Higge Erövraren

Något utav det värsta jag vet är när folk underskattar ens intelligens. Som liten kändes det som ett slag i ansiktet när vuxna bokstaverade hemligheter som jag utan problem kunde uttyda. Higge var vid dessa tillfällen ett utomordentligt rasande litet unikum av slughet, som väl egentligen borde ha gjort någon slags våldsam revolt, eller nåt. Istället har man lagrat de där demonerna i sitt spatiösa inre. 

Det har nästan blivit lite sport att kväva våndan av allt gammalt skit som man råkat ut för. Jag är rätt rutinerad nu, måste jag säga. Känner jag en besvikelse komma, så stryper jag alla känslor och dödar förhoppningarna. Det låter sig numera göras med sådan bravur att jag förmodligen kan beskrivas som osårbar. Ingen kommer åt mig, och det känns faktiskt rätt skönt.

Vad som däremot kan irritera mig en smula, är att jag fortfarande har svårt att släppa gamla oförrätter från tiden då jag mådde dåligt, var rädd och inte vågade slåss. Då var jag ett lätt offer för allt möjligt mänskligt avskräde som sökte någon att plåga som inte slog tillbaka. Jag var ett nyblivet skilsmässobarn som nyss upptäckt att ingen av mina vänner verkligen ställde upp när det gällde. Det kan man dock inte lasta dom för. Vem mådde inte skit i högstadiet? Alla hade väl sina demoner att slåss mot, och skolan var säkerligen helvetet på jorden för fler än mig.

Förutom invandrargängens generella trakasserier utav alla på skolan, så är det särskilt en grej jag minns, och som fortfarande grämer mig nästan lika mycket nu som då.

Jag lät en kille som var huvudet kortare spotta mig i örat på skolbussen. Det hände vid ett flertal tillfällen. Han var ett år äldre, och hade alltid en större kompis med sig. Att jag inte vågade göra något mot den där lille skiten gödde ett ofantligt självförakt. Som livsform och människa var jag fullständigt värdelös.

Som litet barn blir man ofta itutad att våld inte löser något, att det är fegt att slåss, och att det är den som vågar backa som är modig. Det kanske är en lämplig pedagogik för att hindra slagsmål på dagis, men då barn blir äldre borde de få veta sanningen. Kan man bortse från att boken "Ondskan" är inpyrd utav Jan Guillous självbelåtenhet, och att huvudpersonen "Erik" är marinerad i samma dunderhonung som Carl Hamilton, så är det bara att konstatera att boken har rätt i sak.

Om någon gör illa dig, ska du slå tillbaka. Översittare och mobbare är rädda fegisar, de går inte på offer som slår tillbaka. Så är det. Sen kan flanellpyjamaspacifisterna rabbla hur mycket gammal unken ghandipropaganda de vill, det är ändå bara skitsnack.

Att prata med lärare och kuratorer hjälper inte. En kille som var idrottlärarnas favorit, och som var extremt stark och vältränad, brukade ofta dra mig i håret genom korridorerna i högstadiet. Det roade honom att bogsera mig i håret, fram och tillbaka i spottloskorna och golvsmutset i de 30-40 meter långa korridorerna.

När jag därför för första och sista gången tjallade till kuratorn, ropades både hans och mitt namn upp i högtalarsystemet. Sedan fick jag sitta inne hos kuratorn, öga mot öga med honom. Under ett av de mest förnedrande ögonblicken av mitt liv, tog jag tillbaka anklagelserna, och menade att det nog inte varit så farligt. Han duperade utan problem kuratorn, och menade att han trodde jag var helt med på det, och att allt bara varit en lek.

Jag bet ihop och tog skiten resten av högstadiet, hatade mig själv ännu mer och litade aldrig mer på någon vuxen i skolan.

En utav de absolut värsta människorna på skolan var en kille från Polen, som såvitt jag vet bodde med sin ensamstående mamma. Ena dagen sprang han invandrargängens ärenden, andra dagen kom han rakad med bomberjacka och Dr. Martens och hängde med nassarna. Han var våldsam, hotfull och farlig. Dessutom var han äcklig, och bajsade i en tjejs väska en gång. En annan gång pissade han i ett vattengevär, och sprutade ner folk. 

Då jag börjat läsa på LTU i Luleå, fick jag höra att han gått ner sig. Tydligen hade han sugit av en kille i en gränd för en hundring till amfetamin. Det gladde mig. För ett par år sedan fick jag höra att han dött av en överdos heroin, och jag tyckte ärligt talat att det var ett bra besked. Gör det mig till en dålig människa? Många som aldrig råkat illa ut själv, utan genomlevt sina skolår utan våld och förnedring skulle nog säga det.

För mig har de där människorna dock inget värde. Jag har ju ingen skyldighet att känna något medlidande, eller hur? Alla har de efter skolan plågats av svåra olyckor, missbruk och trasiga kroppar, och det gläder mig lika mycket varje gång jag hör om det. Hade jag gjort något då istället, så hade jag kanske inte ens kommit ihåg dom. Nu har jag istället alltid kvar det där i mig, att jag var ett offer. 

Att många i tonåren funderar över döden är ju ingen nyhet, och jag var inget undantag. Liksom många andra hade man ju fantasier om att ta livet av sig, och det kändes emellanåt som en lämplig utväg. Jag hade t.o.m. en "Svullosnara" (Micke Dubois hade ju en snara upphängd en längre tid i sitt förråd, som han tyvärr till slut hängde sig i) upphängd under en tid, som jag brukade gå och sitta med ibland. Det kändes bra på något sätt. Att faktiskt skutta ner med svullosnaran runt halsen kändes visserligen rätt avlägset, men själva grejen var ju att jag kunde dra ifrån all skit när jag ville, och det kändes skönt på något sätt. 

Någon gång i 8an hade vi dock info med syo-konsulenten, och jag fick då veta att man kunde söka sig bort från kommunen i sitt gymnasieval. Det var bara att söka en utbildning som inte fanns på orten. Då fick man dessutom en massa pengar av hemkommunen. Det skulle dessutom visa sig att Klippans kommun var en av de generösare kommunerna i detta avseende. Att fly till Norrland och börja om från början kändes som ett alldeles fantastiskt alternativ, och det skulle visa sig bli det bästa beslutet jag någonsin tagit.

Nu får man kanske intrycket av att jag skulle vara en förbittrad och olycklig typ, men så är långtifrån fallet. Jag är väldigt nöjd med att vara mig, och skulle inte byta med någon. Varför jag skrev om all den här gamla skiten vet jag egentligen inte. Tanken var att jag skulle skriva om Hulk Hogans dotter Brooke Hogan, som vildsint ska ha hävdat att hennes bröst är äkta.  Hahaha! Därav inledningen i inlägget, att jag ogillar när folk tror jag är dum. Nu blev det dock en massa gamla tråkigheter istället.

Elin: Det är en ofantlig tur för patriarkatet att ni aldrig tycks inse vår svaghet, och vilken kolossal makt som vulvan besitter. Att ge kvinnorna vaginan, var som om man gav Tobbe i "En annan del av Köping" en atomubåt. Han har inget hum om hur den ska användas, eller hur man avlossar kärnvapenmissilerna. Och det är en jävla tur för oss alla.

Jag är förresten knappast ensam om att ventilera dessa faktum. Varenda stå-uppare från Lenny Norman till Chris Rock har tjatat sig harmynta om det, men sånt tas förstås inte på allvar. "It's funny 'cause it's true" är dock mer än något annat en regel inom stå-uppkomiken.

Olefin: Jag saknar dig också. Men jag kommer så småningom att dyka upp i Uppsala!

Bäst just nu: Fler löneökningar att vänta, enligt chefen.

Sämst just nu: Nu kommer första snön vilken dag som helst!