Lögner?
Nu har det gått skitlänge sen förra inlägget, vilket kompenserats med ganska klen uppdatering på min mobila blogg.
Nu har jag däremot en speciell agenda i mitt skrivande, som länge pockat på att tas itu med. Det slog mig nyss på frukosten som intogs på farsans hotell, då jag kontemplerade gårdagen; den fjärde dagen av dryckenskap tillsammans med Olefin och hennes vän (kollega och killpolare, inte som "Pekka Heino med 'vän'") Fredrik (Fredrik är en person så gedigen och förträfflig att han och hans upptåg kommer att föräras ett alldeles eget inlägg här, då jag fått tillbörlig sömn och vila).
Gårdagskvällen var väldigt lugn, och spenderades huvudsakligen med att berätta självupplevda historier ur våra liv.
Här kommer jag till ovan nämnda agenda. Av någon outgrundlig anledning har jag av naturen begåvats med ett väldigt bra minne, som tillåter mig att med stor detaljrikedom återberätta händelser som utspelat sig för många år sedan. Inte sällan upplever jag att historierna mottas med skepsis, av de som lyssnar och finner berättelserna för otroliga för att vara sanna.
En sådan är berättelsen om det stora "hopparslagsmålet" i Hällnäs utanför Vindeln i Västerbotten. Jag berättade igår historien om hur jag efter överfall från åtskilliga medelålders ordningsvakter, som späd 17-åring hemforslats av tvenne grisar, och med djupa märken efter handfängsel tvingats förklara för fadern om vad som hänt. Efter denna förtäljdes alltså historien om det stora "hopparslagsmålet", vilken är ett epos så till bredden fyllt av hjältemod, hopplösa odds, brutna revben och fälgkors, att den låter smått otrolig.
I skrivandets stund har jag inget minne av att den någonsin tidigare skildrats här, men nu är det dags. Nästa inlägg kommer helt och hållet att enbart skildra denna händelse, som jag tidigare undvikit att nedteckna då den lätt kan uppfattas som självförhärligande och våldsglorifierande.
Trots risken att Münchausenstämplas, känner jag nu att det är dags att den berättas på bloggen.
Nu har jag däremot en speciell agenda i mitt skrivande, som länge pockat på att tas itu med. Det slog mig nyss på frukosten som intogs på farsans hotell, då jag kontemplerade gårdagen; den fjärde dagen av dryckenskap tillsammans med Olefin och hennes vän (kollega och killpolare, inte som "Pekka Heino med 'vän'") Fredrik (Fredrik är en person så gedigen och förträfflig att han och hans upptåg kommer att föräras ett alldeles eget inlägg här, då jag fått tillbörlig sömn och vila).
Gårdagskvällen var väldigt lugn, och spenderades huvudsakligen med att berätta självupplevda historier ur våra liv.
Här kommer jag till ovan nämnda agenda. Av någon outgrundlig anledning har jag av naturen begåvats med ett väldigt bra minne, som tillåter mig att med stor detaljrikedom återberätta händelser som utspelat sig för många år sedan. Inte sällan upplever jag att historierna mottas med skepsis, av de som lyssnar och finner berättelserna för otroliga för att vara sanna.
En sådan är berättelsen om det stora "hopparslagsmålet" i Hällnäs utanför Vindeln i Västerbotten. Jag berättade igår historien om hur jag efter överfall från åtskilliga medelålders ordningsvakter, som späd 17-åring hemforslats av tvenne grisar, och med djupa märken efter handfängsel tvingats förklara för fadern om vad som hänt. Efter denna förtäljdes alltså historien om det stora "hopparslagsmålet", vilken är ett epos så till bredden fyllt av hjältemod, hopplösa odds, brutna revben och fälgkors, att den låter smått otrolig.
I skrivandets stund har jag inget minne av att den någonsin tidigare skildrats här, men nu är det dags. Nästa inlägg kommer helt och hållet att enbart skildra denna händelse, som jag tidigare undvikit att nedteckna då den lätt kan uppfattas som självförhärligande och våldsglorifierande.
Trots risken att Münchausenstämplas, känner jag nu att det är dags att den berättas på bloggen.
Kommentarer
Trackback
