Higge Erövraren

Tack Sarah, alias "Lilla H" för idén till det här inlägget.

Lilla H påstår bland förra inläggets kommentarer, att Kat von D  eller Katherine von Drachenberg som hon döptes till, borde vara min idealkvinna.

Nu vet ju de flesta att den generella idealkvinnan är en meter lång, och har platt skalle, så man har någonstans att ställa ölen medan hon suger av en. Nu är dock dylika kvinnor synnerligen sällsynta. Dessutom skulle en eventuell relation mellan en sådan kvinna och mig, förmodligen tära en del på mitt umgänge med min vän Fanjunkaren, då han är så rädd för dvärgar. "Dom är inte att lita på!" försäkrar han nervöst, varje gång en dvärg blir synlig i media eller på stan.

Så nu till en mer djuplodande och seriös analys av min idealkvinna. 

Nu vet jag inte varför Lilla H anser att denna Kat borde vara för mig begärlig, men sant är att hon ser ju väldigt bra ut, och jag gillar rikligt tatuerade kvinnor. Hon är alltså inte för mycket tatuerad; hon kunde snarare få ha några till, fast färggladare än dom hon har nu. Bara namnet "Kat von D" är ju dessutom så coolt att det kan få en att rusa iväg halvnaken med erektion och fradga hängande ur mungipan (Okej, grovt syftningsfel där, men jag låter det vara kvar som en kul grej. Det är alltså bara fradgan som hänger ur mungipan).

Men flera saker gör mig tveksam. Hon är rätt lång, vilket väl visserligen inte stör så mycket, men idealet ser inte ut så. Sen har hon mig veterligen silibumsingar, vilket jag har för tunn erfarenhet av. Inget illa om gummituttar (även om t.ex. Malena Ernmans gamla glädjepåsar kunde snajdats till lite bättre) men mitt ideal som jag föreställer mig, har äkta tutingar. Nu skulle jag kunna lägga ut texten i ett par timmar om konsistens, form och respons hos dessa fascinerande och underbara tingestar, men jag lämnar det åt en annan gång.  

Hennes personlighet lämnar även en del att önska. Till hennes fördel kan sägas att hon är en kvinna med ett intresse och en begåvning (hon har tatuerat professionellt sedan 1998, då hon var 16), för det finns inget värre än när kvinnor som inte har några intressen, måste mentalparasitera på sina killar. Exempel!

Tjej: Kan vi inte hitta på något?
Kille: Men jag ser ju film...
Tjej: Men ÅÅÅH, jag vill göra nåt annat!
Kille: Som vaddå?
Tjej: Inte vet väl jag, men nånting!??
Kille: Du får väl hitta på något, gör som jag, börja spela innebandy eller nåt?
Tjej: Åh, det är ju skittråkigt...

Men även om Kat har ett intresse, så är hon ändå gnällig, svårbehagad och lipar ofta. Dessutom lider hon utav det där oattraktiva draget som så många andra kvinnor, att oavsett var hon befinner sig, så gnäller hon på att det är så dåligt där. Och då befann hon sig ändå i Miami, fattar ni? Det handlar alltså mer om principen att aldrig vara nöjd, än om själva platsen.

Till mitt förtret är det detta med det mentala som så ofta är en "deal breaker", d.v.s. det som gör att en kvinna i slutänden inte är intressant. Jag önskar jag kunde nöja mig med någon desperat, ett pucko, eller någon med psykotiska drag och demoner i sinnet.  För såna finns det nämligen hur många som helst som ser bra ut och är singel. Men nej, jag måste ha någon med bra humor som man kan prata med om en massa kul och intressanta saker.

Dessa har dock vanligen det gemensamt att de är upptagna, eller inte alls är intresserade av en sån som mig, utan hellre trålar efter puckon utan hålkänsla, på runt 1,85, med långt "busigt" hår och som inte kan sätta på ett träns, baka muffins, backa med släp eller förklara hur boklungan på en spindel fungerar (okej, dags att avrunda inlägget innan bitterheten kommer och biter mig i arslet).

Nå men hur som helst, för att vara sträva efter ekvivalism och likt många kvinnor göra en ytlig bild utav hur man vill att drömpartnern ska se ut, så kommer hon här.

155 till 170 cm lång, tjockt mörkt hår, kvinnliga former, med en ändalykt som är väl tilltagen utan att vara oproportionerlig. Brösten bör kunna beskrivas på samma sätt, men däremot är jag är ingen fasthetsnazist som många andra; en kvinnas rätta plats är på rygg (muhahaha), och i det läget ser de flesta bröst bra ut. Hon ska ha fin hy, och något som ger ansiktet karaktär. Av någon anledning är jag svag för lite större näsor...

Ofta ser jag otroligt vackra tjejer som inte får mig att känna någonting, ingen lust att boinka eller så alls. Det beror då helt enkelt på att de saknar karaktär. Det hänger inte sällan även ihop med att de inte ler. Om en kvinna sällan eller aldrig ler, hugger det bort en oersättlig bit av hennes utstrålning och karaktär; det snyggaste en kvinna kan ha på sig är ett leende. Går de runt och ser uttråkade ut, blir jag irriterad.

Släng på henne en snygg solbränna, tatueringar (gärna någon på halsen), generös men smakfull make up och en ljus sommarklänning i markerade färger, så har ni henne; Min idealkvinna. 

Keyser: Ja, du har mitt fulla medhåll i den saken.

Ingvar: Jovisst, om det stillar dina demoner, min vän.

Moar: Ja, något i den stilen.

Anneli: Jag råkade cutta det lite väl kort i morse... lite ångest där.

Sarah: Visst är den skön? Det här är responsen från det täcka könet. Notera att den senare killen på aerobic-passet har en t-shirt med svenska flygvapnets tre kronor på ("jaha, intressepil rakt i ögat" tänker du kanske då, men jag tycker det är lite intressant, minsann).

Bäst just nu: Min biltemakittade tvåväxlade damcykel, med ny sadel, styre och handtag.

Sämst just nu: Den här skitdumma grejen som i Sverige verkar ha introducerats av jubelpuckot Marie Picasso, med att gå runt med något slags pannsnöre. Det ser så korkat ut så man vill springa fram och klippa av det, och säga "NÄ!".