Promenadfilosofi.
Nyss postade jag följande inlägg under "Nyheter" på Facebook: Är nöjd med kvällens promenadfilosofi! Lyssna på det här: Grundtanken var spontant att Tolkiens verk är skit, och att han var kass på att komma på kittlande förvecklingar. Utkomsten av vidare tankespinn därpå blev följande aforism; "Folk med bra fantasi grundar religioner, folk med dålig fantasi tror på dom". Genialt.
Och visst är det väl så, det tror jag vi alla är överens om. Fast jag kanske uttryckte mig lite hårt med "Tolkiens verk är skit". Men med så kraftfull kritik måste man ändå omnämna en del avsnitt i hans skrifter.
För vad jag främst tänkte på var detta: Jätteörnarna hade utan problem kunnat flyga Frodo och hans korpulente följeslagare direkt till Domedagsberget, där han då utan dröjsmål och sveda kunnat göra sig av med ringen. Ur logisk synvinkel finns för storyns skull inget som helst jävla försvar för att så inte skedde.
Vad Tolkien däremot gör för att rättfärdiga denna ologik, är att han utmålar Örnarna som fantastiskt värdiga djur, som inte bryr sig mycket om vad som händer där nere på marken i de små människornas rike. De är egensinniga och mycket majestätiska, och även (tydligen) utrustade med ett ganska snävt tålamod. Det är alltså underförstått att man inte kommer till dom och ber om skitsaker, speciellt inte om man är en liten inskränkt skit som har hår på fötterna och gillar röka pipa.
Men för att med råge sedan skjuta hål i sin haltande story, så låter Tolkien just Örnarna som komma och rädda de två medtagna Hoberna på Domedagsberget. Varför minns jag inte riktigt, men säkert var det för att Gandalf hade bett dom om det. Man får då också intrycket att Örnarna inte är såna jävla elitistiska skitarslen som de först utmålats som, utan ganska reko. Och tanken; "Men varför, om det nu inte var så illa med deras personlighet egentligen, kunde inte Gandalf bett dom skjutsa Frodo redan från början?" infinner sig då verkligen med eftertryck, och lämnar en bitter eftersmak.
Fast då kanske en del av er säger: "Fast då hade det ju inte blivit någon story!" Nej, men nu blev det istället en story med stora hål och brister. Hade Tolkien varit mer av en drömmare än en torftig lingvistakademiker, så hade han kunnat fantisera fram en story som hållit hela vägen.
Det blir förresten inte bättre av att alla Tolkiens verk andas en asexualitet som endast tangeras av Hergés verk om Tintin. Fast då ska det tilläggas att jag älskar Tintin, bl.a. för att där aldrig finns hål i storyn.
Känn förresten på det här: Om jag inte minns helt galet, så föll Gandalf från Sarumans fångtorn, och räddades i fallet av en ovan nämnd Jätteörn. Men det fallet hade inte varit hälften så högt som det då han slogs mot Balrogen i underjorden. Där måste han ha fallit flera kilometer, men klarade nedslaget utan hjälp. Varför måste Tolkien redan där efter Sarumans svek, offra lite av Jätteörnarnas image som vresiga höghöjdseremiter, om Gandalf ändå hade överlevt det fallet?
Nä Tolkien; gör om, gör rätt! Det håller nämligen tamejfan inte!
Stockholmare: Tack, och ja i princip har du rätt, och jag plågades litegrann av frasen. Men jag gjorde bedömningen att jag skulle kunna komma undan med den, samtidigt som jag vid författandet av brevet inte hade någon jätteövertygelse om att jag verkligen sökte det här jobbet seriöst. Det började mer som en kul grej att undersöka möjligheterna kring. Nu är jag dock övertygad om att det där är jobbet jag vill ha. Den där "KONSLUTEN" verkade vara en kul typ.
Anonym: Ja, men säkert otrevligt i realiteten. Nu har dock Fanjunkaren förklarat varför han inte följde upp mitt missade samtal; "Jag såg först senare att du ringt, och antog då att ärendet var utagerat!"
Sämst just nu: Att det nu är mindre än en vecka kvar tills jag förlorar ännu en bra kollega. Denna gång är det Sarah som blir mammaledig, och det är givetvis bara att gratulera. Men dock är det så att i jobbet som personlig assistent, så får man aldrig behålla sina kollegor några längre stunder. Det gäller även om man jobbar för bra folk och får uppskattning, som hos dom vi jobbar för. En personlig assistent är nämligen nästan alltid på väg mot någon annan karriär, ungefär som en servitris, eller ett grillbiträde.
För några månader sedan försvann Elsa, som är en god vän och som var fantastisk att jobba med. Om några månader vandrar Hjonas, en klippa full av ungdomlig spontanitet och sköna dumheter, vidare mot nya mål. Och nu försvinner alltså Sarah. En kinestetisk själsfrände som vet att den färskskivade gurkan på en omsorgsfullt bredd leverpastejmacka, blir bäst när lite salt fått dra ur lite vätska ur den, så den blir lite skönt tuggig och sladdrig.
Jag är en anpassningsbar människa som klarar att vara ensam, men paradoxalt nog är jag även ganska social, och fäster mig lätt vid folk, varför det är lite jobbigt att bli av med dom hela tiden. Inte minst en människa med så fantastisk utstrålning och personlighet som Sarah.
Bäst just nu: Hur de långa promenaderna stimulerar min skrivinspiration.
Och visst är det väl så, det tror jag vi alla är överens om. Fast jag kanske uttryckte mig lite hårt med "Tolkiens verk är skit". Men med så kraftfull kritik måste man ändå omnämna en del avsnitt i hans skrifter.
För vad jag främst tänkte på var detta: Jätteörnarna hade utan problem kunnat flyga Frodo och hans korpulente följeslagare direkt till Domedagsberget, där han då utan dröjsmål och sveda kunnat göra sig av med ringen. Ur logisk synvinkel finns för storyns skull inget som helst jävla försvar för att så inte skedde.
Vad Tolkien däremot gör för att rättfärdiga denna ologik, är att han utmålar Örnarna som fantastiskt värdiga djur, som inte bryr sig mycket om vad som händer där nere på marken i de små människornas rike. De är egensinniga och mycket majestätiska, och även (tydligen) utrustade med ett ganska snävt tålamod. Det är alltså underförstått att man inte kommer till dom och ber om skitsaker, speciellt inte om man är en liten inskränkt skit som har hår på fötterna och gillar röka pipa.
Men för att med råge sedan skjuta hål i sin haltande story, så låter Tolkien just Örnarna som komma och rädda de två medtagna Hoberna på Domedagsberget. Varför minns jag inte riktigt, men säkert var det för att Gandalf hade bett dom om det. Man får då också intrycket att Örnarna inte är såna jävla elitistiska skitarslen som de först utmålats som, utan ganska reko. Och tanken; "Men varför, om det nu inte var så illa med deras personlighet egentligen, kunde inte Gandalf bett dom skjutsa Frodo redan från början?" infinner sig då verkligen med eftertryck, och lämnar en bitter eftersmak.
Fast då kanske en del av er säger: "Fast då hade det ju inte blivit någon story!" Nej, men nu blev det istället en story med stora hål och brister. Hade Tolkien varit mer av en drömmare än en torftig lingvistakademiker, så hade han kunnat fantisera fram en story som hållit hela vägen.
Det blir förresten inte bättre av att alla Tolkiens verk andas en asexualitet som endast tangeras av Hergés verk om Tintin. Fast då ska det tilläggas att jag älskar Tintin, bl.a. för att där aldrig finns hål i storyn.
Känn förresten på det här: Om jag inte minns helt galet, så föll Gandalf från Sarumans fångtorn, och räddades i fallet av en ovan nämnd Jätteörn. Men det fallet hade inte varit hälften så högt som det då han slogs mot Balrogen i underjorden. Där måste han ha fallit flera kilometer, men klarade nedslaget utan hjälp. Varför måste Tolkien redan där efter Sarumans svek, offra lite av Jätteörnarnas image som vresiga höghöjdseremiter, om Gandalf ändå hade överlevt det fallet?
Nä Tolkien; gör om, gör rätt! Det håller nämligen tamejfan inte!
Stockholmare: Tack, och ja i princip har du rätt, och jag plågades litegrann av frasen. Men jag gjorde bedömningen att jag skulle kunna komma undan med den, samtidigt som jag vid författandet av brevet inte hade någon jätteövertygelse om att jag verkligen sökte det här jobbet seriöst. Det började mer som en kul grej att undersöka möjligheterna kring. Nu är jag dock övertygad om att det där är jobbet jag vill ha. Den där "KONSLUTEN" verkade vara en kul typ.
Anonym: Ja, men säkert otrevligt i realiteten. Nu har dock Fanjunkaren förklarat varför han inte följde upp mitt missade samtal; "Jag såg först senare att du ringt, och antog då att ärendet var utagerat!"
Sämst just nu: Att det nu är mindre än en vecka kvar tills jag förlorar ännu en bra kollega. Denna gång är det Sarah som blir mammaledig, och det är givetvis bara att gratulera. Men dock är det så att i jobbet som personlig assistent, så får man aldrig behålla sina kollegor några längre stunder. Det gäller även om man jobbar för bra folk och får uppskattning, som hos dom vi jobbar för. En personlig assistent är nämligen nästan alltid på väg mot någon annan karriär, ungefär som en servitris, eller ett grillbiträde.
För några månader sedan försvann Elsa, som är en god vän och som var fantastisk att jobba med. Om några månader vandrar Hjonas, en klippa full av ungdomlig spontanitet och sköna dumheter, vidare mot nya mål. Och nu försvinner alltså Sarah. En kinestetisk själsfrände som vet att den färskskivade gurkan på en omsorgsfullt bredd leverpastejmacka, blir bäst när lite salt fått dra ur lite vätska ur den, så den blir lite skönt tuggig och sladdrig.
Jag är en anpassningsbar människa som klarar att vara ensam, men paradoxalt nog är jag även ganska social, och fäster mig lätt vid folk, varför det är lite jobbigt att bli av med dom hela tiden. Inte minst en människa med så fantastisk utstrålning och personlighet som Sarah.
Bäst just nu: Hur de långa promenaderna stimulerar min skrivinspiration.
Kommentarer
Postat av: Sarah
Vad fint skrivet. Nu blev det ännu mer sorgligt att tänka på att min sista arbetsdag faktiskt var igår istället för nästa vecka. Jag kommer sakna min kinestetiska själsfrände!
Trackback
