Higge Erövraren

Ju äldre jag blir, desto större friheter tar jag mig. Eller rättare sagt; desto mer värnar jag mina rättigheter.

Som t.ex. rätten att vägra minigolf, eller rätten att vägra bowla. Jag hatar det! Av alla fysiska aktiviteter som jag avskyr, så är det bara skridskoåkning jag föraktar mer än bowling. Jag kunde aldrig lära mig åka skridskor.
När jag var liten stod jag på ena skridskon och sköt fart med den andra. Som om jag varit efterbliven. Men det var rätt kul och otvunget. Fast sen kom kraven på att jag skulle lära mig åka "på riktigt".

Vuxna är alltid övertygade om att barn blir gladare av att "göra som man ska".

Och jag lärde mig att åka lite på riktigt. Fast jag lärde mig aldrig svänga åt höger, och jag kunde aldrig lära mig bromsa. Istället för en kraftfull och markerad inbromsning, blev det en slags sinnesförvirrad och saktfärdig piruett av det hela. Min storebror, som jag minns som en virtous på skridskor, försökte lära mig. Fast det sket sig ideligen.

Då jag var femton år gammal och var på väg att sluta nionde klass, så sålde jag mina skridskor och svor heligt att aldrig mer sätta fötterna i ett par sådana igen. Det hade börjat göra ont i fötterna när jag satte på skridskor, och det gjorde mig fullständigt vansinnig. Men då jag flyttade upp för att gå gymnasiet i Lycksele, visade det sig att det låg en islada bredvid skolan, och att åkning stod på schemat. Modstulen önskade jag död och pest åt alla jävlar som varit med och gjort skridskoåkning till vad det var.

Jag försökte dock glatt slingra mig med ursäkten att jag inte hade några skridskor. Denna undanflykt dög dock inte, då jag blev påtvingad ett par låneskridskor. Rasande satte jag på mig de förhatliga tingestarna, och stapplade ut på isen. Strax därpå kom de svidande krampsmärtorna i fötterna, och jag kunde inte få av mig de vidriga plågodonen fort nog. Svärande, rasande och halvt hysterisk av hat, smärta och "vad var det jag sa"-känsla, högg jag skridskorna i golvet, slog i bänken, och gurglade gällt bakom sammanbitna tänder.

Istället för att låta mig vara, så envisades entusiasterna med att försöka berätta för mig hur jävla roligt det är med skriskor, som om jag vore dement och inte kunde bilda en egen uppfattning. Jag fick höra att jag snörde fel och det ena med det tredje. Min favorit är då de berättade att det bara kändes så i början, för att jag var ovan, att jag bara skulle uthärda tills det gick över. Som om de idioterna kunde känna hur jag kände det i mina fötter.

Jag kunde inte bestämma mig för vad jag helst ville hugga av; mina onda fötter, eller tjat-asens huvuden.

Varför är det så, att de som själva tycker allt sånt här är så jävla roligt, helt utan eftertanke ska påtvinga alla andra det? Jag har mina orsaker att hata minigolf, bowling och skridskor! Och om mitt förakt mot dessa saker är så stort att det inte ens är kul att göra tillsammans med folk jag tycker om, varför ska jag då tvingas till dom?

Varför är ett NEJ bara ett nej när kvinnor inte vill ha sex? Varför kan inte ett NEJ vara ett nej när jag inte vill bowla eller åka skridskor? 

"Sådär tycker du ju bara för att du kan det ordentligt!"

Håll käften säger jag!

Jag är vuxen och måste egentligen ingenting annat än att följa lagen, så det är slutdiskuterat; Aldrig mer bowling, minigolf eller skridskor.

Nairobin: Arne var en trygg institution i min barndoms vardag. En gång i veckan presenterade han intressant nöjesvåld från Serengeti och liknande platser (det var dock skittrista program om getögda pacifistlemurer från nästan rovdjursfria Madagaskar ibland, och ingen jävel lyckas ju någonsin filma en lemurjagande Fossa) vilket innebar en timmes trevlig verklighetsflykt. Och vad beträffar att sitta full i teven på julafton så är det ju rätt Rock 'n' Roll, och jag gillar ju det. Jag brukar fråga mig; "Hur skulle Lemmy gjort?", och jag tror han hade gjort som Arne.

Bäst just nu: Tillbaka på gymmet idag, efter nästan en syndfull veckas uppehåll.

Sämst just nu: Kommer just inte på nåt.