Higge Erövraren

Nu sitter jag åter vid datorn i min röda flanellpyjamas med Nalle Puh på bröstet, och ska försöka skildra en av dessa episoder i tillvaron som gör allt det andra värt att uthärda. 

I onsdags begav jag mig till den lilla västerbottniska byn Adak för att fira jul med min gamle vän Ejvind. Ejvind är alltför sällan skildrad på bloggen, vilket är synd. Han är nämligen så kompromisslöst styrd av primitiva instinkter, att han utgör en nästintill oslagbar bloggmaterialsproducent.

För att bäst beskriva hans karaktär kan man likna honom vid en gammal Labrador i en värld av löptikar; okomplicerad, snäll, obrottsligt lojal och ständigt juckande på vadhelst som kan nedläggas.

Ingen har nämligen någonsin tyckt om något så mycket som Ejvind tycker om vagina.

Man hade kunnat ge honom Frodos uppdrag att ta Saurons ring till "Domedagsberget", om man bara hade kunnat lägga in någon slags sexgaranti vid utfört uppdrag. Då hade han tagit sig dit småspringande med ett lystet flin på läpparna, bärandes en kompass i form av sin erigerade byxführer, slagit ihjäl allt som kom i vägen och utfört uppdraget.

Sedan hade han inkasserat samlaget och sagt: "Ja hä va då fan värt ä!".

Kort sagt; Ejvinds penis styr honom hårdare än Adolf styrde Nazityskland. Detta gör förstås även att stackars Ejvind hamnar i bekymmer gång efter annan.

Då jag kom fram till Ejvinds nya hus, stod han och lagade Tjäder åt oss. Jag hade inte sett huset tidigare som han nu bor i, men det var ett trivsamt gult tvåvåningshus med källare, uthus, ett litet garage och fristående bastu + badtunna. Vagnparken var norrländskt komplett med ny Ski-Doo Renegade 800, och en Can-Am fyrhjuling.

Den första kvällen tog vi det lugnt med glöggmys, bastade och åkte runt med snöskotern och hälsade på olika folk. Ski-Doons dryga 150 hästar i drygt 60-cm puder gjorde t.o.m. en snöskoterskeptiker som mig lyrisk. Jag har aldrig varit åkrädd med Ejvind, eftersom jag litar fullständigt på hans förmåga att framföra i princip vilket som helst av de fortskaffningsmedel vi använder i västvärlden. Omvänt är det dock annorlunda.

Ejvind skrek som om han fått pungen i ett våffeljärn när jag fick prova skotern ordentligt, och vi svinade iväg med framskidorna pekandes upp i luften. För att vara skåning är jag dock inte så dålig på att köra, så vi kom faktiskt hem helskinnade. 

"Imorrnbitti bli' ne 'blöta' till frukost" sa Ejvind glatt innan vi gick och la oss. "Blöta" innebär att man låter några hårda tunnbrödskivor ligga och mjukna ordentligt i hett skinspad, sedan tar man upp dom och låter en rejäl klump smör smälta över. Sen äter man det till skinka, eller vad man nu önskar. Ett slags norrländskt "dopp i grytan", alltså.

När blötan och senare även julfirandet hos Ejvinds föräldrar var avklarat, så kom det lite folk förbi hos Ejvind. En av dessa var "vagnchefen", som tillhör en ny generation Adakbor som nyss växt fram, och börjar kunna vara med och leka med oss ur den äldre skolan. Hon var en kul prick som är vagnchef på en Strf 90 och som gillar sexscenen med puckelryggen i "300".

Vi vandrade sedan samlat vidare till Ola och Lotten, som hade hela släkten samlad. Där korkade vi upp på allvar.