Higge Erövraren

I veckan fattade jag ett beslut som går tvärt emot vad jag envist hävdat i många år, nämligen att jag aldrig kommer lämna Norrland. Jag ska i dagarna söka jobb, och jag tror att jag har hyfsat goda chanser att få det. Tills vidare har jag bestämt att inte avslöja vad det är här på bloggen, men platsen är Stockholm.

Detta gör jag av flera anledningar. Två av dessa är att vintern är väldigt lång, mörk och kall, samt att man alltid får betala drygt 20 spänn mer för en öl på krogen här, än i Stockholm. Detta har dock varit ett pris som jag hittills stått ut med (även om det då och då förargat mig svårligen), för att slippa uppleva de negativa sidorna av de södra storstäderna.

Faktum kvarstår dock, att om man bor i Luleå så saknar man flera av de olika möjligheter som finns i Stockholm. Oavsett vad fan jag än vill hitta på, så måste jag först åka till Stockholm eller någon annan stad först. D.v.s. om det inte är att bila till Finland, köra bil på isen, eller grilla korv i skogen. Vintersporter har jag varken råd med, eller något större intresse för. Skärgården här är fin och saknar kanske motstycke i Sverige, men jag har ingen båt.

Allt jag har är ett deltidsjobb, min kära lilla bil och en studieskuld, och allt jag gör på fritiden förutom att träna, är att norpa teveserier och fundera på vad jag ska stoppa i mig. Levnadsomkostnaderna här är låga, så jag kan leva rätt bra på ett 82%-jobb. Men mer är det inte heller; jag reser ingenstans och jag undviker tandläkaren. Det blir mycket tid på åskådarbänken, kan man säga.

Jobbet trivs jag med bättre än jag någonsin trodde jag skulle kunna trivas med något jobb, och kanske gör jag någon besviken om jag åker. Inte heller kommer det bli lätt för mig att åka. Men hela mitt liv har jag sett andra fara sin kos för att göra något av och för sig själva, och det fortsätter nu också. De som inte bildar familj sticker till Stockholm.

Inte på många år har jag varit den högsta prioriteten för någon, så nu måste jag bli min egen. Nu är det jag som måste sticka iväg och även för en gångs skull sätta mig själv på prov. Har man inget att förlora så kan man vinna mycket, så nu siktar jag på "All in" i hufvudstaden!

Förresten så kan jag spåra släkten på fädernet över 300 år, och dom har alltid hållit sig kring Mälaren. Ända tills farfars bror i ett svagt ögonblick joinade "Salaligan" och gjorde släktnamnet ökänt, hade förfäderna sitt fäste där. Stod dom ut, så måste jag (som enligt Fanjunkaren har en kackerlackas anpassningsförmåga) också kunna trivas där.

Sarah: Du är en sån klok flicka.

Pentex: Jag vet inte om det var kunskap de mörkade i er del av Skåne, men på sexualundervisningen i Klippan fick vi se filmer som berättade att det var naturligt med onani, och att killar kunde göra på två olika sätt. Det ena klassiska sättet som de flesta kan visualisera, samt ett sätt som utfördes på så vis att man liksom skruvade på förhuden, likt en flaskkork, fast fram och tillbaka.

Det senare dömde vi naturligtvis ut med högljudda protester till frökens rabiata hysschande. Dock kunde flertalet kamrater sedermera vittna om hur de gått hem och undersökt effektiviteten hos detta förfaringsätt. Man försäkrade varandra om att det var som vi anat under filmen; det var fruktlöst idiotrunkande för imbeciller.

Bäst just nu: Jerringpriset till Helena Jonsson och inte till den där jävla utjatade, överskattade Zlatan. Bra där, morsan!

Sämst just nu: Svenskarna kan inte ens skriva en norgefientlig visa längre, utan att pissa på sig själva i texten. Men tanken var god, och en eloge till min gamle favoritsosse Björn "Norge är den sista sovjetstaten" Rosengren som skrattade mest av alla åt att Magnus Uggl låtsades spränga Norge på idrottsgalan.