Higge Erövraren

Så, inga vidare reflektioner på det förra inlägget? Nähä, det tolkar jag som medhåll då.

Vidare.

Jag har noterat att ett problem för tjejer i många relationer är att dom upplever det som att deras killar inte "klippt navelsträngen", och att dessa låter sig styras av sina mödrar. Modern är fortfarande en stor del i killens liv; hon styr och inkräktar i många fall på det som flickvännen anser vara privat territorium.

Ibland blandar modern sig direkt i hur paret lever sitt liv, och ibland kanske flickvännen upplever att killen är för snar att gå till sin mamma för att få hjälp och råd med saker och ting i vardagen. Samtliga tjejer som besväras utav fenomenet, anser detta vara "avtändande". Det som verkar mest besvärande, förefaller vara då modern gång efter annan tillåts "inkräkta" med pojkvännens goda minne, eller utan att denne opponerar sig och kräver lite distans.

Tjejer vill inte se sin kille bli passiva eller underkasta sig någon, speciellt inte en annan kvinna.

Jag finner det hela väldigt fascinerande, dels för att jag först alldeles nyligen fått upp ögonen för fenomenet som sådant, och dels för att jag alls inte kan relatera. Eller?

Jag flyttade hemifrån då jag var alldeles nyss fyllda 16, och påbörjade ett helt nytt liv. Det blev en tillvaro fylld av experimenterande, svineri och "uppror". Men också ökat eget ansvar och karaktärsbyggnad. Jag fick själv se till att få i mig mat, tvätta kläder och sköta räkningar. Visst gjordes många dumheter och misstag (jag har dock aldrig missfärgat en tvätt), och visst var det en lite instabil tillvaro. Men jag skulle inte byta den tiden och de lärdomar jag fick mot något annat.  

Något jag ständigt hade ganska dåligt samvete för, var att jag skötte kontakten med familjen nere i Skåne (jag hade alltså flyttat till Lycksele) rätt så dåligt. Ibland gick det nog ett par månader innan jag ringde morsan, och jag minns vilken lättnad det var när man lyckats ta sig i kragen och ringa alla berörda nere i Skåne. Då kunde man slappna av ett tag igen, och fokusera på livet och tonårsbryderierna. 

Nu hade jag vid den här tiden sedan ganska länge kört med modellen avskärma mig och att försöka hantera alla problem själv, så att jag sällan pratade med folk i familjen var iofs inget nytt.

Men för att återgå till ämnet, så kom jag ju på att jag visst har erfarenhet av "mammiga" partners. Jag bodde ett år med en snubbe då vi gick i trean, och han pratade med sin morsa varje dag. Jag anmärkte visserligen aldrig på det, även om det kunde irritera mig som fan emellanåt. Jag begrep inte varför de var tvungna att prata varje dag. Varför brydde hon sig sådär? Han var visserligen den yngste av tre bröder, vilket säkert hade en del med saken att göra. Men ändå!

Var det så det var tänkt att det skulle vara? Att han orkade? Att hon orkade? Dessutom tyckte jag hans föräldrar var naiva och alldeles för förlåtande. Han kunde faktiskt behövt en rejäl uppsträckning. I mitt fall var saken lite omvänd. Mina anhöriga verkade utgå ifrån att jag var förtappad och förlorad (vilket jag kan ha förståelse för), men det var jag ju aldrig. Visst dracks det en jäkla massa, allt ifrån folköl till grumligt hemkört och veterinärsprit, men jag sniffade aldrig, rökte inte på och blandade aldrig med läkemedel. 

Dessutom gick jag alltid till skolan, oavsett hur full jag varit dagen innan, eller hur dåligt jag hunnit nyktra till. Skolka har jag faktiskt aldrig gjort. Det är nästan så jag skäms lite i efterhand.

Nå, för att återigen återgå till ämnet, så slog mig ännu en sak angående mammiga pojkvänner: Pappiga flickvänner!

Jag har ju faktiskt upplevt exakt samma sak som mina tjejkompisar! Pappa mig hit och pappa mig dit! Oj så irriterande! Jag känner faktiskt alltid hur irritationen griper mig då en tjej börjar hänvisa till vad pappa har sagt. Jag har lärt mig att bilda mina egna åsikter, och det gör jag. Ibland delar jag någon annans om de är sunda och logiska, men jag gör alltid en grundlig utvärdering själv.

Dessutom föredrar jag frigjorda och självtänkande kvinnor. Det är alltid lika uppfriskande och glädjande då man träffar någon som uppenbarligen tänker mycket, och har många egna tankar och synsätt på saker och ting. När någon däremot bara är en "påse" som fått innehåll ur pappasäcken, ja, det går bort. "Avtändande" är nog en jävligt bra beskrivning på vad det är.

"Pappa ska hjälpa mig byta däck på bilen", "Pappa ska hälla på K-sprit innan besiktningen", "Pappa sa att vi borde hälla vitpeppar i rabatten", "Pappa sa att han kände en som hade en bra bil till salu", "Pappa lagade cykeln", Pappa vet hur vi ska beskära äppelträdet", "Pappa kan fixa rabatt på den där tapeten"... Någon som känner igen sig?

Nä, ryck upp er för fan. Nog nu!

Em: Ja, alla med ett logiskt sinne och en väl fungerande syresättning i knoppen gör det. Inga konstigheter.

Bäst just nu: De nya grannarna vägg i vägg har ett gammalt väggur, som går exakt på minuten. Det slår högt med djupa klara toner, som går rakt genom väggen. Det låter exakt som min gammelmormor och gammelmorfars gamla väggur gjorde, och jag blir lika glad varje gång jag hör det. Jag ligger i sängen och räknar slagen när jag ska sova, och kommer ihåg alla saker från deras gamla lägenhet i Kalmar.

Sämst just nu: Inte nåt. Jo, en fläskfilé i kylen har nog hunnit bli dålig. Men vad fan, vi lever i i ett I-land. Det finns fler.