Kaffekaffekaffekaffe!
Missat ett par dagars bloggande nu, eftersom jag fumlade ut en kopp kaffe över laptopen för någon tid sedan.
Jag hetsade inte upp mig särskilt mycket, mest för att jag fortfarande kunde klicka runt och se grejer i mediaspelarna. Dessutom så lägger jag faktiskt ingen större vikt vid materiella ting. Istället skulle jag faktiskt kunna erkänna att jag strax efter olyckan sörjde kaffet mer. Det var en stor kopp med varmt starkt kaffe. Jag hade låtit den stå och svalna ett tag, och eftersom jag tillsatt en rejäl skvätt ovispad grädde, hade det även just bildats en betydande mängd smaskigt skinn på ytan.
En sådan kopp är något tillfredställande, en själsligt vederkvickande företeelse. "A thing of beauty" som min kockidol Anthony Bourdain skulle ha sagt. Den är något som skänker värme och trygghet, och som låter en känna att man i en generellt miserabel tillvaro, för det mesta ändå har åtminstone EN slags välbefinnandets kajplats att backa upp emot.
Den jävla datorn däremot, som har Bill Gates äckliga mjukvara i sig, bara strular. Jag vill slå den, knäcka den över knät och tugga sönder dess smutsiga, ränksmidande kretskort.
Nå, nu är allt bra igen. Jag kopplade in mitt tangentbord från gamla datorn via en ps2-adapter i USB-porten, och har även så mycket kaffe jag önskar. Dessutom har jag ännu ett par tangentbord i reserv, så om jag blir arg på datorn behöver jag inte svälja all den där osunda aggressiviteten, utan jag kan med gptt samvete slå tangenbordet i väggen.
Good times!
Bäst just nu: Jag kan skriva igen, ORDET ÄR HIGGES! "Tangentbordet är mäktigare än svärdet", och andra plattityder.
Sämst just nu: Jag har haft en gryende känsla av bättre sinnestämning, trots sjukdom och elände. Kanske mest för hur gymträningen har gett resultat, och att jag börjat acceptera att viktminskningen avtagit p.g.a. detta. Men jag låter mig inte luras, jag vet nog fan att demonerna återvänder, så jag biter ihop och avvaktar.
Jag hetsade inte upp mig särskilt mycket, mest för att jag fortfarande kunde klicka runt och se grejer i mediaspelarna. Dessutom så lägger jag faktiskt ingen större vikt vid materiella ting. Istället skulle jag faktiskt kunna erkänna att jag strax efter olyckan sörjde kaffet mer. Det var en stor kopp med varmt starkt kaffe. Jag hade låtit den stå och svalna ett tag, och eftersom jag tillsatt en rejäl skvätt ovispad grädde, hade det även just bildats en betydande mängd smaskigt skinn på ytan.
En sådan kopp är något tillfredställande, en själsligt vederkvickande företeelse. "A thing of beauty" som min kockidol Anthony Bourdain skulle ha sagt. Den är något som skänker värme och trygghet, och som låter en känna att man i en generellt miserabel tillvaro, för det mesta ändå har åtminstone EN slags välbefinnandets kajplats att backa upp emot.
Den jävla datorn däremot, som har Bill Gates äckliga mjukvara i sig, bara strular. Jag vill slå den, knäcka den över knät och tugga sönder dess smutsiga, ränksmidande kretskort.
Nå, nu är allt bra igen. Jag kopplade in mitt tangentbord från gamla datorn via en ps2-adapter i USB-porten, och har även så mycket kaffe jag önskar. Dessutom har jag ännu ett par tangentbord i reserv, så om jag blir arg på datorn behöver jag inte svälja all den där osunda aggressiviteten, utan jag kan med gptt samvete slå tangenbordet i väggen.
Good times!
Bäst just nu: Jag kan skriva igen, ORDET ÄR HIGGES! "Tangentbordet är mäktigare än svärdet", och andra plattityder.
Sämst just nu: Jag har haft en gryende känsla av bättre sinnestämning, trots sjukdom och elände. Kanske mest för hur gymträningen har gett resultat, och att jag börjat acceptera att viktminskningen avtagit p.g.a. detta. Men jag låter mig inte luras, jag vet nog fan att demonerna återvänder, så jag biter ihop och avvaktar.
Kommentarer
Trackback
