Higge Erövraren

I måndags åkte jag iväg med Tilde för liten vistelse i det myggrika Tornedalen. Med mig hade jag kollegan Elsa och min bättre hälft, långbrädan som numera har namnet "Elvira". Med henne hade jag tänkt fila på mina åkskills i en kilometerlång backe, som ligger i utkanten av den lilla byn där vi jobbar, samt åka mellan jobb och bostad.

För att meka med Elvira och justera "truckarna", har jag även införskaffat ett s.k. "skate tool" , ett kombinationsverktyg som man använder till skateboards o.dyl.

När jag dåraktigt satte Elvira i rullning nerför den långa backen (jag skippade den brantaste delen, och började där det var ungefär 600-700 meter kvar av backen), skulle det dock visa sig att jag inte nyttjat verktyget ordentligt; den främre trucken  var nästan lika sladdrig som Mona Sahlin.

För er som aldrig sett hur asfaltsvägarna i den norrländska glesbygden ser ut, så kan de väl bäst beskrivas som avlånga, delvis granatskadade, lapptäcken. Där tjälen inte spränger hål, skapar den små kullar som får vissa partier att likna puckelpistar.  

Nu var själva backen i rätt gott skick, så det var inga problem i början. Elvira satte fart, och jag flabbade nöjt för mig själv. "Hehehehe, sweet!" 

Plötsligt gick det dock jättefort. Jag hade inga skydd, och jag kan inte bromsa. Kruxet är nämligen att man kan liksom inte lära sig bromsa, innan man kan åka ganska hyfsat. "Hur satan ska jag få stopp på det här" hann jag tänka, innan jag kände hur den främre trucken fick eget liv, började småsvänga hit och dit och fick hela brädan att börja wobbla. Med vilt stirrande blick, och ett kvävt, liksom kvidande tjut, böjde jag knäna mer, och försökte försiktigt fixera fotlederna.

Det for alla möjliga skadescenarion genom huvudet, och samtidigt som jag försökte styra Elvira mot mitten av vägen utan att få henne att börja wobbla mer, så spanade jag i diket efter en plats att hoppa av på. Men det var bara stenskravel, buskar och kantiga bumlingar. Jag uppskattar hastigheten till ungefär 40 Km/h, och på mig hade jag shorts och t-shirt. 

Men jag kände att jag kunde dämpa wobblandet, och beslöt mig för att jag hade en liten chans att klara eländet om jag höll mig kall. Sammanbitet koncentrerade jag mig på den allt slitnare vägen i slutet av backen.

Det blev som om den superpresterande del av min hjärna som på en tiondels sekund kan registrera vilka brallisar som är mumsigast i en folksamling, istället för frisyrer, kupstorlekar och celluliter, nu scannade av tjälskador och vägbulor!

Till slut hade äntligen backen planat ut, och den grova asfalten tvingade så småningom ner Elviras fart. När jag till slut klev av henne, var jag adrenalinstinn, fladdrig och euforisk. Så tog jag Elvira under armen, och gick med skakiga knän hem och drog åt bulten i framtrucken.

Elin: Jäjä!

Pentex: Brädan tillhör ju vår generation, så det blir liksom aldrig fel. Nä, nu har några av mina favoritserier startat igen, så avsnitten jag tog hem får ligga och lagras ett tag.

Gammal elev: Nä absolut inte, det är så sant. Och visst är ni ju säkert sluga nog att bjuda styvt motstånd! 

Anneli: Elsa föreslog "Elvira" och det tyckte jag blev bra. Du får döpa nästa bräda.

Ledigajonassombaraglassarisolen: Eller hur!? Det finns gott om muffins i frysen åt er i stugan, och några kalla bärs i kylskåpsdörren.

Bäst just nu: Guy Ritchies kommande film om "Sherlock Holmes". En trailer avslöjade att den blandmissbrukande (kokain, morfin, opium m.m.) och genialiske detektiven nu kanske äntligen (ingen skugga över Basil Rathbone eller Jeremy Brett dock) kommer att visas upp i den fulla kapacitet han faktiskt tillskrivs i Sir Arthur Conan Doyle's romaner.

Sämst just nu: Den gamle nötläggen som puttrar på spisen är inte färdig än på ett bra tag.