Higge Erövraren

Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska börja med den här summeringen av hur kryssningen med "Rockbåten" gick. Men det är en bra story, jag tror jag börjar på terminalen i Värtahamnen.

Jag, Olefin, Anneli och Elsa stod nyanlända i ankomsthallen, och beskådade nyfiket den tilltagande strömmen av märkliga människor. Det var punkare, nördar, butchflator, raggare från Dalarna, långhåriga typer med utsvängda jeans, glamrockare i spandex och förskräckta pensionärer.

Vi stod där och socialiserade i godan ro, och jag kände en stark tro på att med alla dessa spektakulära individer att lära känna, så skulle det bli en alldeles fantastiskt trevlig tillställning. Då gled samtalet plötsligt in på min uppenbara uselhet, samt mitt fylle-alter ego Johnny Skans oförmåga att vara något annat än till besvär. Med den oslagbara kraften av ett gäng kvinnor i maskopi, gav de tre nu en grundlig redogörelse för samtliga Johnnys fel och brister som de såg dom, och gjorde klart för mig att dom tänkte lämna mig åt mitt öde utan hjälp, om det blev några Johnnyfasoner.

Jag muttrade argt och sanningsenligt att Johnny aldrig behöver någon jävla hjälp med något, och att jag hela tiden haft alla intentioner att göra det bästa av den där resan.

Nu var mitt goda humör var förintat, och istället var jag surare och argare än på länge. Men jag teg mulet och funderade på en lösning på situationen. Det skulle ju grundas med buffé, och jag tänkte ju köra "varannan vatten" och såna där tricks, så jag visste att inget skulle "spåra ur". Mina belackare var dock av en annan uppfattning.

Då vi klev ombord på färjan hörde jag plötsligt engelska med irländsk brytning, varpå jag sken upp som en sol, full av nytänt hopp. Om tjejerna fortsatte skälla på mig, så kunde jag ju istället socialisera med detta fryntliga folk från västeuropas slumhärd. De skulle nog aldrig drömma om att stämpla någon som djävulen, bara för att denne råkar somna inne på något trist skithak en halvtimme innan stängning, då dennes kompisar står och fånstuffar bland de andra svetthjonen på dansgolvet.

Än mer intresserad av att uppsöka irländare eller dalmasar blev jag, då jag råkade yppa att man ju faktiskt inte kunde veta att boardingkortet även skulle fungera som hyttnyckel. Jag menade att det borde framgå tydligare, annars vore det lätt hänt att man råkar slänga bort det i trängseln och förvirringen vid ombordstigning. Samstämmigt upplyste då sällskapet mig om att man skulle göra det vore man en idiot. Att veta boardingkortets dubbla användningsområde är tydligen något som alla ska veta, även om de aldrig satt sin fot på en finlandsfärja. 

Nu stämplad som gravt efterbliven, satt jag och begrundade mitt öde. Men jag hade ännu inte lärt mig att hålla käften ordentligt, för jag råkade undrande nämna något om huruvida ventilerna (hyttfönstren) var öppningsbara i de hytter som var utrustade med sådana (vår hytt saknade fönster). Uppenbarligen var det bara idioter som skulle kunna tro att man utrustade färjor med öppningsbara fönster (trots att de är det på film och "The Love boat"). Jag menade att om de ändå var för små för att fyllon skulle lyckas kravla igenom, vore det väl inte så konstigt? Detta vann dock inget gehör.

That´s it, från och med nu skulle jag definitivt inte öppna käften igen.

Lyckligtvis blev det så dags för buffén, efter att mina tre följeslagare turats om att använda den enda platt-tången. Fortfarande fast besluten om att inte bjuda in till mer dumförklaringar och påhopp, noterade jag glatt men endast talande tyst med mig själv, att det bl.a. fanns sik, laxterrin, laxrom och gratinerade grönmusslor bland sakerna på bordet med fiskrätter.

På vårt bord stod två flaskor vin, och jag slog upp av det vita. Efter det andra glaset skulle jag gå och hämta vatten. Men innan jag hann resa mig undrade tjejerna om jag inte ville ha mer vin.

Dom: Vill inte du ha mer vin, Higge?
Jag: Och vad fan vill ni nu att jag ska dricka mer vin för? Nu ska jag dricka vatten så jag inte börjar väcka obehag, för helvete!

Muttrande gick jag iväg för att leta upp vattnet, och tittade surt på de tappar med "Koff" som man fick dricka obegränsat ur om man ville.

Sedan passade jag på att ringa min vän Greven innan vi seglat iväg från mobilnätet. Han hade skadats under en fotbollsmatch och punkterat ena lungan. Jag ville höra hur det var med honom, samt berätta om vilken buffégris jag var i detta nu. Efter samtalet var jag på bättre humör, och började hugga in på desserterna.

Det fanns bl.a. citronfromage, äppelkaka, passionsfruktcheesecake, brylépudding och chokladmousse, och jag som rent principiellt beslutat att göra tillfälligt avbräck från antikolhydratkosten under resan, klämde tre tallrikar dessert. Det där skulle dessutom utgöra en bra grund att bygga kvällens vidare alkoholkonsumtion på, resonerade jag.

Nåväl.

Något bord längre bort satt en slajmig typ, som hade sällskap med en plastig blondin som påminde starkt om en östeuropeisk transvestit. Hon var rätt lång, hårt spacklad med insjunkna ögon och väldigt stora silikonbröst. Jag påpekade provocerande att den där killen var en hjälte, eftersom det krävs mod att visa sig ute med en kvinna av den typen som väcker så mycket förakt och fördomar.

Detta ledde till en diskussion som på något magiskt vis utmynnade i att jag nog var en sån som tycker att tjejer som har kort kjol får skylla sig själv om de blir våldtagna.

Först mållöst gapande över detta karaktärsmord, menade jag att nu fick det väl fan räcka. Sen började jag garva litegrann. Jag sket väl för fan i vilket, jag hade ju fått stoppa trynet fullt med laxrom och citronfromage.

Nå, relationerna tinade upp, och det blev dags för taxfreen. Jag köpte av någon underlig anledning en flaska "Minttu" som jag inte ens tänkt dricka, och några såna där burkar med gin & tonic som jag sett att driftkuckusarna på "Färjan" i kanal 5 häller i sig.

Vi började festa på, och kvällen artade sig fint. Vi hade visserligen missat "Misfits" spelning, eftersom den gick samtidigt som buffén. Men jag kompromissar inte med bufféer, och är hur som helst mer eller mindre allergisk mot livemusik.
 
Men då jag och Olefin strövat iväg mot en av barerna, kom plötsligt ett stressat gäng fulla smålänningar och klämde sig fram uppe på etaget där vi stod. En av dom började upphetsat prata med mig, om nån snubbe jag aldrig hört talas om (mina kunskaper om "Misfits" var och är ännu väldigt begränsade).

Snubben: Hörru, kom med för fan, Jerry Only är där framme, jag har hittat Jerry Only!
Jag: Uhm.. va? Vem?
Snubben: Jerry Only från "Misfits", han sitter där framme, och jag och mina kompisar ska få snacka med honom innan han sticker.
Jag: (tänker) Aha, nån kändis tydligen? Yes, jag ska fanimej mullvada det här gänget och spela med, det kan bli skoj.
Jag: NÄÄÄ!?? Vafan, skojar du eller!??
Snubben: NEEEJ FÖR FAN! Han sitter där borta, jag lovar, häng med!!!
Jag: Å shit, fy fan vilken grej!

Jerry Only,  50 år och basist i "The Misfits", satt i sin lustiga mundering vid ett bord och föreföll helt nykter. Han verkade genuint gonomtrevlig och började kluddra autografer, så jag fick en utan att ens be om det. Vi satt och snackade lite med honom ett tag, och jag undrade såklart om han inte ville ha en snus.

Jag: You want some?
Jerry: Nah, no thanks.
Jag: It's no funny business, completely legal.
Jerry: Yeah? Well what is it then?
Jag: Well... it's tobacco, like fermented you could say. You put it under the lip.
Jerry: Uah, no man, I don't touch tobacco. You know my grandfather smoked cigars all his life and smelled like a... (här har jag helt glömt vad han sa att morfaren luktade som)
Jag: Hehe, alright then.

Sen kom någon och drog i Jerry, så han var tvungen att avvika. Jag satt kvar en stund och pladdrade med de inbitna Misfits-fansen och fabulerade om vilket fan jag var, och hur bra alla skivorna var.

Under kvällen sprang jag även på en kille jag känner lite ytligt från mina strapatser i Gällivare; den gamle snowboardräven Johan Olofsson. Han började ivrigt kramas och sjunga för mig, fast jag först inte kände igen honom. När polletten trillade ner och jag kände igen honom, pladdrade vi lite om ditten och datten. Sen tog jag med honom till vår hytt och presenterade honom för tjejerna.

Precis som jag när jag träffade honom första gången, hade Elsa, Anneli och Olefin aldrig hört talas om människan. I USA och Kanada är han dock en av våra mest kända idrottstjärnor. Han är med i "Guinness" och räknad som en av de största snowboardåkarna någonsin.

Begåvningsmässigt så kan man säga att Zlatan är en avlagring i en offentlig toalett jämfört med den här killen, vilket jag bevisar med bifogat youtubeklipp nedan.

Johan tyckte att Olefin skulle komma och lägga sig bredvid honom i vår hytt, men hon förklarade oimponerad att hon inte tänkte ligga bredvid någon som "har en jävla 'buff' på huvudet" och syftade på Johans huvudbonad. Han ville pussas med Elsa, som dock inte heller var intresserad.

Strax därpå hämtade Johans kompisar iväg honom, och jag försökte med föga framgång förklara för tjejerna vem han var (visserligen nöjd med att de visat sig starka i karaktären och inte gav efter för en kille som är van att få allt serverat).

Åter ute i vimlet (nu hade jag en nyinköpt Misfitströja för att smälta in bättre) skiljdes jag från tjejerna, och bestämde mig för att botanisera bland utbudet av rocktjejer. Jag kände igen ett gäng dalmasar från terminalen som jag slog mig ner hos, och gjorde strax därpå succé med min "Buffé"-tatuering. Den genomsnittlige masen är påtagligt överviktig, utrustad med rockabillyinspirerad frisyr samt glest kort skägg, och är oftast glad och trevlig. Killarna i det här gänget var inga undantag. De var dock inga tjejer, varför jag minglade vidare.

Vid det här laget var jag visserligen Johnny Skan, men alltjämt pigg och målinriktad. Jag snackade med en tjej som lovade att vi skulle gått iväg till hennes hytt om jag bara hade pratat norrländska, vilket jag visserligen hade kunnat göra om jag velat ta en rövare. En annan tjej ville ha råd om hur hon skulle göra med en beundrare som missbrukat amfetamin i 10 år, men varit ren i 13 månader. Ytterligare en tjej utförde jag ett synnerligen misslyckat tankeläsningstrick på (vilket hon visserligen tyckte var oerhört roligt).

Och sådär höll det på ett tag, tills jag sprang på två tjejer från Umeå. Jag har funderat lite på om detta borde nämnas här, men det är helt enkelt för smaskigt för att utelämnas. Dessutom så hände ju inget olagligt, även om det kunnat kvitta då vi var på internationellt vatten. Hur som helst var deras intentioner tydliga, och de undrade om jag ville följa med till deras hytt. Ja det gjorde jag, och sen tänkte jag bespara er detaljerna.

Roligt var det iaf. Dagen efter tyckte Anneli jag var äcklig, Elsa tyckte det kunde räcka med en partner, och Olefin ville fascinerad höra exakt hur allt gått till.

Själv säger jag att alla erfarenheter är goda erfarenheter.

Stort tack till Anneli och Elsa för den här 30-årspresenten, kryssning med "Rockbåten".

R: Nä, jag tror det enda jag tycker mer om än å lyssna på snygga Sheryl, är att spela Dart.

Elin: Ja, det kanske jag borde vara!

Bäst just nu: Äntligen hemma, efter en tung natts körning. Elsa imponerade dock som stabil co-driver.

Sämst just nu: Mycket att fixa den här veckan, vart börjar man?