Higge Erövraren

Igår innan vi for iväg till Jonna och Mattias, ringde det på dörren här. För en gångs skull så öppnade jag. Jag öppnar aldrig annars, för om någon hälsar på så ringer dom innan. Således är det bara Jehovas och tevepejlaren som ringer på oanmälda, och jag hyser ingen önskan om att någonsin tala med någondera.

Jag kikade i titthålet, och såg en ängslig nördaktig man i glasögon. Han liknade varken Jehovas eller pejlarn, så jag öppnade. Den ängslige mannen gjorde mig uppmärksam på att min alkoholiserade granne Torsten låg och blödde i trappen, och var alldeles jubelfull. Klockan var innan 13, men Torsten hade hunnit jaga in en tidig praktfylla.

Det såg ut som om Torsten snubblat till på vägen in, trillat och spräckt ögonbrynet mot ett trappsteg och sedan lagt sig tillrätta i fosterställning för att sova en stund.

Ängslige mannen: Känner du igen honom?
Jag: Jo... det är han som bor rakt fram i dörren där.
Ä-M: Vad tycker du vi ska göra?
Jag: Ja vafan... hmm...
Ä-M: Ska vi försöka få in honom?
Jag: Nja...
Ä-M: Eller ska vi ringa ambulansen?
Jag: Ja, det kan vi ju kanske göra för säkerhets skull, han har ju slagit skallen så... Och dom hämtar honom ju en gång i veckan ändå.
Ä-M: Ja, vi kanske ska ringa... eller ska vi försöka få in honom?
Torsten: Hum... flubmm... schmu...
Ä-M: VAD SÄGER DU? VET DU VART DU ÄR?
Torsten: Hmmm?
112: Sos alarm, vad är det som har hänt?
Jag: Ja, jag skulle behöva en ambulans till Paradisäppelvägen 13.
112: Vad är det som har hänt?
Jag: Min granne ligger i trappen och blöder från huvudet, okontaktbar.

Och så pladdrade vi en stund, de ville veta detaljer och jag berättade.

Plötsligt vaknade Torsten till lite mer, och undrade vad som stod på. Då öppnade Olefin min dörr för att se vad som stod på, och Torsten verkade se en räddande ängel i henne.

Torsten: Hej!
Olefin: Hej du, hur är det?
Torsten: Dom bråkar på mig!
Olefin: Bråkar dom med dig?
Torsten: Joo...
Olefin: Men du, hur är det med dig då?
Torsten: Jag mår bara fint!
Olefin: Vart bor du då?
Torsten: ...paradisäppelvägen 13... um...
Olefin: Vet du var du är då?
Torsten: ...nääe?
Ä-M: Vill du gå in, du ligger tre meter från dörren din?
Torsten: Ja, hjälp mig in!

Jag greppade Torsten om dennes lilla knotiga bröstkorg och lyfte upp honom på fötter, och ledde med den lille ängslige mannen in honom i sin lägenhet, och satte honom på en bänk i hallen.

Torsten: *snyft* Har du en rök?
Ä-M: Nä, jag röker inte. Hördu, nu kommer snart ambulansen!
Torsten: Jag vill inte till lasarettet igen... det är midsommarafton...
Jag: Här har du. (jag hade ett nästan orört paket Marlboro över den "Rockbåten" som jag hämtade åt Torsten)
Torsten: Tack, du är en bra granne du...
Jag: Tack tack, du också.
Torsten: ..en fin människa... 
Jag: Mmm....

Den lille ängslige mannen försvann, och Torsten stapplade iväg in i köket för att röka under fläkten. Lägenheten var mycket prydlig men ovädrad. Han hade en fin divansoffa i skinn och en ny teve med tevebänk i glas, annars var resten av möblemanget av blandad kvalisort. Ett vitt vitrinskåp här, och ett gammalt matbord i träfolieklädd spånskiva där.

Jag slog mig ner på en stol för att invänta ambulanspersonalen, och såg mig om i rummet. Överallt fanns bilder på en ung kvinna i olika åldrar. Torstens dotter. På de kort som verkade mer nytagna, så hade hon ett spädbarn i famnen. Jag undrade tankfullt vart hon fanns idag och tittade på Torsten; en magersupen 50-åring, ihopkrupen och blodig på en kökstol, ensam på midsommarafton. Han måste älska henne väldigt mycket, men hon var inte hos honom idag.

Jag fylldes av en bisarr blandning av sorgsenhet och avund. Han hade lyckats med något, Torsten. Men sen hade han supit bort det. Det var längesen jag tyckt så synd om någon som Torsten.

Ingvar: Jojo, den är snabb din spanska volkswagen. Fast jag kommer till Stockholm på en månadsdel av din föräkringspremie. Verkligheten kom ikapp festplanerna, jag siktar på en fetare 40-årsfest istället.

Bäst just nu: Att få krypa till kojs.

Sämst just nu: Kommer faktiskt inte på något.