Om att avliva hundar.
SPOILERVARNING! En del av handlingen i "Marley & Me" avslöjas nedan.
Har nyss ägnat förmiddagen åt att se "Marley & Me", med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag är inget större fan utav någon av dom, jag gillar Luke Wilson bättre än Owen. Sedan har jag alltid tyckt "Rachel" i "Vänner" varit en vidrig karaktär, som representerat många av de fel som kan återfinnas hos framstjärtshalvan av jordens befolkning.
Filmen var egentligen en enda lång jävla pina. Wilsons karaktär är gift med Anistons, och tillsammans skaffar dom en hund. Det är en gul Labrador som förefaller gravt efterbliven, och som är en vidrig pest resten av filmen. Gång efter annan hittar kräket på dumheter, medan Wilson passivt såsar runt och låter det ske, som någon jävla Sobrilsnattare. Jag blir vansinnig på hans inkonsekventa handlande, och loja svaghet. Jag kunde hålla en 45 kilos Schäfer innan jag kom i puberteten, men Hollywoodhunken Wilsons tafatta karaktär duger inte ens till att bemästra en ordinär lönnfet, hängörad toastolsbulimiker. Det är ju inte ens realistiskt!
Jag hoppades under hela första halvan av filmen att Aniston äntligen skulle få ett psykbryt och göra ett "Murder/Suicide" på sin fruktansvärda hund, och den svage maken. Men nej.
Men i slutet av filmen har det gått en tid, och kräket börjar visa tecken på åldersvaghet. "YES" tänker jag då, "den kommer att hinna dö innan filmjäveln är slut!". Men redan då förnimmer jag en svag känsla i maggropen, och förbannar mig själv. Jag fixar inte hundavlivningar, de är det sorgligaste jag vet.
Jag har varit med om att "ta bort" två egna hundar, en när jag var 9, och en när jag var 20 och hade permission från lumpen. Jag bröt ihop totalt vid båda. Man kommer dit och har intalat sig att man utför en barmhärtighetshandling. Dom rakar ena frambenet på hunden, och letar upp en ven. Hunden får en spruta lugnande först, och tittar undrande på en, eftersom man snörvlar och pratar tröstande, stryker den över huvudet.
Sedan får hunden antingen en stor spruta, eller en hel flaska dropp (beroende på hundens storlek), med "avlivningsvätska", den heter så; död är dess enda syfte. Och så kommer en känsla av ett fruktansvärt svek över en; Jag har tagit dit någon jag älskar, och som älskar mig mer än något annat, för att döda denna. Avlivningsvätskan åker in och verkar på någon halvminut, hunden släpper sitt kiss, och livet försvinner ur ögonen på den. Jag tjuter, snörvlar, hulkar och dreglar, gråten svider i halsen och jag ber den om förlåtelse och önskar att den kunde börja leva igen. Men det gör den inte.
Så efter att varit arg hela filmen, så måste jag resa mig och svära högt: "ÄH JÄVLA SKIT DÅ, FAAN" och gå ut i köket för att diska något. Annars hade underläppen börjat darra. Alltså; "Marley & Me" gör mig först arg, och sedan ledsen. Vad är det för svineri att hitta på en så diabolisk film?
Fy fan!
Vidare!
Samma mamma? Den gamle Marvelskurken "The leader" och killinggängets Martin Luuk.
Moar: Nej, ingen singel. Inte i hela världen. De är inte riktiga vet du, i huvudet.
Anneli: Jag flyttar ingenstans. Eventuellt temporärt till Afghanistan, men that's it.
Elsa: Visst, du måste bara hitta en lämplig hane. Lycka till.
Bäst just nu: Mr Conway Twitty (Spotifiera). Lite skön antiironi.
Sämst just nu: Vet inte.
Har nyss ägnat förmiddagen åt att se "Marley & Me", med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag är inget större fan utav någon av dom, jag gillar Luke Wilson bättre än Owen. Sedan har jag alltid tyckt "Rachel" i "Vänner" varit en vidrig karaktär, som representerat många av de fel som kan återfinnas hos framstjärtshalvan av jordens befolkning.
Filmen var egentligen en enda lång jävla pina. Wilsons karaktär är gift med Anistons, och tillsammans skaffar dom en hund. Det är en gul Labrador som förefaller gravt efterbliven, och som är en vidrig pest resten av filmen. Gång efter annan hittar kräket på dumheter, medan Wilson passivt såsar runt och låter det ske, som någon jävla Sobrilsnattare. Jag blir vansinnig på hans inkonsekventa handlande, och loja svaghet. Jag kunde hålla en 45 kilos Schäfer innan jag kom i puberteten, men Hollywoodhunken Wilsons tafatta karaktär duger inte ens till att bemästra en ordinär lönnfet, hängörad toastolsbulimiker. Det är ju inte ens realistiskt!
Jag hoppades under hela första halvan av filmen att Aniston äntligen skulle få ett psykbryt och göra ett "Murder/Suicide" på sin fruktansvärda hund, och den svage maken. Men nej.
Men i slutet av filmen har det gått en tid, och kräket börjar visa tecken på åldersvaghet. "YES" tänker jag då, "den kommer att hinna dö innan filmjäveln är slut!". Men redan då förnimmer jag en svag känsla i maggropen, och förbannar mig själv. Jag fixar inte hundavlivningar, de är det sorgligaste jag vet.
Jag har varit med om att "ta bort" två egna hundar, en när jag var 9, och en när jag var 20 och hade permission från lumpen. Jag bröt ihop totalt vid båda. Man kommer dit och har intalat sig att man utför en barmhärtighetshandling. Dom rakar ena frambenet på hunden, och letar upp en ven. Hunden får en spruta lugnande först, och tittar undrande på en, eftersom man snörvlar och pratar tröstande, stryker den över huvudet.
Sedan får hunden antingen en stor spruta, eller en hel flaska dropp (beroende på hundens storlek), med "avlivningsvätska", den heter så; död är dess enda syfte. Och så kommer en känsla av ett fruktansvärt svek över en; Jag har tagit dit någon jag älskar, och som älskar mig mer än något annat, för att döda denna. Avlivningsvätskan åker in och verkar på någon halvminut, hunden släpper sitt kiss, och livet försvinner ur ögonen på den. Jag tjuter, snörvlar, hulkar och dreglar, gråten svider i halsen och jag ber den om förlåtelse och önskar att den kunde börja leva igen. Men det gör den inte.
Så efter att varit arg hela filmen, så måste jag resa mig och svära högt: "ÄH JÄVLA SKIT DÅ, FAAN" och gå ut i köket för att diska något. Annars hade underläppen börjat darra. Alltså; "Marley & Me" gör mig först arg, och sedan ledsen. Vad är det för svineri att hitta på en så diabolisk film?
Fy fan!
Vidare!
Samma mamma? Den gamle Marvelskurken "The leader" och killinggängets Martin Luuk.
Moar: Nej, ingen singel. Inte i hela världen. De är inte riktiga vet du, i huvudet.
Anneli: Jag flyttar ingenstans. Eventuellt temporärt till Afghanistan, men that's it.
Elsa: Visst, du måste bara hitta en lämplig hane. Lycka till.
Bäst just nu: Mr Conway Twitty (Spotifiera). Lite skön antiironi.
Sämst just nu: Vet inte.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det är jobbigt när man måste ge den en gyttorp i stället för en spruta. Men man slipper gulla med hunden så att den fattar att något är på gång. Har aldrig fixat det med avlivningar heller och jag blev lite tät i näsan till den filmen också..
Postat av: Elsa
lycka till till mig :D
Postat av: Elin
Usch, det är riktigt tungt att avliva husdjur. Men man kan också bryta ihop om man står på andra sidan sprutan. Vi fick in två friska glada hundar för avlivning till Ultuna en gång när det var min tur att ha avlivningar. Matte hade inte tid med hundarna och ville inte att någon annan skulle ha dem ¨trots att vi försökte övertala. Jag tror hela avdelningen bölade när vi var färdiga, Det var helt klart den värsta avlivling jag varit med om, egna djur inräknade.
Trackback
