Higge Erövraren

Nu är sommarjobbandet i Tornedalen slut, och allt är som vanligt igen (förutom att det fortfarande är städat i lägenheten). Jag ber förresten om ursäkt för det dåliga bloggandet, med tillbakagången till den normala vardagen så hoppas jag att det ska bli bättre nu.

Idag följde jag med Elsa och snyltade till mig ett tvåveckors gratismedlemskap på det flashiga gymmet inne i stan. Där var ganska lugnt och skönt, inte mycket folk. Någon enstaka cool kille, någon stylad 16-årig pinuppa som just utvecklat bröst, samt en något äldre jänta som köpt väldigt mycket bröst. Sen var där även någon pinsam gubbe och några f.d. tjockisar som skinnet inte hunnit dra ihop sig på. Det gamla vanliga gymfolket alltså.

Jag tyckte lätt jag var grymmast som bara nötte roddmaskin i 13 km, i mina fula mjukisar och min urtvättade gamla t-shirt. Dessutom hade jag Lemmy i spellistan.

Efter avslutad träning hörde min käre gamle kumpan Psyko-Bob av sig. Han och flickvännen var på väg till Luleå, så vi beslöt att boka bord på mitt stamställe "Allstarbar". Bob blev som väntat väldigt nöjd med valet av restaurang, och jag förbluffades av hur perfekt grillade mina Scampi var. Därefter drack vi kaffe hos Bobs brorsa Axel och hans nya trevliga tjej Unni. Vi kollade lite på Axels bilder från Afghanistan, och dillade lite om ditten och datten.

Bob: Varken Danken eller Drutten laddar ner nåt längre, dom törs inte!
Axel: Jag laddar som vanligt, det gör dom flesta jag känner!
Jag: Jag laddar helt hysteriskt! Förresten har jag hört att det är större risk att få prostatacancer än att åka fast för nedladdning, så vill man vara helt säker så ber man bara en tjej ladda ner åt en, för de löper ju ingen risk alls att få prostatacancer!
Bob: Hahaha, fan vad smart, man ber bara en brud klicka på musen åt en!

Vidare kan jag på tal om Lemmy (Lemmy Kilmister; basist, grundare och frontman i "Motörhead") tipsa om hans självbiografi "White line fever" som är en mycket inspirerande och upplysande bok. Lemmy är en man som i snart 50 år intagit förbluffande mängder droger och alkohol, och som gissningsvis bör ha haft sex med omkring nrämare 15000 kvinnor.

Han är idag 64 år, och kör på som han alltid gjort. I jämförelse ter sig Kizz-stjärnan Gene Simmons som en tafflig nörd, faktum är att även Keith Richards bleknar i jämförelse. Keith är nämligen mer märkt av missbruket, och har dessutom lagt ner allt utom majja och sprit. Lemmy gräver fortfarande i sig amfetamin som om det vore fruktostflingor.

I boken skildrar Lemmy hur han i början av 80-talet gick till en läkare, eftersom han tyckte att det kunde vara en god idé att byta blod, så där som ryktet säger att Keith brukade åka till Schweiz och göra. Han tänkte att han kanske liksom borde rena systemet. Läkaren hade dock andra besked att komma med. "Vi kan inte byta ditt blod. Får du rent blod så dör du. Inte heller kan du ge blod, för ditt blod är så toxiskt, att en frisk människa skulle dö av det."

Lemmy konstaterade att det som är dödligt för andra är normalt för honom, och tvärt om. Så han ryckte på axlarna, och har kört Rock'n'Roll-livet fullt ut sedan dess.

Nu låter det kanske som om jag glorifierar Lmmys bruk av amfetamin (jag kan inte gärna kalla det "missbruk" i hans fall) men det är mest för att jag inte kan annat än imponeras av hur oberörd han tycks vara av det. Det jag sett av amfetaminmissbruk, är att det ställer till folk på ett ganska otäckt sätt. Nervsynapserna börja lattja till sig så den knarkande börjar röra sig väldigt överdrivet och pajasaktigt. Han börjar gå med en starkt tillbakalutad stil och röra överdrivet på armarna. Inte sällan får knarkaren ticks och ryckningar i ansiktet. Dessutom blir denne ofta paranoid, och börjar prata högt för sig själv.

Men inte Lemmy. Det jag kanske mest förvånas över i boken är hans klarsynthet inför vissa saker, som t.ex. politik. Det visar sig dessutom att han och jag har ganska identisk kvinnosyn (Lemmy gillar starka kvinnor som kan stå upp för sig själva, hennes rätt att själv bestämma över sitt eget liv är det som bör prioriteras, istället för att hon ska tvingas in i stereotypfeminismens trista normer där "porr ska krossas", och annat trams). Dessutom är han väldigt fördomsfri, visar det sig. Raser, hur folk klär sig eller vem de har sex med bryr han sig inte om. Om man förresten frågar Gene Simmons hur de 1400 tjejer såg ut som han påstår sig ha haft sex med, så skulle han förmodligen säga att de var väldigt snygga, och det skulle säkert stämma.

Men även här gör sig Lemmys fördomsfrihet synlig; för honom spelar det inte så stor roll om den som vill ha sex med honom inte har berikats med ett enligt samhällsnormen fördelaktigt yttre, han sätter på henne i alla fall. Annars skulle det förresten nog vara svårt även för någon som av vissa inom Metal-världen uppfattas som en Gud, att få till det med ca. 15000 tjejer. Man kan tycka att feministerna borde vilja premiera ett sådant beteende, men icke.

Ingvar: Nä. Det är bättre att prata skånska, även om det ibland hämmar mig i viss mån.

Hocke: Hemliga saker för regeringen.

Sandra: Tack ska du ha. Så är det kanske, jag är bara glad så länge jag kan hålla det uppe.

Elin: Det är lättare att förändra sig om man accepterar och känner igen att det man sysslar med när man "unnar sig" snask eller chips när man har "varit duktig" och gått på gymmet eller promenerat en längre sträcka, faktiskt är ett klassiskt missbruksbeteende. Det kan vara svårt att acceptera, men så är det. Rökare, knarkare, alkisar och fetton, vi är samma jävla missbrukare allihopa. Men när man vågat erkänna det så är det ganska skönt att bryta mönstret.

Så länge man känner att man minsann har rätt att unna sig något ibland, så kan man lika gärna skita i att försöka göra något åt det, för då har man inte accepterat sitt problem (eller så tycker man fortfarande att smaken av chips har prioritet över att slippa skämmas på stranden). Däremot så ser jag inte vitsen med att som nyktra alkisar, vara helt avhållsamma och anse sig "maktlösa inför missbruket". Det är bara trams. Ingen är maktlös inför att välja vad man stoppar i sin egen mun med sina egna händer (såvida ingen håller en pistol mot ens huvud).

Jag äter tårta när någon fyller år, och någon enstaka gång kan jag äta lite choklad för att det är gott, eller för att liksom visa för mig själv att jag är stark nog att bara äta någon bit utan att sedan anfalla lösgodiset på Kvantum som ett påtänt tryffelsvin. Poängen är den att jag aldrig "unnar" mig det där, utan om jag äter något sött, är det för att det är rätt sak att göra just då. Jag tycker det är lite asocialt att sitta som en otacksam fårskalle och tacka nej när någon bjuder på feödelsedagstårta, speciellt om orsaken är att jag är feg och inte litar på att jag sedan är stark nog att sätta gränser för hur mycket jag ska trycka i mig.

Hmm, det här hade ju nästan förtjänat ett eget inlägg... Nåväl.

Sämst just nu: Jag råkade somna i soffan, vakna vid 6 och kan inte somna om. Jobb klockan 10.

Bäst just nu: Solen skiner.