Underbara, underbara snus.
Nu känner jag att det börjar det spåra ur i kommentarsfältet. Följande inlägg kan måhända förefalla en smula övermaga, men det är ni vana vid nu.
Låt mig först bara få förklara. Jag älskar snus, och det är alltid bättre att snusa än inte, om man räknar bort kostnadsaspekten. Det går emellertid inte inte att sätta pris på minnena och känslorna som kommer över mig då jag känner doften av Grov, General, Ettan eller Rapé. Jag minns underbara tider i skolan och lumpen, då vi förbrödrades utav snus, alkohol och de flödande hormonerna.
Jag minns då jag åkte utanpå Björns första Merca, och höll på att få skallen avslagen mot en vägskylt utanför Hotell Lappland. Jag minns då jag trots feber och hosta, ölade iförd min gamla turhatt och vapenrock, och moonade turisterna. Jag minns de skamlösa kompishandtrallorna i tevesofforna framför "Tre Kronor" på elevhemmet. Jag minns då jag och en tjej i klassen idkade fellatio på skjutbanan strax innan älgskytteprovet. Jag minns då jag låg och sov bakfull på fodersäckarna i klövdjurens foderlada, och tjuvbajsade i turist-toan på Lycksele djurpark. Jag minns då jag och Kalle smet iväg till Malmö med flygvapnets Saab 9000 Turbo, och smiskade Celicor på strippen. Jag minns då jag försökte tala sans med en uppriven Ahlström som just hållit på att vådaskjuta en kamrat i skallen på en övning. Jag minns då jag och en nazist som inte var betrodd med vapen, låg i ett fältmarketenteri på en flygbas i Småland och lyssnade på när Charlotte Nilsson vann Euroschlagern i Jerusalem, kvällen efter att Jackie Arklöf och hans kompisar mördat två poliser några mil bort.
Allt kommer över mig, samma sekund jag känner dofterna.
Avhållsamheten handlar delvis om att göra ett statement. Det finns i princip två sorters människor som säger att de kan sluta när de vill; nämligen de som ljuger, och jag. Enda anledningen till att jag nu inte snusar, är att ett flertal människor påstår att jag är beroende. Jag har nu inte rört snus på några dagar, och känner inget särskilt begär. Jag saknar smaken och ruset, that's it.
Jag har nämligen aldrig varit beroende utav snus, inte ens då jag i gymnasiet snusade för 400 kronor i månaden, trots att snuset bara kostade 11-12 kronor dosan. I perioder har jag helt enkelt inte "orkat" snusa, och liksom glömt av det. Sen har jag kanske kommit på att "det var minsann längesen jag snusade, det hade varit gott nu" och köpt någon dosa, men vanligen bara kommit ihåg att snusa upp hälften.
Men under en längre snusfri period kom migränen, som varit borta hela gymnasietiden, tillbaka. Jag har sedan dess försökt hålla igång snuskonsumtionen så gott jag kunnat. Olyckligtvis har vi nu en rövregering av förryckta pisshuvud, som av någon jävla anledning håller på att skatta ihjäl snusandet. I denna tid av viktnedgång, behöver jag de pengarna till nya byxor istället. Alltså inte i första hand tatueringar, som tidigare förivrat hävdats.
Så i kombination med kostnadsfrågan, så passar jag nu på att göra detta av samma anledning som hundar slickar sig mellan benen; för att de kan. Dessutom är det få saker som slår att få säga: "Vad var det jag sa?!"
Elin: Nu far du och stoppar ord i våra munnar. Om jag och Ingvar utsätter någon för dålig sex, så är det för att dom inte förtjänat bättre, är du med? Exempel: "Hu, den här bruden var verkligen ingen höjdare, då orkar jag bara köra b-programmet ikväll". Och så pratar vi inte mer om detta, för jag får hela tiden bilder av en naken Ingvar i mitt huvud. Jag blir upprörd över Karlsson-på-taket-liknelserna, eftersom han är obehaglig.
Sämst just nu: TV4 är fruktansvärt ansvarslösa då de skickar ut ett gäng korvgömmande regnbågstjuvar av Stockholmsmentalitet i skogen, utrustade med T-Röd och elddon. En av dom höll på att brinna upp, och förstod fortfarande då programmet ("Bonde söker fru") sändes, inte hur "vanlig tändvätska" kunde bete sig sådär.
Bäst just nu: Att "Jack Bauers" i favoritserien "24", underbara skoningslöshet och handlingskraftighet nu börjat smitta av sig till filmvärlden. Jag såg för ett tag sedan Luc Bessons nya actionfilm "Taken" och blev mycket positivt överraskad. En något träig Liam Neeson spelar en pensionerad CIA-agent, som får sin dotter kidnappad under dennas vistelse i Paris. Det händer relativt tidigt i rullen, och återstoden är en formidabel slakt i vansinnigt tempo, där en mycket arg Liam Neeson avrättar högvis med Balkanmafiosos och arabiska människohandlare. Det här är verkligen en "feel good-film" i ordets rätta bemärkelse.
Lite tveksamt just nu: Sitter med wurstkäse i mustaschen, och känner mig en smula besudlad. Fast god var den, korven med ostsås i.
Låt mig först bara få förklara. Jag älskar snus, och det är alltid bättre att snusa än inte, om man räknar bort kostnadsaspekten. Det går emellertid inte inte att sätta pris på minnena och känslorna som kommer över mig då jag känner doften av Grov, General, Ettan eller Rapé. Jag minns underbara tider i skolan och lumpen, då vi förbrödrades utav snus, alkohol och de flödande hormonerna.
Jag minns då jag åkte utanpå Björns första Merca, och höll på att få skallen avslagen mot en vägskylt utanför Hotell Lappland. Jag minns då jag trots feber och hosta, ölade iförd min gamla turhatt och vapenrock, och moonade turisterna. Jag minns de skamlösa kompishandtrallorna i tevesofforna framför "Tre Kronor" på elevhemmet. Jag minns då jag och en tjej i klassen idkade fellatio på skjutbanan strax innan älgskytteprovet. Jag minns då jag låg och sov bakfull på fodersäckarna i klövdjurens foderlada, och tjuvbajsade i turist-toan på Lycksele djurpark. Jag minns då jag och Kalle smet iväg till Malmö med flygvapnets Saab 9000 Turbo, och smiskade Celicor på strippen. Jag minns då jag försökte tala sans med en uppriven Ahlström som just hållit på att vådaskjuta en kamrat i skallen på en övning. Jag minns då jag och en nazist som inte var betrodd med vapen, låg i ett fältmarketenteri på en flygbas i Småland och lyssnade på när Charlotte Nilsson vann Euroschlagern i Jerusalem, kvällen efter att Jackie Arklöf och hans kompisar mördat två poliser några mil bort.
Allt kommer över mig, samma sekund jag känner dofterna.
Avhållsamheten handlar delvis om att göra ett statement. Det finns i princip två sorters människor som säger att de kan sluta när de vill; nämligen de som ljuger, och jag. Enda anledningen till att jag nu inte snusar, är att ett flertal människor påstår att jag är beroende. Jag har nu inte rört snus på några dagar, och känner inget särskilt begär. Jag saknar smaken och ruset, that's it.
Jag har nämligen aldrig varit beroende utav snus, inte ens då jag i gymnasiet snusade för 400 kronor i månaden, trots att snuset bara kostade 11-12 kronor dosan. I perioder har jag helt enkelt inte "orkat" snusa, och liksom glömt av det. Sen har jag kanske kommit på att "det var minsann längesen jag snusade, det hade varit gott nu" och köpt någon dosa, men vanligen bara kommit ihåg att snusa upp hälften.
Men under en längre snusfri period kom migränen, som varit borta hela gymnasietiden, tillbaka. Jag har sedan dess försökt hålla igång snuskonsumtionen så gott jag kunnat. Olyckligtvis har vi nu en rövregering av förryckta pisshuvud, som av någon jävla anledning håller på att skatta ihjäl snusandet. I denna tid av viktnedgång, behöver jag de pengarna till nya byxor istället. Alltså inte i första hand tatueringar, som tidigare förivrat hävdats.
Så i kombination med kostnadsfrågan, så passar jag nu på att göra detta av samma anledning som hundar slickar sig mellan benen; för att de kan. Dessutom är det få saker som slår att få säga: "Vad var det jag sa?!"
Elin: Nu far du och stoppar ord i våra munnar. Om jag och Ingvar utsätter någon för dålig sex, så är det för att dom inte förtjänat bättre, är du med? Exempel: "Hu, den här bruden var verkligen ingen höjdare, då orkar jag bara köra b-programmet ikväll". Och så pratar vi inte mer om detta, för jag får hela tiden bilder av en naken Ingvar i mitt huvud. Jag blir upprörd över Karlsson-på-taket-liknelserna, eftersom han är obehaglig.
Sämst just nu: TV4 är fruktansvärt ansvarslösa då de skickar ut ett gäng korvgömmande regnbågstjuvar av Stockholmsmentalitet i skogen, utrustade med T-Röd och elddon. En av dom höll på att brinna upp, och förstod fortfarande då programmet ("Bonde söker fru") sändes, inte hur "vanlig tändvätska" kunde bete sig sådär.
Bäst just nu: Att "Jack Bauers" i favoritserien "24", underbara skoningslöshet och handlingskraftighet nu börjat smitta av sig till filmvärlden. Jag såg för ett tag sedan Luc Bessons nya actionfilm "Taken" och blev mycket positivt överraskad. En något träig Liam Neeson spelar en pensionerad CIA-agent, som får sin dotter kidnappad under dennas vistelse i Paris. Det händer relativt tidigt i rullen, och återstoden är en formidabel slakt i vansinnigt tempo, där en mycket arg Liam Neeson avrättar högvis med Balkanmafiosos och arabiska människohandlare. Det här är verkligen en "feel good-film" i ordets rätta bemärkelse.
Lite tveksamt just nu: Sitter med wurstkäse i mustaschen, och känner mig en smula besudlad. Fast god var den, korven med ostsås i.
Kommentarer
Trackback
