Bruno?
Jag försöker verkligen förstå fenomenet Bruno K. Öijer 
men jag lyckas inte. Det råder någon slags psykos kring honom, och jag fattar inte vad den härrör ur. Är det för att han är ett sär? Är det hans frisyr, eller det faktum att han vid diktrecitation grimaserar som om han har ett hemligt hål i sin ficka, genom vilket han liderligt pillrar pung och balla?
Allvarligt, vad är det han gör som ger honom den här statusen i media? Jag har verkligen försökt lyssna på vad han säger, men det ger mig inget. Han blir outhärdlig att lyssna på, eftersom han in absurdum drar ut på varje ord och använder r ifrån Texas. Den eventuella innebörd som hade kunnat finnas i hans banala texter, drunknar i en slags överdriven ADHD-teatralitet. Han blir en slags parodi på något odefinierbart, och i det finns ingen storhet.
Det är när jag ser hur mycket utrymme den sortens skit som han gör får i den statliga televisionen, som jag vet att jag aldrig kommer att skämmas för att jag inte betalar någon jävla tv-licens.
Damien: House är tyvärr en stagnerande serie vars storhet delvis ligger i geniet Hugh Lauries skådespelande, samt det faktum att serien grundar sig på ett Sherlock Holmes-tema. Jag kan redogöra för det faktumet om du vill, men väljer för tillfället att bespara mina övriga läsare. Jag följer Dexter, men även tjugotalet andra serier, mer eller mindre regelbundet. Men Dexter är absolut en av mina favoriter; han har en härlig konsekvens i sitt handlande. Och storyn: En seriemördare som mördar mördare. Underbart!
Jag ska summera toppskiktet av serierna jag följer, och utelämnar för enkelhetens skull alla animerade.
"24" slår allting annat. Serien saknar motstycke, precis som Jack Bauers kompromisslösa handlande. Man blir aldrig besviken på Jack, och han gör en alltid chockerat euforisk över att det åtminstone finns en kille där ute i fiktionen, som inte vänder ryggen åt en halvdöd skurk med ett dolt vapen bara för att snutpartnern eller nåt blödigt fruntimmer säger "han är inte värd det". Jag blir kissnödig av iver bara jag tänker på alla härliga ögonblick då Jack gjort vad som krävts för att rädda världen. Som t.ex. när han skar huvudet av pedofilen och gav det till skurkligan han infiltrerat, eller när han efter kinesisk fångenskap och tortyr bet av halspulsådern på en terrorist, eller när han sköt en kärring i knäet för att hennes skurkgubbe inte öppnade sin jävla laptop när Jack bad honom. Man vet en sak när Jack är i farten; Han kommer att döda den som förtjänar det, och det i kombination med kompromisslöshet är alltför sällsynt i tv. "Do it! DO IT! DO IT OR I SWEAR I'LL BLOW YOUR HEAD OFF.... *BLAM*" Aaaah....
"Dexter" har vi talat om redan. Strålande serie.
"Sons of anarchy" Ron Perlman, som gjort ett av filmhistoriens skönaste karaktärsporträtt med sin puckelryggige munk i "I rosens namn" med Connery och Slater, spelar presidenten för ett kriminellt mc-gäng. Seriens huvudperson är hans unge Vice, och gänget är fyllt av färgstarka karaktärer. Al Bundys fru gör den manipulativa presidenthustrun.
"Life" Damian Lewis, som spelade "Winters" i "Band of brothers" spelar en snut som blivit ditsatt för mordet på sin väns familj, och kommer ut efter 12 år när misstaget visar sig. Han får ersättning av staten på över 50 miljoner dollar, samt sitt gamla jobb tillbaka. Så nu glider han runt i en Bentley med saftblandare och jagar de verkliga mördarna. Fenomenal serie, och alls inte så banal som jag fick den att verka nu.
"Supernatural" jävligt snygg serie om två bröder som åker runt i en gammal Impala och jagar övernaturliga väsen. Mest är det demoner, men även vampyrer, djinner, spöken och Wendigo dräps. Produktionskonsekvens och balanserade karaktärer gör att serien ger ett mycket seriösare intryck än fjortisfriande tramset "Buffy". Serien spelar helt enkelt i en egen division inom genren, och bjuder stundtals på lika skrämmande scener som i filmer som "The Ring" eller "The Grudge".
"30 Rock" Har med rätta dominerat Golden Globe-galorna sedan den startades. Tveklöst bästa komedin sedan "Seinfeldt", och mycket förlösande sedan alla "Vänner"-avsnitt ältats halvt ihjäl.
"Veronica Mars" Ett efter 4 säsonger nedlagt mästerverk om en tjej som löser brott på och kring sin skola. Snyggt, välspelat och smart. Drama, intriger och brott i perfekt förpackning. Bästa ungdomserien någonsin?
"Californication" Till den ur generation-X som inte ser "Californication" säger jag bara; "Det finns inget försvar, dumhuvud."
Ingvar: Är du full nu igen? Somnat i badkaret och spytt i vattnet nu igen?
Bäst just nu: Att ni som läser "Higge Erövraren" har mig som berättar för er vad som är bra eller dåligt. Kom ihåg: Är det inte min åsikt, är det fel åsikt!
Sämst just nu: Ja säg det.
Higge!
Jag måste bara säga att jag träffade Peder Fogstrand igårkväll. Usch. Han, med sina 155 centimeter (och lika många kilon), valsade ledigt in i Café Operas lokaler, morsade lite slött på dörrvakten och stod sen och minglade med diverse silikontuttar i baren.
Tänkte på din fascination för herr Fogstrand och kände mig därför tvungen att låta dig få höra det senaste skvallret.
Detta var alltså inget skryt. Snarare något pinsamt.
Hoppas du får en bra dag :)
Kolla gärna in min fotoblogg.
Följ den gärna med bloglovin.
Ha lite medlidande med karln det kan inte vara lätt att låta som man sitter och skiter hela tiden. Var glad att det finns såna som han, såna som får en själv verka normal!
24 - nej men kom igen, det är ju din åsikt som är fel. Snart säger du väl att du tycker Lost är bra också eller
Du skriver att "Jakt" är ett av dina intressen. Du tycker alltså om att gå ut i skogen och skjuta ihjäl oskyldiga djur. Och sen säger du att det är något fel på Bruno K. Öijer. När Öijer fick frågan om han inte - likt vissa andra författare - skulle vilja syssla med jakt, svarade han: "Nej, fy fan". En människa som har jakt som intresse idiotförklarar automatiskt sig själv. Det är alltså inte så konstigt att du inte förstår dig på Bruno K. Öijer.
