Higge Erövraren

Jag har nu plockat de släkt-och-vännerliga russinen ur den gråa skånska bullen, och sitter åter på centralen i Göteborg. Sinnestämningen är en slags blandning utav "Äntligen", frustration och irritation. "Äntligen", för att jag snart kliver på tåget som tar mig den återstående sträckan upp till mitt karga, kalla, älskade Norrland. En plats som till skillnad från Nordvästra Skåne, Göteborg, Stockholm och liknande, endast plågas utav ett minimum av det som gör mig så frustrerad och irriterad på platser som den här.

Jag stod på Nordstan innan, och hade plötsligt en kö bakom mig. Jag stod inte i kö själv, men folk ville stå i kö, och ville tydligen göra så bakom mig. Jag blev därför tvungen att upplysa individerna om att jag inte stod i kö.

Sådant slipper man i Luleå. Det slöa tempo som personer framför en på stan håller där, är helt klart att föredra framför fåraktiga och meningslösa köbildningar, som inte leder någonstans. I Norrland är även de negativa effekter som kulturberikning kan medföra i det närmaste obefintliga jämfört med här. Jag har för längesen passerat den gräns då jag bara önskar livet ur de här jävlarna som springer runt och tigger pengar på olika vis. Jag vill snarare slå ihjäl dom själv, helst något i stil med trottoarscenen i "American History-X".

Att gå in på den här jävla Centralstationen känns som att försöka infiltrera en Al Quaida-cell. Folk ur åtminstone ett 30-tal olika nationaliteter driver omkring och glor surt/lystet på en/ens tillhörigheter.

Alla jävla pundare gör ju inte saken bättre heller.

Nej gott folk, nu klipper vi det här jävla landet strax under Skellefteå, och lever lyckliga i alla våra dagar! Rika som oljearaber på skog och malm!

Fast heja Rögle iaf!

Bäst just nu: När kvällen kommer, så drar jag igång en spellista med 52 låtar av Johnny Cash och kniper mödisen på en flaska Tullamore. Sen somnar jag för att inte vakna förrän jag befinner mig norr om fäcking Gävle.

Sämst just nu: Jag kommer förmodligen att bli till åtlöje på stationen i Luleå. Det finns nämligen en överhängande risk att jag vid kontakten med perrongen, kommer att råka i trans och börja tala i tungor utav ren lycka.

Saker jag skulle önska mig i julklapp, om begränsningar saknades: En Ksp 58 med 12-13 meter patronband med halvmantlat, samt fri disponering av en renhjord på 700-800 djur.