Juhupp
Förra inlägget var enbart menat att vara skojigt, men någonstans i mitten blev jag sur när jag tänkte på hur ont det gjorde i fötterna.
Idag blev det långpass på gymmet, och jag lyckades sträcka en bröstmuskel så det sved ända ut i vänsterarmen. "Nu dör jag", tänkte jag luttrat. "Nu trillar jag ihop bland de här svettiga pensionärerna, och skiter på mig och avlider i fetthjärta!"
Fast det var ingen hjärtinfarkt, det var bara lite aj-aj. Fast att det hände i benpressen bidrog förstås en smula till min förvirring.
I övrigt går jag och funderar en del på hur det går till när man blir stå upp-komiker (stå-upp komiker? Ståupp-komiker?). Jag är nämligen fullständigt övertygad om att jag skulle kunna leverera. Jag har ju hur mycket material som helst. Ta bara en sån grej som "Radioincidenten", den får jag jämt berätta, även för folk som hört den flera gånger.
Och än mer övertygad blir jag ju mer jag ser av svensk stå-upp komik. Det är mest avslaget och snällt, och de enda som vågar skämta om minoriteter är minoriteterna. Özz och hans kompisar har stått och försökt locka till skratt med haranger om sina håriga mammor i drygt 10 år nu. Jag saknar bara Lasse Lindroth när jag hör det.
När någon ska försöka dra till och vara elak så blir det ofta något utan finess, som att när man säger åt Peter Harrysson att han är tjock (vilket dock aldrig visades i "Grillat", eftersom han blev ledsen). När Betnér, som ändå är en av de argaste och elakaste vi har, ska vara dum, så drabbar det mest överheten och "onda"; besuttna vita män, kyrkan och rasister.
Själv har jag hela skallen full av finessfulla kränkningar, och de är (nästan) alla riktade mot minoriteter. Och nya uppslag kommer hela tiden. Ta bara debatten om minareters vara eller icke vara.
Nä, om allt går som jag önskar, och jag tar mig iväg på utlandstjänst, då måste jag tamejfan göra något slags allvar av de här funderingarna när jag kommer tillbaka. Något slags arv måste man ju försöka efterlämna, om man inte lyckats föröka sig.
Bäst just nu: Vette fasen, det kan ju ni fylla i i kommentarsfältet om ni orkar.
Sämst just nu: Jag måste leta upp mina alldeles för stora svarta körbyxor, eftersom det ska hallelujas i domkyrkan imorgon. Klockan 16 och klockan 18 ska vi sjunga, så ni vet.
Idag blev det långpass på gymmet, och jag lyckades sträcka en bröstmuskel så det sved ända ut i vänsterarmen. "Nu dör jag", tänkte jag luttrat. "Nu trillar jag ihop bland de här svettiga pensionärerna, och skiter på mig och avlider i fetthjärta!"
Fast det var ingen hjärtinfarkt, det var bara lite aj-aj. Fast att det hände i benpressen bidrog förstås en smula till min förvirring.
I övrigt går jag och funderar en del på hur det går till när man blir stå upp-komiker (stå-upp komiker? Ståupp-komiker?). Jag är nämligen fullständigt övertygad om att jag skulle kunna leverera. Jag har ju hur mycket material som helst. Ta bara en sån grej som "Radioincidenten", den får jag jämt berätta, även för folk som hört den flera gånger.
Och än mer övertygad blir jag ju mer jag ser av svensk stå-upp komik. Det är mest avslaget och snällt, och de enda som vågar skämta om minoriteter är minoriteterna. Özz och hans kompisar har stått och försökt locka till skratt med haranger om sina håriga mammor i drygt 10 år nu. Jag saknar bara Lasse Lindroth när jag hör det.
När någon ska försöka dra till och vara elak så blir det ofta något utan finess, som att när man säger åt Peter Harrysson att han är tjock (vilket dock aldrig visades i "Grillat", eftersom han blev ledsen). När Betnér, som ändå är en av de argaste och elakaste vi har, ska vara dum, så drabbar det mest överheten och "onda"; besuttna vita män, kyrkan och rasister.
Själv har jag hela skallen full av finessfulla kränkningar, och de är (nästan) alla riktade mot minoriteter. Och nya uppslag kommer hela tiden. Ta bara debatten om minareters vara eller icke vara.
Nä, om allt går som jag önskar, och jag tar mig iväg på utlandstjänst, då måste jag tamejfan göra något slags allvar av de här funderingarna när jag kommer tillbaka. Något slags arv måste man ju försöka efterlämna, om man inte lyckats föröka sig.
Bäst just nu: Vette fasen, det kan ju ni fylla i i kommentarsfältet om ni orkar.
Sämst just nu: Jag måste leta upp mina alldeles för stora svarta körbyxor, eftersom det ska hallelujas i domkyrkan imorgon. Klockan 16 och klockan 18 ska vi sjunga, så ni vet.
Kommentarer
Postat av: Jonas
Bäst just nu: Att det är lördag och att ölen i min vänstra hand (vänster hand eftersom jag skrivet med höger. Alla som är något vet att det är bara bastarder som dricker berusningsdrycker med vänster hand) fortfarande är kall :D
Postat av: Moar
Bäst just nu??? Den 5:e december? Du skojar!!
Trackback
