Higge Erövraren

Jag satt i roddmaskinen på gymmet idag, och lyssnade på P3-dokumentär om peddofarfarn Hans Scheike och hans polyamorösa svineri med imbecilla djävulsskökor.

Sen pallrade jag mig in i bastun, för att driva ut gifter och bli riktigt ren och fin. Där inne satt några av den värsta sortens människor; män i den övre medelåldern, med allt vad det innebär i nivån på skämt och samtal. Jag satte mig på behörigt avstånd, och lyssnade på en djuplodande konversation om trav. Få saker är så sanslöst trista att lyssna på som gubbar som babblar trav.

Det diskuterades olika hästar, och olika travtränares öga för hästar. Någon gubbe, en gråhårig klen typ på lägsta bänken, hade minsann känt nån tränare innan denne ens visste något om hästar. Men han hade lärt sig fort, försäkrade klenisen.

En av gubbarna, en långtidssjukskriven tornedalning som klagade över värk i sidan, påpekade att den där tränaren ändå aldrig lyckats med något själv. Sedan blev han lite extra skojfrisk då en yngre bekant till honom klev in i bastun, och som föreföll en smula långsam.  

Strax därpå diskuterades en häst, och sedan blev det lång paus. Tornedalningen (som intagit ryggläge) tycktes suga på något. Det låg liksom i luften, och man kände att han ville komplettera samtalet om den där hästen med något. Plötsligt kom det; en illa rolig lustighet som nog mognat ett tag och som nu skrek efter att få komma ut.

"Nä, han har nog en snöbolls chans i helvetet, den där!". Mitt i prick! Efter viss fördröjning skrattade den långsamme länge och hjärtligt. Tornedalningen hade lite svårt att dölja stoltheten över den vansinnigt sluga kvickheten han just dragit. Men han tog det ändå kallt, och låg kvar och mös åt det hela ett bra tag.

Just när jag som bäst satt och fantiserade om att örfila gubbarna, stegade en kolossalt fet man in. Buken, som var stor och klotformad, hade med sin tyngd tvingat mannen att bli hjulbent. Vaggande och glänsande likt en nyöst kalkon, hjulade han sig fram i den stora kaklade bastun. Mödosamt, och med en ansträngning som fick mig att frukta en hjärtinfarkt, klättrade han sedan upp på högsta bänken.

Magrare gubbar kan ofta skyla sig genom att lägga benet över knät, men den möjligheten hade inte den fete, utan han satte sig bredbent på kraftigt överviktiga gubbars vis. Därmed blottade han en föga tilltagen "kamrat", som tycktes blivit tvungen att lämna över all energi och växtkraft till den fysiskt allomfattande buk, som mäktigt tornade upp sig ovanför.

Just som jag satt och skojade inombords och klurade på en lustighet om vårtborttagningsmedel, noterade jag att mannen, trots otillgängligheten till området kring sin penis, var helt rakad där.

"Cellgifter!!??" tänkte jag förskräckt i hopp om att det skulle finnas en naturlig förklaring. Men gubben hade allt hår på huvudet i behåll. Lätt traumatiserad gick jag efter en stund ut i duschen, och funderade på hur jag skulle orka leva med bilderna i mitt huvud. Hur hade han kommit åt? Nej, det var omöjligt. Men vem hade gjort det åt honom?

Tagen av stundens surrealitet, torkade jag mig och lämnade inrättningen, betraktad av tysta gubbar som skumögt försökte tyda texten "Buffè" över mitt mellangärde.

Mini: Grymt! Man undrar hur gammal den blev i det sällskapet! Kul att du hänger med här fortfarande, förresten.

Anonym: Hahaha, den är så jävla bra! "Nice web Mr. Crack Spider"

Elin: Schyrre! Jag har sökt på "John-Olof", men han har ju tagit bort "Olof". Nu har jag skickat länken, hehe! "Helt vrickad"? Nåja, det kan jag leva med. Man kan rent av ta det som en komplimang, då det utstöts av en upplänning. Eller vart du nu har ditt näste.

Senast inlagda ord i T9: "Japp"

Bäst just nu: Att jag ändå fick ihop ett inlägg idag!

Sämst just nu: ?