Higge Erövraren

Något jag verkligen skulle vilja göra, är att skriva en bok. Jag har börjat några gånger, men projekten faller oftast på följande scenario: Jag tror inte verkligheten är tillräckligt intressant, så jag fantiserar ihop något skoj som jag sedan tappar inspiration och intresse för efter några sidor. Det finns ju t.o.m. flera inlägg av sådan karaktär, som t.ex. "Röf-Ulv Viking plundrar Amsterdam", eller "Kommissarie Böckners vedermödor".

Men jag har riktigt många bra minnen från min arla barndom, och kanske skulle jag försöka att sammanfoga dom till något iaf? T.ex. första gången jag såg min första lilla kärlek Siri, då hon stod och hoppade hopprep ute på vår gata. Hennes lillebror Sören var en snorig typ, som allt som oftast var utstyrd i brun bävernylonoverall utan något under. Deras föräldrar var långhåriga missbrukare, som på något magiskt sätt fortfarande hade vårdnaden.

Kanske var det för att de lyckats sluta knarka och hade frekvent kontakt med Jehovas. Deras hem var dock fortfarande smutsigt och väldigt dysfunktionellt. De stackars ungarnas och mina äventyr skulle jag kunna skriva om.

Eller den där episoden som jag tills för någon dag sedan i princip hade glömt: Jag gick väl i 6an på vår lilla byskola i Stidsvig, som var så liten att den saknade slöjdsal. Därför fick vi åka till grannbyns skola för att ha slöjd, vilket hade sina aviga sidor. Grannbyn heter Östra Ljungby, och alla där utom min farmor och en handfull andra är dumma i huvudet. Sedan urminnes tider har ungarna i dessa två byar varit bittra fiender. Vi "Stissare" har alltid varit de hårdare, dock. De är mest slödder och degenerater, Östra-ungarna.

Eller "Östrabögar" som vi sa. De sa "Stissejävlar" om oss.

På vår skola hade vi dock en liten kille, "Olle", som inte var byggd för byakrig och fajt. Han var hemskt rödhårig, liten, tunn och blek, bar tjocka glasögon och hade extremt utstående öron. Faktiskt så utstående att de senare opererades, vill jag minnas. Han hade nog stora komplex för de där öronen.

Men han hade inte ett ont ben i kroppen, var intelligent och fridsam. Ingen på vår skola gjorde honom något såvitt jag kan minnas. Inte ens för hans grava rödhårighet(!).

Men när han blev gammal nog att åka till Östra Ljungby för att ha slöjd, blev saken en annan. Vi fick höra att han mådde väldigt dåligt för att restprodukterna nere i grannbyn mobbade honom, varje gång han kom dit för att ha lektion. Så kunde vi ju faktiskt inte ha det. Så vi tog reda på vilka mobbarna var, och tog fast dom nästa gång vi själva åkte ner för att ha slöjd.

De var jämnåriga, men p.g.a. sin börd genetiskt underlägsna med undermålig fysik och balans till följd. De belönades med ett kok alldeles genuint och näsblödande skolgårdstryk, komplett med skrubbsår och bedjande om nåd. En av förövarna hade dessutom ankstjärt och såg ut som en Ilon Wikland-figur, vilket undertecknad informerade honom om i hårda ordalag.

Vi hörde aldrig att de gjorde något mot Olle igen.

Jag tänker att sånt där blir ju bra grejer, med rätt återgivning?

Anneli: Ja.

Ingvar: Jag visste väl att du skulle förstå och värdesätta den där bedriften. Tre kommentarer på ett inlägg som avrundas med en trekant? Folk kan inte ha orkat läsa hela, eller så tror dom det är fabrikation! Hela händelsen samt sättet den genomfördes på var ju inget mindre än ett veritabelt stordåd, enligt min mening.

Elin: Bohman är väldigt fördomsfri.

Bäst just nu: Minnena från båten. Jag vet och förstår vissas avsmak för de där båtarna, men vart annars kan man gå från Buffé till fest, vidare till ormgrop och sedan gå direkt till frukostbuffén? Himlen kan vara en Finlandsfärja.

Sämst just nu: Att ha smakat den förbjudna frukten. Hur får man tag på mer?