Higge Erövraren

Som liten var jag ofta fascinerad av de intressanta människor, som på den tiden frekventerade vår gamla 26-tums Luxor. Tidigt, samt mittåttiotal var en hektisk period på den politiska arenan, och jag fastnade starkt för några politiska giganter. Huruvida de var inda eller goda brydde jag mig inte om, jag attraherades nog mest av utstrålning och hur de skiljde sig från mängden.

Jag ska försöka lista mina gamla favoriter från denna unika era, och således ta en promenad i minnenas allé. Som när Discovery ska lista de grymmaste flygplanen eller stridsvagnarna, så börjar vi från botten av listan.

7. Nicolae Ceauşescu.  Den kassaste och mest stilsaknande politikern jag hyste något intresse för. Jag tyckte det mest intressanta var då revolutionen i Rumänien kom, och folk gjorde slut på klåparen. Jag fascinerades av hur man slog ihjäl securitatemän på gatorna, och hur kvinnorna sprang fram med kaffe och mackor åt sina män som satt och sköt mot regeringsbyggnaderna. Besviken blev jag då man efter snack om den "oerhörda lyx" diktatorn skulle ha levt i, visade foton från hans garage, där det stod någon sketen Volvo 260, och en gammal Mercedes 280. Vilken jävla pajas. Sånt skit har ju vilken kriminell Bodensare som helst i garaget. Dödsorsak: Dålig karma.

6. Ferdinand Marcos.  Filippinernas korrumperade president, som stal miljarder och vars fru Imelda hade runt 1200 par skor i garderoben. Jag tyckte hans namn lät coolt, och morfar brukade förhöra mig om de senaste händelserna kring honom. Jag delade dagmamma med två filippinska pojkar, men huruvida jag diskuterade Marcos med dom minns jag inte. Han störtades (det var vid denna tid jag lärde mig detta ords innebörd) 1986, och dog på Hawaii av en njursjukdom tre år senare. Dödsorsak: Dålig karma.

5. Michail Gorbatjov.  Jag närde sedan späd ålder ett ganska kompakt ryssförakt, mest beroende på vad farfar och morfar berättat om Sveriges många krig mot Ryssland. Min åsikt vid denna tid var att man hade gjort bäst i att bara skjuta bort alla ryssar, och upprätta en ny svensk stormakt. Men Michail såg så snäll och godmodig ut, och så hade han det där fascinerande födelsemärket på hjässan. Dessutom så verkade han himla tjenis med min absolute favorit, nummer ett på den här listan. Detta gjorde mig rätt kluven i mitt ryssförakt.

4. Winnie Mandela.  Nelsons handlingskraftiga fru. Medan Nelson satt och ristade in "KUK" i väggarna (ja, det var iaf vad jag hade gjort) i fängelsert på Robben Island, så förde hon ett jävla liv på utsidan. Hon bufflade sig fram likt en svart, kvinnlig Göran Persson, och gick ibland t.o.m. till handgripligheter i uppståndelsen. Mycket intressant kvinna. Senare blev hon föremål för misstankar om att ha lönnmördat någon, men hur det där gick är jag osäker på. Det var iaf så vitt jag kan förstå en av de största anledningarna till att hon och Nelson skiljde sig.

3. Lennart Bodström.  Bl.a. Utrikesminister i Palmes regering. Så här i efterhand kan man nog skylla honom för att ha haft en alldeles för tillåtande och undfallande hållning mot Sovjet, men det kännetecknade ju hela Palmeregeringen. Det som gjorde att jag gillade Lennart så skarpt, var att han jämt hade en så enorm snusprilla inlagd att den ofta hämmade hans tal. Han liknade ingan annan politiker i den svenska ankdammen. Farsa till Thomas Bodström.

2. Margret Thatcher.  Järnladyn, sannerligen en kvinna att se upp till. Jag fascinerades av att folk verkade rädda för henne, samt det faktum att hon, en tant, gav civilistplågarna från Argentina ordentligt med stryk i Falklandskriget 1980. Bildade tillsammans med Gorbatjov och Reagan den legendariska makttrojka som så ofta syntes i media under 80-talet.

1. Ronald Reagan.  Numero Uno! Frisyren var skottsäker, leendet snett, självsäkert och hypnotiserande. Han öppnade plånboken, och kapprustade ihjäl Warzawapakten. USA var landet som allt det grymmaste kom ifrån; Deras bilar mullrade, Clint Eastwood kom därifrån, Coca Cola, vilda västern och "Nu blåser vi snuten"! Och den här snajdaren var chef för hela skiten. Untouchable.

"Men Palme då?" Kanske ni undrar? Nä, jag var mest less på Palme. Farfar gillade honom, farsan avskydde honom. Det var mest ett jävla liv om Palme. Och när han sen gick och blev skjuten, så var det bara ett jäkla ältande om det på teve hela tiden. Alla bra program utgick.

Jonasito: Jag vet inte vad jag ska kunna skriva för skit om Norge som jag inte rdean skrivit... Är jag bakis kanske det hjälper.

Elin: Ja, du var helt perfekt i teverutan häromkvällen, hehehe.. hehe...

Nolen: Menar du att vi ska bli douchebags? Jag jobbar iofs på det, men det går sådär...

Ingvar: Vill du peka på skillnaden mellan Västerbottningar och Norbbottningar?

Bäst just nu: Badkar.

Sämst just nu: Mulnaden.