Higge Erövraren

Jag for till gymmet i morse för träning och bastu i vanlig ordning, och stoppade efter avslutad tvagning min älskade mössa (se bloggpresbilden) i bakfickan (som Snoop; "but only on the left side, yeah that's the crip side") för att på detta vis motverka eftersvettning.

Sedan hoppade jag in i Tilde och for in till stan. Jag skulle ha en bok på "Åhléns", och några mysiga ljus på "Paraffin". Då jag klev ur bilen för att stoppa slantar i parkeringsautomaten, upptäckte jag att mössan trillat ur bakfickan. Plötsligt flimrade introt till "Rädda Joppe, död eller levande" förbi i huvudet. Det var ett barnprogram som gick på 80-talet någon gång, och som handlade om en dum unge som jämt såg till att hans trista gosemullvad "Joppe" hamnade i prekära situationer. I ett visst skede gick det alltid upp för snorhyveln att mullvaden verkade fucked, varpå han (med bokstavskombinationerna lysande genom de tjocka glasögonen) alltid gastade: "RÄDDA JOPPE, DÖD ELLER LEVANDE".

Efter att ungen hastigt förklarat problemet (han erkände aldrig att han stoppat dit mullvaden själv, utan försökte jämt gola ner Joppe som den skyldige. Detta gjorde mig alltid förbannad och bitter, eftersom ungen uppenbarligen alltid ljög) brukade alltid pojkvännen (spelad av Lennart R. Svensson) till ungens morsa (som förmodligen mest gick och övervägde att göra abort i 300:e veckan) gripa in och rädda "Joppe". Jag vet inte om detta var ett pedagogiskt grepp för att få barn att vara mer vänligt inställda till "låtsaspappor", men jag blev mest besviken för att Lennart verkade så naiv, och inte lade ungen under livremmen!

Detta har nyss skildrats på Lisa Magnussons blogg, där hon försökte ge "Rädda Joppe" skulden för att åttiotalister är som dom är. En klok tös med en rätt bra blogg. Fast hon envisas med att bo i Paris. Men det är kanske inte så märkligt, för jag tycker att hon ser lite ut som en sån som gärna låter armhålehåret frodas.

Medan jag hastigt utförde mina ärenden, kom jag att tänka på mitt eget favoritgosedjur. Hon var en liten handdockekanin som hette Nina. Säkert ligger hon nerpackad i någon flyttlåda, och bidar sin tid. Hon utsattes hur som helst också för flera trauman. Bl.a. så suttade jag sönder hennes ena öra, så det belv skruttigt och styvt. Nina såg ut som ett lodisgosedjur som somnat mot trottoaren i fyllan och genom stoppat blodflöde fått vävnadsdöd i örat.

Nå, jag "backtrackade" mig själv och fann så mössan upphängd på en järngrind vid badhuset.

Slutet gott, allting gott.

Stockholmare: Det där tolkar jag som att jag ändå slog huvudet på spiken. Och jag applåderar ditt eget försök till analys. Det "hedrar verkligen sin upphovsman", som Jan O. Karlsson skulle ha sagt. Fast så illa är det väl inte. Dock måste nog sägas att alla heterosexuella killar som försökt skapa och bibehålla en relation med en kvinna, är mer eller mindre traumatiserade.

Jag vet inte vilken värld du lever i, men t.ex. otrohet är ingenting ovanligt, och en personlig reflektion grundad på erfarenheter i den egna sfären är att tjejer har lättare att ljuga om det. Därmed inte sagt att jag förutsätter att min partner ska vara otrogen, eller att jag inte litar på henne. Jag är en ganska "osvartsjuk" människa.

Sedan vill jag med risk för våldsamt mothugg vädra en alldeles färsk insikt, nämligen den att kvinnor generellt är mer eller mindre hopplösa innan de kommit upp i 30-årsåldern, eller fått barn. Den typiska barnlösa kvinnan i 20-årsåldern är en sökerska, en hjärtekrosserska osäker på sitt mål och utan ågon struktur i prioriteringarna. Hon kombinerar en usel självkänsla med en samtidigt naiv och grandios jag-uppfattning , och handlar vanligen egocentriskt utifrån sina känslor, utan att ta någon egentlig hänsyn till hur andra parter påverkas.

Hon är liksom vilsen, men samtidigt fast besluten om att vara på väg någonstans.

Kanske är det någon slags överlevnadmekanism, men det gör ju inte honom gladare som drabbas. En sådan kvinna är som en alldeles för het kopp choklad; man försöker ideligen njuta av den, men man bränner sig om man försöker.

En kvinna som kommit upp i 30-årsåldern eller som fött barn, har vanligen hunnit mogna och lagt om värderingarna. Hon har i större utsträckning lärt sig vad som är värt att satsa på, och hon har lärt sig göra andra prioriteringar, som kanske är mera praktiskt ankrade än känslostyrda. Visst, man kan inte styra sina känslor, men man kan styra sina handlingar, och det är något den äldre kvinnan är mer medveten om än den yngre.

Joråsåatteh... så är det.

Bäst just nu: Stockholm på torsdag, klackarna i taket.

Sämst just nu: OK/Q8s egen spolarvätska, som fick det att stinka svinvidrigt i bilen. Eller som jag själv uttryckte det efter att ha marinerat vindrutan i den vidriga smörjan; "SA- *sniff* SA- *sniff* SA- *sniff* SATAN!". Odören påminde om illa destillerad råsprit, således ohyggligt finkelhaltig, med en mycket kraftfull underton av härsket grislik.