jaga ette däroppe?
Mormor: Åh, det är nog dom som jagar efter honom.
Jag: HAHA! Ja, man tycker det borde vara så... hehe
Mormor: Hähä, inte?
Morfar: Fy fan för fruntimmer.
Mormor: Va säger du lille far?
Morfar: Ja se fy fan för fruntimmer!
Mormor: Ah nä, det menar du inte.
Morfar: Inte det? Joooo...
Jag: *Fniss*
Morfar: Vad ska vi äta till kvällsmat?
Mormor: Vi ska koka lite blomkål.
Morfar: Åh fy för helvete!
Mormor: Så steker vi nån go korv till det.
Morfar: Blomkål... *grinar illa* Jag ska inte ha några jävla grönsaker....
Plötsligt får morfar syn på ett stort blomkålshuvud som ligger på diskbänken.
Morfar: Har du sett en sån jävel? *pekar förskräckt på sin ärkefiende blomkålen*
Jag: Hngf, hngf....
Morfar: Det var det jävligaste, ska de verkligen va nödvändigt, att di ska sälja såna kolossala blomkålar i affären? Vim fan ska äta de?
Jag vet inte vilket som är bäst; mormors höga tankar om mig, eller morfars insikter.
Bäst just nu2: Jag saknar jobbet. Hur många gör det?
Underligast just nu: "Var femte man i Sverige vill ha Linda Rosing". Till vaddå? Och är det särskilt bra? Tilde Fröling måste få bättre siffror!
Kommentarer
Postat av: virre
Ja va ska man me linda till? torka golvet eller nåt sånt=) eller så kan man jämföra sig men henne när man känner sig osmart och ful, Då vet man att man e snyggare och smartare än en person iallfall=)
Trackback
