Higge Erövraren

Jag kom tillbaka från anställningsintervjun i Stockholm igår kväll, och jag måste säga att jag är nöjd med min prestation. Jag fick även se några av de människor som konkurrerar med mig om tjänsten. Jag såg till att direkt ta initiativet att hälsa och ta i hand med de närvarande, och således etablera mig som gruppens alfahanne. I vanliga fall i kontakt med en ny grupp, brukar jag ligga lågt och iaktta vilka karaktärer jag har omkring mig, så att jag senare kan öppna upp en mer förberedd socialisering. Men nu var det konkurrens, tävling!

En attraktiv dam i yngre medelåldern trädde in i rummet, och jag noterade direkt att hon var ogift (vänster ringfinger saknade ring, samt märke efter sådan). Detta gjorde att jag avslappnat kunde flina upp mig på ett entusiastiskt och älskvärt sätt. Hon presenterade företaget och dess grenar, och sedan fick vi i uppgift att i väntan på intervju, skriva ner vad vi tror att vi kunde tillföra företaget.

Jag skrev en inspirerad text som jag blev ganska nöjd med, och som andades lagom mycket idealism. Sedan ropades jag in till ett rum av den ogifta kvinnan, i vilket det befann sig en kvinna till. Gift men trevlig. Det blev den ogifta som skötte utfrågningen, och jag körde på så gott jag kunde. Jag hade sovit perfekt, fått lagom mycket frukost, tagit en kaffe på dånken, jag var på grymt bra humör och kände mig väl förberedd. Jag kände att jag fick god kontakt med min intervjuerska, och jag tror att jag kunde besvara alla frågor på ett tillfredställande sätt.

Nu väntar jag på besked om jag är antagen till en s.k. "djupintervju", och därefter kommer ytterligare tester för den som tar sig vidare.

Under genomgången som hölls, framkom det att man skulle rekrytera färre personer till företaget än vad som sagts från början, och det verkar vara högt tryck på tjänsterna. Allt hänger alltså på hur min lämplighet bedömts av de där två kvinnorna.

Spännande. Men jag hyser gott hopp, speciellt om inget strular med referenser och arbetsgivarintyg.

Vidare.

Jag har funderat på att göra ett nytt standardinslag i inläggen, ni vet som "bäst/sämst just nu". Det skulle vara "Dagens Bob", och utgöras av citat yttrade av min kompis Bob i Gällivare. Han har en oslagbar förmåga att på ett oplanerat sätt beskriva sin omvärld med en personlig och oerhört komisk terminologi.

Den här  skylten heter "Varning för halka". Fast enligt Bob heter den; "Den där skylten som betyder att man ska lägga lakrits", d.v.s göra en s.k. "burnout". Oerhört roligt. Jag måste dock börja dokumentera de här lustigheterna, om jag ska kunna bjuda på dom kontinuerligt här.

Frk. Småland: Ja, givetvis minns jag dig. Jag är glad att du hittat tillbaka! Det värmer. Jag tror dessutom att Linköping är en sundare stad än Göteborg att uppehålla sig i. Det låter som om du förutsätter att jag har något emot sjuksköterskor. Så är icke fallet, tvärtom! Fanjunkaren däremot, han hyser något slags märkligt agg mot er sort. Själv är jag däremot rent generellt skeptisk till läkare. Jag tror att sjuksköterskor i högre grad väljer sitt yrke med ädlare intentioner än läkare, som ofta bara verkar vilja sko sig.

Övriga: Stort tack för peppet.

Bäst just nu: Mycket kul OS denna onsdag. Jag tror inte på Vonn, och om Anja kan hålla sin gedigna dundergump i schack, så ska hon nog fan kunna bärga mer medaljer åt oss. Vi ligger i skrivandets stund fem platser över norrmännen i medaljligan, och det märks på deras skamlösa lismande. Puts väck är allt det vanliga hånet; deras egna idrottares värdelösa prestationer har plötsligt lockat fram fjäsk, från det håll där det förut bara hörts smädelser. Dom gratulerar sveriges framgångar, och norsk media ger sken av att man nu hejar på Sverige istället, eftersom idioten Snortugg och hans vidriga gelikar kollapsat med båda tummarna långt upp i ändtarmen.

Snart kommer de asen krypande och vill ha union igen, men det kan dom glömma. Vi kan fritzla deras läckraste kvinnor, men låt oss i övrigt spotta sega loskor i deras bleka anleten, och tömma nattkärlen över deras framtidslösa avkomma.

Sämst just nu: Det folk jag just smädade i alltför milda ordalag.