Higge Erövraren

Idag ringde en kvinna mig från ett av landets största fängelser, och berättade att dom väldigt gärna ville anställa mig som kriminalvårdare. Det är alltså denna tjänst som jag sökte i början av året, och för vilken jag sedan besökt Stockholm tre gånger, för diverse intervjuer och tester hos Kriminalvården och Pliktverket.

Facit är nu alltså att jag på platsbanken lite nyfiket läste en annons om storrekrytering hos Kriminalvården, skrev ett personligt brev och sökte en av dessa tjänster som skulle tillsättas. Jag sökte ett jobb, en gång, och fick det i konkurrens med nästan 1000 pers.

Faktum är ju visserligen att jag alltid (borträknat det första jag någonsin sökte, som jag hade fått om inte en rödhårig drönare hade LASat sig in från en annan avdelning på samma företag) fått ett jobb jag fått komma på intervju för. Men jag vågade inte hoppas att sviten skulle hålla även denna gång.

Men det gjorde den. Dessutom sade kvinnan som ringde idag att lönen blir ett par tusen högre än vad som sades på andra intervjun. Lägg därtill en statlig semester, som för mig som 30-åring innebär sex betalda veckor om året. För en opretentiös typ som mig är det alldeles förträffligt.

Jag lovade ju förresten i ett svagt ögonblick att publicera mitt personliga brev här också, när jag visste klart besked om jobbet. Det här är ett nedkortat utdrag, för att ge en bild av hur det såg ut.

"Hej.

Mitt namn är Higge Erövraren. Sedan jag var liten har jag varit intresserad utav yrket som kriminalvårdare. Detta dels eftersom jag tidigt fick upp ögonen för det via min farfar, som tillbringade sina sista 30 yrkesverksamma år som just kriminalvårdare. Men även p.g.a. att det helt enkelt verkar spännande, och har sin plats i en del av samhället som trots att den berör så många människor, är sluten och främmande för de flesta av oss.

I min släkt har vi dock erfarenheter från båda sidor av murarna. Min farfar, som innan tjänsten som kriminalvårdare hade den dåtida befattningen "vikarierande Konstapel", hade ironiskt nog en bror som på trettiotalet hade en kort karriär i den s.k. "Salaligan".

För detta satt han nästan 8 år på Långholmen, där han läste in en ingenjörsexamen. Efter att ha avtjänat sitt straff 1945, återföll han aldrig i brott, utan blev istället en förebild för min pappa och andra i släkten. Jag tror därför på att brottslingar faktiskt kan rehabiliteras, och jag tror att det är ett väldigt intressant och givande jobb att vara delaktig i detta."

Vad jag menar med "sedan jag var liten har jag varit intresserad utav yrket som kriminalvårdare" är att jag alltid fascinerats av fängelsemiljön.

Alla serier och filmer om fängelseliv jag kunnat komma över och se har jag sett. HBO's serie om fängelset "Oz" har varit som mynta för mig, och maratonlågbudgeteposet "Kvinnofängelset" håller jag för ett mästerverk utan motstycke. Dess karaktärer "Bea Smith" och "Joan 'The Freak' Ferguson" ligger orubbligt på min personliga  topp tio över tv-karaktärer genom alla tider.

Nåväl, så ligger det iaf till.

Till våren tar jag således Stockholm i besittning. Det kommer att svida till lite i början, men sen kommer hon att vänja sig och tycka att det är skönt. Stockholm alltså.

Higge Erövraren out.

Moar: Ja, det kan man ju undra. Att jag skrev ett inlägg kanske?

Nolen: Ja, det är ju vad man på svenska kallar "åt helvete".

Bäst just nu: Min plan att bemöta alla spydigheter från fångar med frasen "Var det där ett internskämt, eller?" Jag ska alltså använda min övermänskliga humor till att rehabilitera med.

Sämst just nu: Har lite svårt att se några dåligheter nu.