Äntligen!

Äntligen! Varför säger jag då så? Nej, jag har ännu inte fått besked om jobbet. Uttrycker jag då kanske glädje för att Kerstin Thorvall har dött, och aldrig mer kommer att köpa sex av en fattig afrikansk horgosse igen? Eller är det för att jag känner lite skrivinspiration ikväll? Kanske är det för att jag nyss tog med mig longboarden till en liten grusfri backe och njöt av årets första åk?

Nja, glad för att Kerstin Thorvall har dött är jag inte, eftersom alla kändisar som dör ska hyllas på längden och på tvären, flera dagar efter frånfället. Nu ska hennes vedervärdiga, litterära styggelser ältas och ältas i varenda tidningskrönika, och det är så jobbigt att genomlida.

Varför tycker jag att det är jobbigt då?

Ta t.ex. en blekfet 58-årig kommunaltjänsteman, som köper sex av unga tjejer. Vad anser vi om såna? Just det.

Men Kerstin Thorvall, gammal, uttjänt och otäck, åkte till Afrika och köpte sex av unga afrikanska män. För detta har hon fått en del kritik, men desto mer hyllningar. Hon var "modig" och skrev ingående om sina upplevelser. Kan en man komma undan med något liknande? Nej, i varje fall inte 58-årig kommunaltjänsteman. Kanske Tommy Lee skulle komma undan med det, men det är isf för att alla redan vet vad han är för en typ.

Jag har nästan fått känslan av att Kerstins äfventyr har välkomnats av feministsidan som en slags "motprestation", vilket känns lite sjukt.

Och kanske mer än själva Kerstin i sig, är det denna förmåga att komma undan med vad fan som helst som kvinnor har, som stör mig. Visste ni t.ex. att kvinnor som slår eller förgriper sig på sina barn oftast slipper straff? Eller att de t.o.m. ofta får ha kvar vårdnaden om barnen? Visa mig EN gubbe som bevisats haft sex med sin lilla dotter och som har vårdnaden kvar! Nä, just det (och så ska det vara!). Men motsatsen existerar faktiskt.

Dessutom är jag övertygad om att kvinnor oftare än män slår barn. Skillnaden är bara att när män slår så märks det mer, för skadorna blir större. Kvinnor har helt enkelt en betydligt lägre tröskel för när det blir en smäll. Ta t.ex. den klassiska örfilen, som de flesta killar fått smaka på.

Den kan komma av de mest banala saker, men förekommer kanske mest frekvent vid misstanke om otrohet. Dess existens bottnar förmodligen främst i kvinnors generellt bristande förmåga att uttrycka sig verbalt i pressade situationer. Det är helt enkelt enklast att kanalisera känslorna genom handflatan. Dessutom verkar det nästan finnas en kollektiv underförståelse hos det täcka könet, att det är okej för dom att slå männen, eftersom dessa ändå är större och starkare.

Det är liksom ingen risk för fysisk skador, ju. Sedan att det är en grov psykisk kränkning kunde dom inte bry sig mindre om.

Själv skulle jag aldrig kunna slå någon, ens för otrohet. Men så har jag ju också förmågan att verbalt vara tämligen dräpande. Fast det har jag å andra sidan heller inte samvete till. Det gör ju ont att göra folk ledsna. "Ta ditt skit och stick" räcker ju, om det uttrycks med konsekvens.

Det blev ett sidospår, känns det som. Nåväl, i ärlighetens namn ska det iaf sägas att Kerstin Thorvall tyckte om att göka, och Sverige skulle vara ett roligare land om vissa släppte sina frigida hämningar och anammade lite av Kerstins drift. Kvinnor borde helt enkelt ta för sig mer.

Jo, det borde dom.

Nolen: Det kanske lossnar lite nu?

Bäst just nu: Snart blir det brädåkning på riktigt, och i år slipper jag äntligen åka ensam; Fanjunkaren och Krocket-Judas har köpt brädor. Fast just för tillfället har Fanjunkaren mig i telefonbojkott, verkar det som. Månne han har kvisslor i framstjärten, och är sur? Nåväl, nu har jag iaf något mer att se fram emot än jobb-beskedet. Blir det ett "Nej" så har jag iaf brädan att roa mig med. Men det KÄNNS ju som om det gick så jävla bra sist... suck.

Sämst just nu: Tiiidig tvättid imorrn. Fy faaan!


Kommentarer
Postat av: Nolen

Härligt!



Det var bra att du tog upp och påminde om denna händelse (K. Thorvalls res(a)(or) till Afrika). Det hade jag glömt bort.



Sedan finns det väldigt många pappor i Sverige som kämpar mot myndigheter och i olika rättsinstanser för att överhuvudtaget få träffa sitt barn. Det pratas mycket om ensamstående mamma, men sällan om de ensamstående papporna.

2010-04-12 @ 07:51:46
Postat av: Moar

Men älsklingen, vad var det då som var äntligen?

2010-04-12 @ 20:58:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0