Higge Erövraren

Tillägnad alla de modiga kvinnor och män, som i historiens gryning experimenterade med jästa drycker och frukter, och som med sin upptäckt välsignat mig med en lika belönande som straffande musa; bakfyllan.

Dessutom tack till alla de familjemedlemmar, vänner och ovänner, myndigheter, hundar och hierarkiskt därunder placerade livsformer, som genom livet präglat mig och som på gott och ont och därmed format mig till den jag är idag.


Jag föddes på natten den 21 Juni 1979. Modern har berättat att det tog 20 timmar och påstod att jag fick dras ut med sugklocka. “Det är som den där vi använder när det är stopp i avloppet. En sån satte dom fast på din skalle och drog ut dig”. Det verkade ju inte riktigt klokt, tyckte jag. Satte dom något som varit i toastolen på mitt huvud? Och kunde den verkligen sluta tätt över håret? Lyckligtvis insåg jag senare att det var en speciell slags proppsugare, enbart för bebisar. Men vart kom jag ut då? Det kunde jag för mitt liv inte begripa. Där fanns ju liksom inget där jag skulle kunna ha kommit ut, såvitt jag kunde se. Bara en för denna tid normal könsbehåring. Eller som jag uttryckte det en gång när jag kom in i mina föräldrars sovrum, och med ett barns nyfikenhet iakttog morsan som hade sparkat av sig och sov naken; “Jag tycker att det liknar ju nästan ett fågelbo”.

Något tid efter förlossningen, gissningsvis 1981, upplevde jag vad som kom att bli mitt första minne. Jag befann mig på den tjocka blå heltäckningsmattan i mina föräldrars vardagsrum, endast iförd blöja. Jag satt vid morsans brudkista som stod placerad under vardagsrumsfönstret, när hon plötsligt kom och tog av mig blöjan för att lufta min vid denna tid lilla rumpa. Strax därpå fann jag det tydligen lämpligt att bajsa på den blåa heltäckningsmattan. Jag minns inte mängd eller konsistens, men även om man hade kunnat plocka upp avföringen (eller “bajstållen” som man säger i den delen av Skåne; en tålle, flera tållar, den tållen, ja ni fattar) med en bajspåse, så var någon sådan i vilket fall som helst inte uppfunnen.

Huset vi bodde i, låg i den lilla byn Stidsvig i nordvästra Skåne. Det var falurött och låg med sina två våningar och källare, i hörnet av Stidsvigsvägen och Fäladsvägen. Tomten var stor, och på framsidan som vette mot Stidsvigsvägen hade Fadern placerat en enorm stenbumling som såg ut att vara hämtad från någon gammal John Bauer-målning. Den flankerades av två Krypenar, en vanlig En, någon Silvergran och en rad Rhododendronbuskar. Gräsmattan bestod mest av tjock mossa, vilket jag tyckte var väldigt mysigt. Jag förstår än idag inte vissa människors fientliga inställning till detta med mossa i gräsmattan.

En stor del av denna gräsmatta överskuggades (därav mossan) av en stor Ek, på omkring 3-400 år. En nästan lika stor Ek stod på baksidan, och under den stod vanligen farsans traktor; en gammal blå “Fordson Major Super”, med lokalproducerad “Klippan-hytt”. “Majoren” var trimmad och gjorde nästan 50 km/h. Baksidan kallades för övrigt “Hålan”, eftersom den var uppgrävd och ful. På sin högra sida från huset sett, så gränsade “Hålan” mot en lummig lövskogsbacke. Den bortre sidan gränsade mot en plätt trädbevuxen surmark, och som tomtavskiljare mot grannhuset på vänster sida växte en enorm Syrenhäck med vita, rosa och lila Syrener om vartannat.

Inte länge efter bajsincidenten, så rev farsan förresten ut den där tjocka blå heltäckningsmattan. Att jag degraderat den till avträde, blev så att säga droppen. Vid den här tiden rev man även ut tusentals andra heltäckningsmattor i hela landet, eftersom de började kopplas till allergier och annat elände. Till min förtjusning blottlades vid mattömsningen en otäck brunrutig linoleummatta, som var hård och lätt att cykla på med den lilla trehjuliga Fordtraktor (den var blå, så jag förutsatte att det var en Ford precis som faderns), som jag vid tidpunkten förfogade över. Jag kunde på det nygamla golvet lätt komma upp i ansenliga hastigheter på den lilla tingesten, men var dessvärre inte alltid så bra på att svänga undan. Detta resulterade i att jag inte sällan krockade med möbler och dylikt. Detta väckte ofta faderns vrede, vilken förvisso aldrig befanns på mer än ett oljuds avstånd.

Till slut fick jag ett ultimatum; om jag inte slutade köra in i saker, skulle min tramptraktor åka ner i källaren. Jag slutade inte, och min lilla blå traktor fick följdaktligen en flygtur nerför källartrappan. Den överlevde inte fallet. Inte länge därefter tvangs denne leksaks-Fritzl i faderskostym, utav sitt dåliga samvete att ta med mig till Hellbergs i Mörarp. Det var en affär som sålde lantbruksmaskiner, och som hade specialiserat sig på “John Deere”; traktorernas "Rolls-Royce". Där köpte han en ny tramptraktor åt mig, en fullständigt formidabel maskin. Det var en mer eller mindre skalenlig modell av en "John Deere 3340", komplett med vikter i fronten och låsbult i draget. Jag kan på rak arm inte säga om jag till skrivandets stund älskat något materiellt ting så mycket som den där traktorn."

Elin: Fy fan vad elakt sagt! Men förvisso kul, och kanske just vad jag förtjänar.

Gammal elev: Ja, fast du ska nog inte ha så höga förväntningar. Garvade du åt något i den här texten?

Bäst just nu: Olefin, som är mycket bättre på att lyssna när man är bedrövad än när man har något man tycker är intressant att berätta.

Bäst just nu2: Leif G.W. Perssons "Goltuppen" med Thorsten Flinck, som jag  införskaffat på dvd.

Sämst just nu: Att jakten på min musa riskerar att bromsa in viktförlusten.