Higge Erövraren

Jag har någon slags kockgen i mig som gör att jag är barnsligt förtjust i att uppfinna maträtter och diverse ätbara saker.

Nu har jag börjat fundera på muffins av det amerikanska stuket, stora och vulgära. Tänkte redovisa ett recept här som jag spånat ihop. Jag kallar dom "Schweiziska mördare" eftersom det är Toblerone i dom, och om man äter för mycket sån här skit så dör man.

Fyndigt, tycker ni inte?

Sätt ugnen på 175°C.

Blanda samman mjöl, socker, bakpulver, vaniljsocker, salt och kakao. Rör om och blanda väl.

Smält smöret och häll i mjölken så blandningen blir fingervarm. Vispa ihop detta med ägget i ca 1 min med elvisp.
Rör ner blandningen i mjölblandningen. Rör till en jämn smet fort, stå för helvete inte och såsa i detta momentet.

Fördela smeten i en smord muffinsplåt eller i pappersformar för Amerikanska muffins. Fyll dem lite mer än hälften.

Ställ i tobleronebitarna och tryck ner dem lite försiktigt så att de inte hamnar i botten utan i mitten när mördarna gräddas (de sjunker ner).

Grädda 25-30 min i mitten av ugnen. När de svalnat så ska de besudlas med ett rejält lager marschmallowfluff. Detta brukar finnas på burk i de "Amerikanska hörnor" som finns i flera av dagens affärer.

Sen slänger man in mördarna och "griljerar" dom i ugnens "Start"-läge på 200 grader tills fluffet får lite mysigt brun färg.  

Nu stoppar ju jag inte i mig sån här suicidalkost längre, men de flesta jag känner gör det. Jag får väl bjuda bort de letalt mumsiga små bestarna till mina bekanta.

Bäst just nu: Förvirringen har lagt sig, och jag har full koll på läget igen.

Sämst just nu: Att serieuppehåll tvingar mig att söka nöje i sämre serier. Som exempelvis "Scrubs". Det ska erkännas att trots att Scrubs är en ganska medioker bulle, så innehåller den en del bra russin. "Bob Kelso" är ett, advokaten "Ted" ett annat. Sen finns det några trista vidriga personer man helst hade velat slå ihjäl med en lite dålig pinne, ni vet så där så det tar en eftermiddag att utföra. En karamell att suga på länge, liksom. 

Några sådana är t.ex. "Carla" (jag har så svårt för arga gränshoppare som jämt ska vara så stolta över sitt ursprung, trots att det enda som någonsin uppfunnits i centralamerika är caesarsallad, magsjuka och dålig musik) och det där blonda våpet som var en av ungarna i "The Roseanne Show", samt den satans vaktmästaren som ser ut som en blandning mellan Chris Isaac  och Lars Ohly  (ingen skugga över Chris dock).

"Scrubs" har dock tre stora nackdelar. Man har t.ex. vid flera tillfällen stulit kluriga sjukdomar från "House". Ett exempel var ett fall av "Wilsons sjukdom", vid vilken ett av symptomen är kopparfärgade cirklar runt pupillen. Det är jävligt billigt gjort, och förmodligen så tror man att man kommer undan med det eftersom "House" är ett drama samt en intelligentare serie, som har en lite annan målgrupp. Men Higge Erövraren ser allt!

Den andra irriterande företeelsen är att det jämt ska vara så mycket jävla sensmoral, och en massa filosofi kring livets förgänglighet. Ibland känns det nästan som i "M*A*S*H" mot slutet, när allt som ältades var krigets jävlighet. "Wääh wääh wääh", vi vill inte höra, vi kan ändå inte relatera till skiten; vi är svenskar och vill inte påminnas om obekvämligheter. Begrips?

Det tredje och sista felet med "Scrubs" är att den är så förutsägbar. Nu är Bob Kelso pensionerad, men likförbannat dyker han upp och äter muffins på kafeterian varje dag. Han saknar sjukhuset och människorna, och de saknar honom. Han kommer garanterat att dö under den här säsongen, och det kommer att bli tårfyllda farväl och ältande om vad "vi egentligen betyder för varandra, trots att vi sällan visar det och wääh wääh wääh wääh"! 

Keyser: Jag är rädd att jag redan har ett antal kattliv på mitt samvete. Fast det var snabba beställningsjobb allihop, fullt rättfärdigade.

Elin: Du tycker jag är en rätt klok kille, eller hur? Visst tycker du det, Elin?