Higge Erövraren

Det finns vissa avarter i samhället som på olika sätt ligger oss till last. Jag raljerar ofta över dessa, för att försöka få er att se ondskan, inkompetensen och obehagligheten som kännetecknar de olika grupperna. Vi har norrmännen, feministerna, grogghaggorna, kommunisterna, borgarna, kattmänniskorna, samerna, sossarna, de fackligt aktiva, Mona Sahlin, Fransmännen, Italienarna, Islamisterna, Stockholmarna, Kultureliten, lodisarna, värmlänningarna, EMOsarna, tjockisarna, Cybergotherna och knarkarna.

Idag upptäckte jag något som skakade hela min tillvaro. Mitt numera vidsträckta skägg, har i sin fulla utbredning avslöjat något som hela livet legat dolt i mitt förmodat perfekta DNA...

Det är rött! Större delen av skägget på kinderna; sammanlagt drygt en kvadratdecimeter, går i en tydlig röd ton. Fanjunkaren bekräftade ikväll min iakttagelse. Jag har väl egentligen sett det redan för ganska längesen, men jag har nog levt i förnekelse en tid. Dessutom har skägget på kinderna inte varit så här långt tidigare.

Säg mig, hur går man vidare efter ett sådant här besked? Att jag är en av dom, en rödhårig? Hur orkar man bära en dylik börda?

Hur ska jag uthärda ett liv som mentalsjuk, utstött ur samhället för mitt lyte och ständigt flyendes solen i tafatta försök att lura det maligna melanomet!?

Kanske ska man försöka tackla det med humor? "Yargh, kalla mig Rödskägg, ro hit med en kagge Rom och en svettig hora!". Hjälper det att sniffa lim?

Nej, "Rödskägg" får det bli. Om jag låtsas att det är något coolt, kanske folk köper det... Kalla mig Rödskägg!

Bäst just nu: Jag kan åter klättra som när jag var liten och späd, och brukade återfinnas uppflugen i dörrposterna. Men nu gäller det bara att hitta träd på lagom avstånd från varandra.

Sämst just nu: Ja vad fan tror ni!??